Det beror på hur resten av förhållandet ser ut. Om sexbristen verkligen är det enda problemet tror jag inte att jag skulle lämna. Om det däremot finns andra saker i förhållandet som skaver skulle det dock kunna vara värt att ta de risker som finns med att bryta upp.
Det många har svårt att ta in och förstå är att uteblivet sexliv är ett symptom på att något annat blivit fel/har hänt. Att intala sig att man är världens bästa vänner i det läget självbedrägeri i många fall, för då hade man inte hamnat där med dead End i sexlivet. I en nära och öppen relation med förtrolighet pratar man med varandra om känslor, tankar och förändringar i kroppen och signalerar att "det här känns inte bra" och man tillsammans gör vad man kan för att lösa det på bästa sätt... I en nära relation vågar man också prata allvar och oro och tar sig själv och partnern på allvar. Man är tillsammans orolig för klimakteriet och prostatan och vad det gör med kroppen. Man är båda måna om varandras hälsa. Och där ingår sexlivet...
Håller helt med.
Många trådar nu om tappad sexlust, men att man har det bra och fortsätter ihop ändå. Jag tror att det ganska sällan handlar om att en part generellt är helt ointresserad av sex. Tror snarare det handlar om tappad attraktion, man tänder inte längre på varandra och framför allt kommunicerar man inte kring sin relation. Man kanske är jättebra på att kommunicera om allt annat, men man har tappat bort kärleksrelationen på vägen och det är JÄTTEjobbigt att prata om. Enklare att låta tiden gå och fokusera på det man ändå tycker är bra. Men jag tror att det kan bli bitterhet och tråkigheter i relationen senare om man inte reder i detta.
Det blir stora problem när den ena inte VILL kommunicera om problemet. Så var det med mitt ex. Hennes lust hade i princip försvunnit men hon ville inte se det som ett problem, än mindre prata om det. Det var jättetydligt och hon kunde byta ämne varje gång jag ville prata om det. Fortsatte jag att pressa henne blev hon sur och diskussionen rann ut i sanden.
Samtidigt hintade hon om att hon kunde vara sugen (när jag inte var hemma) eller att ikväll skulle vi verkligen ha sex. Det blev sällan nåt och hennes totala ointresse lyste igenom. En gång gick hon mitt i förspelet och satte sig vid tv:n utan ett ord. Hon ville inte prata om det då heller och förstod inte varför jag kände mig sårad och förvirrad. Det sorgliga är att om jag gjort så mot henne hade det blivit ett jäkla liv.
Det kändes som att jag inte hade rätt att må dåligt av hennes ointresse. För henne var sex inget viktigt och då skulle det vara så för mig. Det värsta var inte sexbristen utan att mina känslor inte gällde för de passade inte henne.