Klarar inte av att se kända människor

* PapperstidningenS  - i all bemärkelse tunna - kultursidor. 
(Och jag vet att minustecken inte är tankstreck, vet inte hur man gör tankstreck i autocorrect eller på mobilen öht) 

Jag ser INTE ner på dina tankar FredrikLiksom. Däremot har jag inre konflikter kring woke, palt och känslostormar i samband med mitt fd fangirlande av Sara Parkmans predikan på Berns den 2 mars 2023, som har tydliga beröringspunkter med det du skrev om godhet och falskhet. 
Jag skrev av mig mina känslor lite snabbt i morse och vill ha mer tid att tolka ditt inlägg seriöst. 

Helst ska man riva den där piedestalen men då blir det bara kommunism av allting. Så hur man än gör så känns det som man gör fel. Inte undra på att man får de inre konflikterna.

På grund av den klarsyn som framtonat i detta citat är jag osäker på om jag alls har något att tillägga. Läste en vidrig hyllning till Jerker Virdborg nyss så jag kan vara färgad av det. Tillfälligheternas spel, för att citera en utåt sett monogam kulturman.

www.dn.se/kultur/han-ar-spindeln-i-natet-i-stockholms-kulturliv/

Jag är ändå intresserad av hur Joey i Vänner påverkar jordens rotation kring sin axel. Funderar vidare. 

Jag har nu sett detta klipp och förstår vad du far efter. En kristen tjej i min klass, som senast jag hörde om henne hade emigrerat till en berömd ögrupp och börjat frilansa som fotograf, alltså sånt man kan göra om man växer upp med föräldrar som har både faith och cash/klass - ungefär som Sara Parkman och hennes wokerepublik- hade samma insikt som Joey. Själv har jag glidit genom livet längst Marken, lite som en dörrmatta. Så jag relaterar inte så mycket men det är alltid fint att känna sig som en liten elefant för en stund. Jag gillar att kunna vara elak, vilket jag beskrivit i flera andra trådar. Det betyder inte att det är rätt att vara elak, bara liksom skönt, lite som att mosa in färskt smör i sin konserverade pölsa. 

Jag tror att du kommit längre än mig. Gillade verkligen det du sa som jag citerade.

Helst ska man riva den där piedestalen men då blir det bara kommunism av allting. Så hur man än gör så känns det som man gör fel. Inte undra på att man får de inre konflikterna.

Min sambo säger att det handlar om att sätta rätt människa på piedestal från början. Då slipper man korrigera sig så mycket i efterhand. Jag har missbedömt Hanna Hellquists piedestalishness i tjugo år. Sara Parkman har bara varit där sedan hon gjorde Fäbodland så det är ett lite plattare fall. 

Hon sade till min förvåning att Berns, alltså Stockholm, var hennes hemmaplan. Man får identifiera sig som vad man vill så länge det inte approprierar någon annan. Enligt woke. 

Jag tycker också att det här blev en väldigt givande diskussion. 

Jag kan inte samla mig till ett svar som matchar det du skriver på ett bra sätt, utan är bara tacksam för att du vill skriva i tråden och tar verkligen till mig av det du skriver! 

Att vara duktig på att sätta rätt människor på piedestal från början är en underskattad gåva. Den här tråden utgår ifrån att en känd människa trillar ner från sin piedestal och att en annan människa/fangirl/Fröken Allvar hamnar i en till synes löjeväckande kris. Hon/jag reagerar med att aldrig mer vilja beundra någon och att bli skärskådande och kritisk mot de objekt hon valt för sin beundran sedan tidigare. Men det du formulerar får mig att ändra uppfattning igen och se på det som att man visst kan sätta människor på piedestal. Om de är värdiga det kommer de dock inte att sitta kvar så länge, då de inte har tid att sitta stilla uppe i luften på någon pall: de har så många saker att uträtta. 

Om man levt ett tag och är en person som lätt förälskar sig vet man att man kommer att vara med om att göra pinnved av piedestalen i samma stund som man spikade ihop den. Ändå gör man om det gång på gång. 

Sara Parkmans kärleksbudskap hade en lakonisk underton. Nu ska jag spela en sång om alldeles i början av en relation sa hon och spelade den. Nu ska jag spela en sång om när allt gått åt helvete sa hon efteråt och spelade den. 

Däremellan hölls ett lågintensivt brandtal för att vi som är woke skulle känna oss lite bättre än de som är torsk och palt. Hon var inte frikostig med att definiera oss som maträtt, men jag vågar mig på att beskriva oss som maten vilken serveras på restaurangen Asiatiska som låg alldeles intill. Fräsch, snygg och salt. 

En av servitriserna på Asiatiska var för övrigt rapp i repliken värdigt ett avsnitt ur Vänner. 

När hon ställde fram en karaff vatten på vårt bord - vilket kändes omtänksamt - passade hon samtidigt på att fråga om vi kunde flytta oss "ifall det kom något större", "så det inte blir så dumt sedan". På så sätt underminerade servitrisen på Asiatiska effektivt känslan av att vara välkommen bland det i övrigt vackra wokefolket. 

Jag vet hur jag ser ut jämfört med de som vanligen rör sig i innerstan, och vet därför att man måste acceptera sådan behandling om man går för att dricka något i de vackras vattenhål.

Angående Hanna är jag beredd att tro på din killgissning. Dessutom hittade du min egen frustration. Trots all uppmärksamhet jag skänkt människor, som utifrån vad du skrivit tidigare naturligtvis räknat bort mig från sin liga redan innan jag öppnat munnen för att humma instämmande åt deras samhällsanalys eller relationsproblem, så leder det inte till den vänskap jag söker. Jag blir kvarlämnad intill marken. Därför kan det ha funnits en igenkänning i Hanna som jag inte varit medveten om förrän nu, då du satte ord på detta. 

Den om när det går åt helvete var Gröna älven, den om i början kan ha varit Neonljusen, men minns inte. Lyssna på musiken. Den är bra för oss med starka känslor. 

Jag ser likheter mellan arbetarens offerroll och utanförskapets offerroll. Servitrisen gillade inte vår närvaro. Hon ville kommunicera det och lyckades. Det får stå för henne. Jag behöver öva på att inte ta åt mig. Jag föredrar enklare matställen just för att servitriser på de finare kan uppföra sig olämpligt. Servitörer går ofta lättare. De flirtar med tant Allvar.

"När man tror man hittat det och man blir förskjuten så svider det desto hårdare". Ja. Jag trodde ju att Hanna brydde sig om dem hon skriver för. Jag känner igen att göra uttal jag inte står för fullt ut. Jag behöver göra det om det krävs i stunden. Hade jag haft ett alternativ till Asiatiska hade jag troligen sagt något syrligt gått. En gång på en sushi i de finare delarna av Bromma åt jag upp men formade de överblivna och finskurna morotsflagorna till en kuk med håriga pungkulor innan jag gick därifrån. Det är inte så trevligt att äta där man ses som smuts. Jag undviker det. 

Här i förorten är de flesta som jobbar med servering mycket trevliga. Det bor inte så många som ser ut som woke här. Jag har aldrig sett en känd människa här i förorten. Det är troligen för att densiteten, antal kända människor per capita, är lägre här. Men jag känner till kända människor som bor i förorten. De kan prata om sin förort som någonting exotiskt. Jag kanske själv gör mig skyldig till det. Det är ett resultat av att många av de människor jag träffat på senare år inte har någon relation till förorten och att jag därför reflekterat mycket över vad som skiljer mig från dem. 

Jag är tacksam för att du inte dömde ut min kukiga konst. I förorten behövs den inte då de jag handlar mat och kaffe av här är konsekvent vänliga.

Mycket intressant med din teori om servitrisen. Tanken slog mig också att det kunde vara något hon hade på sig från högre ort och liksom med varmt hjärta serverade den beska medicinen att jag/vi inte platsade. Jag såg det själv. Nu råkar jag vara intresserad av mode och sög girigt i mig ögongodis i form av de fantasifulla och svindyra outfits som wokefolket bar. Expediten ni mötte kan dra åt helvete. 

Jag kan inte motstå frestelsen att länka till en text om Drag race Sverige som jag tyckte var så väldigt fin. Det ska vara poet för att skriva sådan tv-recension. Förbereder mig redan på brasan för kvistveden om Burcu trillar av... pinn. 

www.aftonbladet.se/kultur/a/q1QlPO/burcu-sahin-om-drag-race-sverige

books.google.com/books/about/Broderier.html&id=U1ZcDwAAQBAJ