Klarar inte av att se kända människor

Det är även jag övertygad om att han inte vill.

Må inte dåligt över din kändisanalys. Min motvilja mot att prata om kändisar är rädslan över att de ska bli sårade. Men jag hoppas att det är tydligt att vi inte vill dem illa.

Vi vill väl bara lära oss om världen och kändisarna är våra verktyg.

Jag uppskattar verkligen den här intellektuella hjärngympan du förser mig med. Jag kan inte låta bli och gå in och uppdatera sidan för att se vad dina nya inlägg. 

Nu har jag lite sociala skyldigheter som I must attend to så jag ska läsa ditt sista inlägg och svara om några timmar.

Ha en fin dag!

Jag förstår vad du menar. 

Du ska veta jag kommer från ett liv dränkt i bitterhet över att blivit orättfärdigt behandlad. Vänsterindoktrinerad med ett rent ut sagt förakt mot alla av högre status/klass. 

Jag var som de där incelmännen jag nämnde innan fast inte mot kvinnor utan mot alla andra. Jag propagerade konstigt nog för dra in rösträtten för de arbetare som röstade höger för att de inte "fattade sitt eget bästa".

Jag tog kampen och försvarade allt politik med dragning åt vänster. Gav mig in i invandringsdiskussionerna med vad jag tyckte var hög moral. Sen helt plötsligt vände allt. Nästan samtliga partier vände på kappan och anammade SD's flyktingpolitik som vi kritiserat och motarbetat. Jag menar verkligen att de kopierade den. Det har nog folk glömt bort.

Där satt jag och visste varken ut eller in. Hade dem dragit mig vid näsan? Dem tog till sig en politik som alldeles nyss var rasistisk men av någon märklig anledning gjorde inte det dem själva till rasister.

Det blev så falskt. Jag reagerade med att förskjuta samtliga riksdagspartier. Jag vägrar fortfarande rösta på något parti som har chans att komma in/stanna kvar i riksdagen. 

Allt detta var omtumlande för mig. Jag insåg att det inte var humanism vi hade att göra med. Det var altruism. Som du märker har jag min egen definition av altruism. För mig är altruism, inte ett sätt att genomföra goda gärningar för andra, utan ett sätt att sko sig på andras olycka. Precis som samtliga riksdagspartier (ja även SD) red på flyktingvågen.
Man låtsades bry sig om dessa människor. Men det man gjorde på riktigt var att låta dem komma hit men samtidigt döda deras framtidsdrömmar. Man berättade för dem att vi är rasister här och ni kommer aldrig få lika mycket i lön som svenskar. Detta gjorde man av det man trodde var goda intentioner. Det blev en självuppfyllande profetia. Kidsen gav upp och gick med i gäng. För dem hade hört att det var kört.

Samma känsla som jag växte upp med som arbetarklass. Vi var dömda till låg status. Vilket så klart inte går att jämföra med vad invandrarna fick höra. 

Mina första reaktioner var likt dem du går igenom nu. Jag reagerade med avsmak och förakt. Vilka hemska jävla människor. Som jag sagt innan blottade ju detta min egen falskhet. (Jämför inte med dig nu, jag ser ingen falskhet i dig. Jag ser bara din godhet).

Jag försökte hatiskt bemöta dessa frågeställningar både här och på Flashback. Men främst på Twitter. Det hjälpte inte. Jag blev alltid boven. Jag lyckades aldrig förmedla för dessa individer vilken falskhet de bar på. Jag fick sluta läsa nyheter och på något sätt lyckades jag ställa in så jag inte ser politiktrådarna på familjeliv. Det funkade rätt bra och jag blev mindre bitter och fick ett jämnare humör. Jag började även ta tag i allt annat IRL som gjort mig bitter och cynisk.

Det har gått några år och jag insåg efter ett tag att det här egentligen handlar om någon slag Dunning Kruger effekt (om jag minns rätt om den effekten). Dessa altruistiska individer (inkl. mig själv) saknar alltså förmågan att se sin egen okunskap. Därför känner jag inte lika mycket förakt längre och kan sitta här och försöka förstå människorna du tar upp. Det har inte funkat att försöka förklara för dem. Så det enda sättet jag kan göra är att försöka förstå alla människor jag kommer i kontakt med. Varför saker skett som de gjorde. Om någon tutar på mig i bilen så tänker jag den kanske haft en dålig dag så jag eskalerar inte situationen som jag gjorde förr. Jag de-eskalerar den. Eller vad det heter.

Att J är man och därför kommer undan med fler grejer vill jag inte gärna erkänna och tror inte riktigt på det faktiskt. Du har säkert rätt ur ett kvinnligt perspektiv men från mitt manliga ser jag tyvärr inte det. Kan så klart vara Dunning Kruger som spökar även här. Men jag har ju inte puttat ner H från piedestalen heller direkt.

Det enda som skrämmer mig med det jag skrivit här är att den osar den här altruismen jag pratar om. Jag sitter här och tänker jag är så jävla upplyst. Igen. Ego. Självgodhet. Jag är livrädd och exalterad över när mitt nästa fall (och nästa Aha-upplevelse) kommer. 

Den här tråden har blivit som en drog jag inte kan låta bli.

Promenad är precis vad jag borde ta mig ut på nu och det kanske får bli det och lite Parkman i lurarna för intellektets skull.

Min sambo accepterar min vetgirighet och min höga konsumtion av skriven text och forumdiskussioner. Vi är ganska samkörda efter över 2 decennier tillsammans så vi vet var gränserna går. Detta är dock inte ett intresse vi delar, vilket dock fungerar bra. Vi kompletterar varandra på många sätt.

Det gör dock att detta intresse oftast utövas i mindre omfattande diskussioner på nätet eller i enstaka meningar i lunchrummet på jobbet. Jag hade en kollega för några år sedan där vi jobbade i ett arbete där vi kunde diskutera sånt här 8 timmar om dagen vilket var fantastiskt. Att vi var av helt olika åsikter var också ganska spännande och ibland lärorikt. Men det fanns en ömsesidig respekt och kanske stora likheter på hur vi hanterade information.

Som det är nu är jag dock främst utlämnad till att föra dessa resonemang i mitt eget huvud då jag inte har någon som förstår hur jag tänker. 

Det är det som är gör den här tråden så beroendeframkallande eftersom du verkar tänka som mig. I vanlig fall när jag försökt mig på att förklara verkar jag förolämpa eller bli idiotförklarad. Du verkar fungera som mig att du ifrågasätter dina egna tankar och försöker hitta svaren bortom det uppenbara. Ja jag sätter oss bägge på piedestalen här nu. Men det kan man fan få göra för det är en bra egenskap att ifrågasätta sina tankar.

Jag har sett dig posta saker innan men jag har dålig koll på vad det handlat om så jag kan inte säga att jag känner dina åsikter tillräckligt bra för att driva med dig. Jag har under hela diskussionen väntat mig att du ska förskjuta mina tankar. Särskilt när jag nu blandade in politik. Det kommer väl. Men tills det sker tänker jag fullt ut uppskatta och vara tacksam för att ha snubblat över ett filosofiskt och liktänkande bollplank.

När det gäller valet så tycker jag väl att jag utnyttjar min demokratiska rättighet genom att rösta på de som står utanför. Det är en markering. Att inte rösta alls är så klart en annan sak. Men som sagt. Jag omprövar ju detta hela tiden och tiderna förändras. VI får se var jag landar.

Du får jättegärna dela med dig av fler nedrivna piedestaler. Jag tycker diskussionen är trevlig.

Ja politiken kan vi ta i en annan tråd. Eller så lämnar vi den därhän helt och hållet.

Jag förstår att Jesper och Farah behöver ha strategier för att motta det som är negativt. 

Jesper verkar ganska nöjd med det positiva så jag gissar att positiva kommentarer/DM's är välkomna? Kanske inte av HH? Men det går säkert stänga av DM's på lite olika sätt. Själv har jag inga sociala medier så jag har ingen aning hur det funkar.

Men man vill ju gärna berätta för folk om dem tagit fram eller gjort något man uppskattat. Det är något fint över det. 

Ja då är cirkeln sluten 😃

Jag tänkte på det här med sommarprogram. 

Jag känner ofta att mina fördomar om kändisarna bryts ned när jag lyssnat på sommarprat. Så var det med Ingrossobarnen bland annat. Jag fick en helt annan syn på deras talanger och arbetsmoral.

Annars plöjer jag mycket biografier. Just nu Therese Lindgren. Jag är ju inte direkt hennes målgrupp kanske men ändå. Man får en helt annan bild av individen när man läser deras biografi.

 

Jag har faktiskt ännu inte orkat mig in på Ulf Lundell. 

Lite roligt att du nämnde honom dock för jag tänkte tanken härom veckan när en av han böcker dök upp i flödet när jag letade ljudbok. Jag kanske får ge det en chans ändå. Det finns textrader i hans musik som han verkligen lyckats med.

Tack för tipsen jag adderar dessa namn till min konsumtionslista.

Kommentar på inlägg #121.

Jag tror inte du behöver sluta bry dig om att dessa människor fortsätter skriva. Mår du jättedålig över det så tycker jag faktiskt du ska sluta röra dig på de plattformar där dem publicerar. Som jag och nyhetsrapportering.

Men jag tror kanske inte du behöver gå så långt. 
Ett humoristiskt sätt att tackla det på kunde vara att du börjar se dessa skribenter som förskoleungar som inte fattar att det gör ont på sin kompis om man slår spaden i huvudet på dem i sandlådan. Dem sitter där och ser gråten men kan inte förstå sambandet mellan slaget och gråten. Det finns ju så mycket som gör förskolebarn upprörda så varför skulle det vara just spaden? Dem kan lika väl gjort ner sig. Det gör att vi får klä den spadsvingande förskoleungen som altruisten som ser lidandet men gissar helt fel om varför.
I detta sammanhang blir du alltså inte den bölande ungen i sandlådan utan vaktmästaren som är där och fixar taket och ser händelsen på håll. Men allt för långt bort för att själv gripa in. Det är ju upp till pedagogerna.

Det kan faktiskt vara ok. För på ett sätt är det sanningen också. Man kan inte veta allt. Inte ens om man är krönikör. Sen är det faktiskt bra om folk blir förbannade när man är krönikör. Då drar det klick Och man kanske har betalt för antalet klick. Man kanske skriver saker man inte riktigt är överens med bara för att få lite cash.