Vem sköter luskamning hos er?

Luskammat har vi aldrig gjort vad jag kommer ihåg. Tror vi köpte en luskam men den kom aldrig till användning. Pappan var den som klippte naglar, borstade tänderna och badade dem ofta som små.

Det jag gjorde helt själv utan pappans inblandning var att ha koll på barnens garderober, rensa ut trasigt och urvuxet, sälja eller slänga eller skänka. Samt planera och genomföra alla klädinköp. Jag köpte tex dyra overaller varje år på rea i januari för att användas nästa år så det låg lite planering bakom dettta. Pappan till barnet var helt oengagerad i dessa klädinköp, i gengäld skötte han bilarna och såg till att de fungerade och servades mm. Jag blir alltid väldigt imponerad av pappor som handlar kläder till sina småbarn och åker med dem och provar vinterskor och liknande.

Precis som jag, jag har aldrig blivit luskammas, har aldrig haft löss. Hörde aldrig ens talas om löss när jag var barn på sjuttio och åttiotalet, det var sånt som fanns på artonhundratalet tänkte jag.

Mina tvillingar började på förskola vid två års ålder och fick aldrig någonsin löss de heller. Jag köpte lusmedel och kam för att ha hemma vid behov , men det kom aldrig till användning. 

Verkar vara väldigt ojämnt fördelat detta med löss. 

Ja, det är ju skillnad , då förstår jag. Mina barn gick i förskola på 2000-talet och då hörde jag på jobbet att det fanns problem med löss på en del förskolor och skolor, så jag köpte lusmedel för att förbereda mig. Men behövde aldrig använda något.

Om alla sköter sig i ett område så sprider sig ju inte lössen där. 

Kan tänka mig att många har mindre tid att sköta barnens hygien nu , när i princip alla föräldrar jobbar heltid. På 2000 talet var det fortfarande många i vårt område som jobbade deltid när barnen var små. Och de extrema karriäristerna hade ju barnflickor mm.

Det här med att hygien inte påverkar, som hela tiden nämns, tom att lössen skulle föredra rent hår, beror ju på att man är livrädd för att stigmatisera.
Löss förekom inte när jag växte upp, är född på sextiotalet. Vi hade ingen luskam hemma, ingen talade någonsin om löss. Om man pratade om det var det om något som fanns förr , i fattigSverige. Det är ingen naturlag att det måste finnas löss. 

Jag reser mycket i jobbet och jag tycker att jämfört med många andra länder så ser svenska barn ser lite ovårdade ut, generellt. Smutsiga och skrynkliga kläder, ovårdade och okammade hår. Till och med på uppvisningar av olika slag, tex på kulturskolan. 

Så här skrev Aftonbladet 2005:

Lusen är med rätta förknippad med det gamla Lort-Sverige.

Lusen var fattigdomens och trångboddhetens följeslagare. De fattiga familjerna levde tätt ihop och sov tätt ihop, och lössen som vill ha värme kunde krypa från person till person.

De som främst led av löss, säger Görel Bråkenhielm, skolöverläkare i Stockholm, var fattiga familjer, utsatta för umbäranden, som inte hade tid för sina barn.

När det nya Sverige skulle byggas var lössen en samhällsfråga. 1919 infördes systemet med skolsköterskor. De kallades lusfröknar. De undersökte och kammade barnen och var det nya samhällets stöttrupper mot fattigdomens plåga.

1938 publicerade Ludvig Nordström sin klassiska skildring Lort-Sverige. Det var ett reportage om den kvardröjande fattigdomen men det fanns glimtar av ljus. I kapitlet "Det nyaste Sverige" berättar en läkare i Kalix om "folkets enastående renlighet".

Lort-Sverige har försvunnit, men Lus-Sverige är tillbaka.

Varför?

Den som är medelålders och läser detta kan knappast erinra sig att det förekom löss i skolan på 50- och 60-talen. Jag gör det inte. Löss var något otäckt i ett mörkt förflutet.

Folkhemmet var under några decennier avlusat. Lössen började så sakta komma tillbaka i mitten av 60-talet. En skolflicka hade en lus i håret 1965. Det blev tidningsrubriker. Då hade personalen på Södersjukhuset i Stockholm inte sett en huvudlus på 30 år, enligt internetsajten Shenet.

Att landet nu plågas av återkommande lusepidemier har, precis som i gamla Lort-Sverige, med vår livsstil att göra.

Detta är minerad mark. De skolsköterskor jag talar med är försiktiga. En del av dem talar i halva meningar och försöker säga något utan att säga det, ty att ha synpunkter på hur andra sköter sina barn är det känsligaste som finns.

Skolöverläkaren i Stockholm, Görel Bråkenhielm, talar rakt på sak, men under viss vånda. Hon är 60 år och har inga minnen av löss från sin skoltid.

- Man hade mer tid för barnen förr, säger Bråkenhielm. I dag går det inte ihop för många familjer. Barn tar tid. Men vi har byggt samhället för vuxna.

När bägge föräldrarna arbetar - och dagarna blir lätt långa, särskilt i storstäderna - vem har då tid att noga kamma håret på barnen? Vem har tid att fläta flickornas hår, som är ett effektivt sätt att minska spridningen av löss?

Lus-Sverige har tagit över (aftonbladet.se)