Klarar inte av att se kända människor

Sedan säger ju Mrs Moneybags att det är min tolkning att kända människor ser sig som förmer, men när Hanna säger att hon tänker "jag kan se att personen skäms och jag tänker, ja hörrudu, det här var verkligen genant. Du skulle låtit bli", så ser jag inte hur man ska tolka det på annat sätt.
Det går naturligtvis bra att avfärda andra människor som genanta när de uttrycker beundran. Men jag har svårt att se hur det ska kombineras med att fortsätta ha fans. Det finns säkert fans som aldrig skulle gå fram till någon de beundrar, ändå inte ser att det är en skillnad i hierarki och status mellan dem och den de beundrar och liksom Hanna ser på den för Hanna besvärande stora andel som kommer fram som "hundra procent pinsam" . Jag tillhör inte den sortens fans, som framgått, och jag tillhör inte längre Hannas fans. Faktum är att om jag skulle läsa om hennes texter så skulle jag säkert hitta tecken på den inställning hon så tydligt ger uttryck för i citerad text. 

Och med detta sagt. Nu kommer då en text av Hanna Hellquist, av bild och rubrik att döma om en vän som tagit livet av sig. För alla oss som har en eller flera personer i våra liv som försökt eller lyckats ta livet av sig, och många med lättare depression på det, så kan rubriken upplevas komma från samma plats som det där med "jag kan se att personen skäms och jag tänker, ja hörrudu, det här var verkligen genant. Du skulle låtit bli". Här är det istället människor med lättare depression som ska skämmas. Tung depression som leder till död är vad som räknas, enligt rubriken. Men det är väl verkligen genant att uttrycka kritik mot detta, förstås. Vem är jag att vara kritisk mot en kändis? 

På något sätt har denna händelse fått mig att förstå någonting annat som är viktigt i livet. Det spelar roll vem som säger någonting. Psykisk ohälsa, suicid, depression, ångest och alla de tillstånd som föranlett att människor på Familjeliv kastar ut sig Du behöver terapi, Sök hjälp och så vidare till sårbara andra, (eller troll som låtsas vara sårbara andra för den delen), det är någonting som jag vet mycket om och just därför tycker att man bör försöka att ta kontakt för utanför forum, där man slipper att få "välmenta råd" kastade efter sig.
Det spelar roll vem som säger någonting. Den användare här som konsekvent trycker ner, jag skulle ha längre till att lyssna om den personen uttryckte att den led. 
Det spelar roll vem som säger någonting. Den som ena veckan ser människor med möjliga enormt svåra livserfarenheter på stan som genanta inslag i stadsbilden kan inte nästa vecka stå trovärdig som en empatisk röst för anhöriga. Bara nej. 

Stycke 2, jag håller med.

Stycke 1, jag håller delvis med. Det är relevant att säga att kändisar är precis som alla andra eller och att jag personligen har upphöjt några personer, vilket jag börjat en resa mot att sluta göra. Sammanfattning: sluta beundra, se dem som enkla arbetare i underhållningsbranchen vilka ibland gör en dåligt framträdande, som exempelvis att skapa krönika av en väns  självmord. 

Med det sagt så krävs det väldigt många människor för att skapa så stora skaror av fans att en så förhållandevis okänd person som Hanna (jämfört med exempelvis Rihanna eller Carola) , ska bli så nersprungen på stan att det skapar ett så starkt lidande över denna stora pinsamhet hos människor att Hanna behövde skriva sin text. 

Jag försöker att sätta ord på hur det är att känna sig som en människa bredvid en känd person, som uppträder som upphöjd genom att tänka "jag kan se att personen skäms och jag tänker, ja hörrudu, det här var verkligen genant. Du skulle låtit bli". Det här har hänt Hanna och andra kända människor så pass många gånger att det fått dem att känna sig annorlunda, det vill säga, de känner sig inte precis som alla andra, så hur ska jag kunna förhålla mig till dem som om de vore som alla andra? 

Rättelse: Hanna jämförde sig inte med Rihanna och Carola utan med den döda Marilyn Monroe. Varför det blev Marilyn Monroe vet bara Hanna. 

Tillägg: Även om det kan ses som olycksfall i det enkla underhållsarbetet, lite uppputsning av den egna personan när man väljer att skapa krönikor av inte bara det egna lidandet, utan även andras lidande genom att skriva om sin väns död, så tycker jag att en så rutinerad scenarbetare som Hanna förvånar i sina återkommande val av ämnen som andra kommer att reagera starkt över när hon uppenbarligen ser all respons som pinsam. 

Hej Spucks, jag snabbläste ditt inlägg  och ser att du är otrevlig till skillnad från välvillig, så jag väljer bort att läsa ordentligt och svara ordentligt, helt efter ditt exempel. Att svara i trådar utan att läsa är faktiskt helt sjukt. 

Jo, det är så att jag bryr mig om hur man behandlar sina medmänniskor. Men jag håller verkligen med om att det är bättre om man kan hantera saker själv eller med professionella istället för att skriva i tidningen eller på Familjeliv om sin IVF eller sin pappas självmord. Eller nu, när pappa varit död ett tag, skriva om en väns självmord istället. Jag tycker att om man vill skriva om sådant så får man vara beredd på att människor reagerar. 

Du skulle inte bry dig om du såg någon på gatan vars arbete du uppskattar. Det är samma förhållningssätt som Mrs Moneybags har. Men Hanna har haft väldigt, väldigt jobbigt berättat hon. Folk skickar konstiga DMs. Folk kommer fram till henne och vill prata, eftersom alla inte är som du, eller Mrs Moneybags. Därför blir Hanna antastad på gatan av så många människor som inte är som ni att det känns som om de här människorna står i kö, rentav kräver att hon ska öppna en psykologmottagning, vilket hon inte vill. Hon vill bara vara känd.

Varför är det ens en fråga? Det är en fråga för mig eftersom jag trodde att Hannas texter handlade om andra än henne själv och annat än att vara känd. Jag trodde att hon ville ha fans och ville nå ut med svåra frågor. Nu har Hanna berättat att det vill hon inte alls, eller har åtminstone ångrat sig. Kändisskapet var det viktiga, och att kidnappa de allmängiltiga frågorna var medlet att nå dit. 

Jag tycker att man inte behöver berätta om sådant i ens liv som bara ska vara viktigt för en själv. Jag kan inte förmå mig själv att läsa den nya texten om vännens självmord välvilligt, och därför har jag inte heller öppnat den.

För mig är det en fråga om att när saker går över i att vara emotionell pornografi så måste man avstå, och det tycker jag att fler borde göra, eftersom det blir smutsigt att läsa om ett lidande man inte bryr sig om. Det blir lika smutsigt att titta på det. Om du hade sett Carina Bergfeldt i fredags hade du kanske förstått mer, men jag vill eller kan inte återge det här.

Jag tror att saker kommer att lägga sig. Jag kommer inte att läsa Hannas texter, men det påverkar ju inte Hanna. Vad gäller andra kända människor och mitt eget skapande så vet jag inte riktigt ännu hur det kommer att påverka, men mest troligt är att jag följer ditt råd att inte läsa eller titta, samt Annabellees råd om radio och ljud och hoppas på att mitt eget skapande känns meningsfullt igen. 

Det var hårda ord. Du lyckas kalla både kändisar och fans psykiskt sjuka. Jag fastnar för att du säger att ingen normal person vill ha med kändisar och diverse fans att göra. Nyligen såg jag en tråd från 2020. I 112 sidor delade människor med sig av sina minnen av kända människor. Det motsäger ditt påstående.