Inlägg från: FredrikLiksom |Visa alla inlägg
  • FredrikLiksom

    Klarar inte av att se kända människor

    Du svarar fullt och tillräckligt. Jag har kvar min dörrmattafeeling så djupt att jag tänker att jag håller låda för mycket och för länge med nonsens.


    Det här sättet att ursäkta mig själv sitter i ryggraden och är en del av att jag gör mig till ett offer. 


    Det är verkligen en gåva att kunna sålla ut folk från piedestalen från början. Jag sätter de flesta där i början. Jag bara älskar nya människor och man tycker dem är så kloka. Men jag har lärt mig att de glider av piedestalen efter ett tag om man umgåtts alldeles för mycket. Efter ett tag åker de uppåt igen. Men aldrig så högt som de var från början. Men det gör inget. Det är bra. Och när man är inne i det så är det en process som tar flera år. Åtminstone för mig.
    Detta gällde Främst mina privata relationer till andra privatpersoner. Men det ser säkert likadant ut med kändisar.

    Likadant kan man se på Hanna och dem som ramlat av dina piedestaler. Om du kan lura ut orsaken till att dem ramlat av så kan du få en förståelse för dem. Fast  kanske aldrig den beundran man kände från början.

    I Hannas fall kanske det är en frustration över att all uppmärksamhet inte leder till riktig närhet. Vilket gör att hon ser sig som ett offer för omständigheterna. Precis som jag. Vilket pga hennes personlighetsdrag (full fart) inte leder till en rotorsak utan landar i en krönika. Som kanske hon inte reflekterar över så mycket för jag tänker att hon inte är så konsekvensanalytisk eller bakåtblickande. Nu killgissar jag hej vilt så det här är bara nonsens som sagt.

    Jag känner att orden bara strömmar på så jag måste avrunda inlägget innan jag skriver en hel bok.

  • FredrikLiksom

    Ja den där pinnveden kommer. Men man ska nog inte vara rädd för den. Det är något härligt med hela processen.


    Jag fick en ny chef en gång som blev någon slags mentor eftersom personen i fråga hade mina bra egenskaper, samtidigt som den var bra på det jag är dålig på. Jag visste inte ens att den kombinationen var möjlig vilket gjorde att jag plockade fram den extra höga piedestalen. 

    Det härliga i kråksången är att jag hann sluta innan piedestalen blev pinnved så jag har fortfarande en förebild i den här människan trots att jag inte har Kontakt Längre. Men det blir som en målbild liksom. Tänk om jag inte hade satt upp piedestalen! Då hade jag varit utan den insikten att jag kan utvecklas åt det hållet.

    Av nyfikenhet ska jag lyssna på Sara Parkman. Jag blev ganska intresserad av att höra de där låtarna om relationer. Vet du vad dem hette så berätta gärna. Jag vill veta om hon kan sätta ord på det.

    Servitrishändelsen är rena science fiction för mig och göder mig tillbaka till arbetarofferrollen. Jag kan bara tänka mig hur min osäkra ovana uppsyn hade sett ut i den lokalen. Hade jag ens fått bord? Men nej, nu fokuserar jag på mig själv igen. 


    Vid varje tillfälle där jag blir förnärmad letar jag orsaken till att personen gjorde så mot mig. Jag har en tanke om din servitris men det skulle vara roligare att höra din orsaksanalys, hur Servitrisen resonerade sig fram till ordvalet och varför?

    Tillbaka till Hanna. Man letar nog ofta common ground med människor. Men ack så svårt att hitta det. När man tror man hittat det och man blir förskjuten så svider det desto hårdare. Hanna är ju på sitt sätt och har många vänner men kanske ingen som förstår henne fullt ut. Hon kanske är rädd för besvikelsen. Hur öppen hon än är. Jag tror hon hade den common groundpersonen i sin pappa. Har man haft en tydlig common ground så blir nog frustrationen desto större när man inte hittar den. Vilket leder till krönikor eller uttal som man kanske inte riktigt står bakom egentligen.

     

  • FredrikLiksom

    Tack det ska jag lyssna på!

    Jag förstår hur du menar med likheten mellan dessa offerroller. Den naiva FredrikLiksom försöker alltid hitta orsaker till människors dåliga beteende. Det är någon störning antagligen för ibland är människor bara skitstövlar. Det kanske är något för att skydda mig från avvisande? 


    Direkt målar jag upp att servitrisen har på sig från högre ort att hon ska göra plats för kändisar och celebriteter. Något hon tycker är väldigt obekvämt och tror att ni har insikt i den för henne självklara känslan, och därför är hon ovarsam med orden och uttrycker sig klumpigt. Men som sagt, jag är naiv när det gäller det här och väldigt sällan varit med om liknande. Förutom en gång när jag var i en klädaffär med priser way out of my league och hängde över reabordet. Av omtanke för den för mig ovanliga kvaliteten på plagget rådgjorde jag med expediten som svarade nedvärderande mot min sambo som var med istället för mig som ställt frågan. Hon förutsatte alltså att hon var den som tvättade och därmed såg ner på hennes kunskapsnivå av oklar anledning. Ibland är människor dryga helt enkelt Och det är där din rättfärdiga elakhet kommer in. Jag beundrar dig för den. Den där morotskuken är precis lagom nivå av upprorisk fuck you attityd som passade som handen i handsken där och då som markering. På den platsen väckte den säkert avsky men i förorten kanske den hade inneburit glädje för personalen.


    Jag tror att det kan var nyttigt att hovra över sin verklighet som en helikopter. Att dra paralleller till förorten som exotisk kan säkert sticka i folks ögon men det är lika exotiskt i strandbaden eller i det helvita villakvarteret för den som inte är van vid kulturerna på dessa platser.

    Jag kan se det när jag tittar på Husdrömmar. Skillnaden på oss som har en vanlig lön och dem som kan lägga 10 miljoner på ett hus. Det ger mig lite avundsjuka men samtidigt förakt. Varför vet jag inte. Jag beundrar ju dem för det de åstadkommit. Det kanske är att många hade silverskeden i mun redan från start vilket gjort det enklare för dem. Det är det jag använder för att skydda mitt ego i alla fall.


    Det där med att det svider hårdare när man tror är förskjuten var egentligen inte så riktat mot dig. I mitt huvud tänkte jag på HH på hur jag fick ihop det vet jag inte. Kanske för att trots alla öppenhjärtliga kontakter hon måste ha, inte hittat det hon söker vilket fick henne att reagera med krönikan. Nu spekulerar jag igen. Jag ber om ursäkt HH om du läser detta. Jag har ingen aning. Men jag känner själv igen mig en sån reaktion och man känner andra genom sig själv.

  • FredrikLiksom

    Ja det var en varmhjärtad recension. Piedestalen rasar säkert men minns då hur den recensionen fick dig att känna. Så kanske du kan limma ihop kvistveden igen.

    Sen håller jag med om att vissa bitchar förlåter man trots deras sätt. Dem behöver inte ens se ut som drag queens även om det hjälper.

  • FredrikLiksom

    Jag är smickrad av att du vill höra mina killgissningar. Jag är egentligen inte riktigt bekväm med att skriva om verkliga människor så här synligt på internet men om dem snubblar över dessa texter så hoppas jag att de inser att det är gissningar baserade på ens egna erfarenheter och är så klart inte satta för att värdera dessa individer utan snarare ett sätt att tolka och förstå världen för egen räkning. Dessa människor blir bara gnistan som tänder diskussionen.

    När det gäller tanter och tragik så drar jag samma slutsats som dig, att det är förståeligt utifrån en ung människas perspektiv. Håkan var väl strax över 20 när han gjorde den tror jag och då kan man förstå det hur han såg sin hemstad, regntungt med snålblåsten från havet som kyler ner ett vintergrått betonglandskap och tanterna med sina dramatenvagnar i grå kappor. En längtan efter upplevelser och överraskningar som de här gråklädda tanterna med sin moderliga trygghet och igenkännande siluett var motsatsen till. I nästa rad nämner han att "pulver hjälpte mig verkligen" vilket många unga nu för tiden verkar anamma nu när allt är digitalt. 

    Det kanske är ett sätt att fly sin omvärld när man inte kan ta till sig texter och litteratur, som du och jag gör Fröken Allvar.

    Jag postar och fortsätter i nästa inlägg för jag är rädd att det försvinner igen.

  • FredrikLiksom

    Jag kunde tyvärr inte läsa varken Lindas eller Noras texter eftersom dom låg bakom betalvägg. Eftersom jag undviker nyheter har jag valt att inte betala för sådana tjänster trots att jag gärna läser krönikor. Jag tror inte det är snålhet. Snarare en oro över att jag inte kan låta bli att läsa om allt elände i världen om jag har full tillgång.

    Det hade varit intressant att läsa vad som triggade J att skriva texten så det blir lite gissningarnas gissning nu.

    Jag snubblade över J's krönika igår på Flashback där den diskuterades (läs hyllades). Jag läste krönikan och sedan skummade jag kommentarer som överlag var positiva. Det kom inte som någon överraskning eftersom kvinnoförakt är väldigt vanligt på Flashback. Jag tror de är fast i något slags inceltänk som kommit som en direkt effekt av vårt digitala samhälle. De unga generationerna saknar förmåga att tolka kroppsspråk vilket leder till missuppfattningen att ingen av motsatta könet har något intresse av dem vilket leder till en bitterhet. (Här killgissar jag att det kan finnas beröringspunkter med Noras ämne efter att ha läst ingressen).

    Tillbaka till ämnet och till J. 
    Jag kom först i kontakt med J under hans tid på Tankesmedjan i P3 och bländades ganska direkt av hans intellekt. Konstigt nog har han inte ramlat av piedestalen än men det kanske kan ha att göra med den låga frekvens av material som jag snubblar över där han är upphovsman. Alternativ en förståelse för hans person då han är ganska öppen med sin psykiska ohälsa eller vad vi ska kalla den.

    Jag fortsätter i nästa....

  • FredrikLiksom

    På något sätt blev jag lite förvånad över att J producerat denna text. Jag har alltid omedvetet tänkt på J som kvinnornas favorit. Och då menar jag alltså inte som föremål för en relation eller liknande utan som ett välkommet inslag i deras vardag. Jag har även känt att J haft samma uppskattning tillbaka mot kvinnorna. 

    Han gör ofta saker ihop med kvinnor och det verkar finnas goda relationer mellan dem. 

    Även om jag blev förvånad så tog jag inte texten på allvar. J brukar använda sig av sanningar fast med en skvätt ironi. Lite tragikomisk men kärleksfullt.

    J har ju varit ganska tydlig med att han har svårt att få saker gjorda. Fakturera och betala räkningar etc. Sånt som är livsviktigt. Jag tror att han haft ganska mycket hjälp av kvinnorna i sitt liv. Han har aldrig riktigt nått botten för kvinnorna har kanske fångat upp honom och hållit honom över ytan när det varit nära. 

    Detta kanske innebär att J lyckats projicera sitt egna självförakt på de kvinnor som alltid ställt upp för honom. Rent hypotetiskt kanske han ser ned på deras omtanke för honom eftersom han inte kan känna någon omtanke om sig själv. 

    Troligtvis känner han en väldig kärlek för dessa kvinnor och kan inte förknippa dem med den här känslan av förakt för omtanken eftersom de är så viktiga för honom.

    Kanske då får den trygga stabila kvinnan (som ospecificerad individ) kritiken för den här moderligheten. Manifesterad genom ett förakt för förutsägbarheten hos det han anser vara det som förbinder dem (franska kurser och dj's och allt var det var).

    Jag har lite svårt att sätt ord på det jag vill få fram men du kanske förstår ändå? 

    Jag tror det mesta av det vi kritiserar andra för bottnar i våra egna tillkortakommanden. Man projicerar sina åsikter på andra. Därför gör jag denna tolkningen av J's text.

Svar på tråden Klarar inte av att se kända människor