Klarar inte av att se kända människor

Ett tillägg och en invändning till den som menar att jag inte har något band till de kända människorna är att jag har inga band till andra användare här heller. Visst har jag förstått vilka några är i verkligheten, men det är inte samma människor som skrivit i mina trådar. Jag läser och tar ibland till mig ändå, beroende på hur det är uttryckt, och vad syftet med att skriva i tråden verkar vara. 

För mig är det självklart att man kan vara intresserad av andra även om man inte har band till dem. Jag är knappast ensam om att vilja ta avstånd heller, hela cancelleringskulturen bygger på att människor tar avstånd i flock.

Den stora skillnaden är väl att den som tar avstånd från en levande artist snabbt ersätter den med en annan levande artist att följa, medan jag ifrågasätter om jag alls ska ta del av levande kultur, alldeles oavsett vad jag eventuellt missar, eftersom hur levande kändisars tankar och känslor formar sig väcker äckel. 

Tyvärr är det samma personer som skriver i kulturtidskrifterna. De kallar sig "ett känsligt ekosystem" och är väl i runda slängar 300 personer, max.

Tidigare följde jag utländska tidskrifter. Det är väl även bekvämlighet från min sida, lätt att klicka in på samma sidor som jag prenumererar på. 

Men nyckeln som du pekar på är helt klart att jag bör sluta fästa vikt vid kultursidorna och avstå från att se kända människor på tv, inte lyssna på Alex och Sigge eller på fler sommarprogram. Förändra mitt beteende. 

Då har jag återgått till den svåra kampen för att få mig själv att läsa på papper istället för på mobilen, och blivit rikt belönad. Hör här:

"Min mamma släppte inte taget om sentenser, gyllene ord eller bud. 
Alldeles för försiktig för att vara först med att uttrycka någon åsikt exploderade hon i svaren. I reaktionerna. I hånen. Alltid redo att ingripa när någon blev för kaxig. 
Extremt misstänksam mot ord - om hon citerade något ordstäv så angav hon alltid källan. 
-Fru Wladzia sa alltid att tidningarna inte skriver om anständiga människor. 
I princip kan man utvidga den tanken. Anständiga människor skriver inte i tidningarna. Anständiga ord används inte i tidningarna. Ett fraseologiskt uttryck som hamnat i tryck borde försvinna ur våra liv. 
-Vem uttrycker sig så! - hon grimaserade i förakt och ömkan för de stackarna vars språk blivit infekterat. "

Jag får tacka någon som rekommenderade den här boken av Marcin Wicha, troligen av högst dunkla skäl som jag inte vill kännas vid. Det är ett passande citat. 

Vad skönt för dig att du njuter av naturdokumentärer, vetenskapspoddar och klassiska romaner. Väldigt träffande hur du beskriver den anonyma bokpodden. Jag har inte lyssnat på några sådana från Sverige, det fanns en bra amerikansk men den är död nu.

Med det sagt, och jag tror att det framgår mellan raderna, men låt mig förtydliga: jag har alltså älskat när folk talar ut. Det är därför jag så snabbt blev fastkrokad på Familjeliv och det var därför jag tidigare älskade att läsa Hanna Hellquist och Greta fd Thurfjell. De var, tyckte jag då när jag trodde på dem, fenomenala på att kombinera igenkänning och fasa med lagom egensinne. Jag såg många avsnitt av talaut-programmet Malou efter 10 utöver de poddar jag redan nämnt.

Det är någon typ av emotionell pornografi som genomsyrar media, filtrerat genom de kända, och flera av de klassiska romanerna är nyckelromaner, så inget fräscht med dem. Det är bara skönt att protagonisterna är döda och inte plötsligt gör alla de saker jag beskrivit i tidigare trådar, vilket var personangrepp att återge, så jag kan inte ge exempel. 

Det jag sörjer är att jag inte längre kan se på den emotionella pornografin och njuta av den. Jag har haft svårt att skriva själv sedan händelsen med Hanna Hellquists krönikor och bland annat Gretas fd Thurfjells försvar av den. Allt mänskligt känns smutsigt och förfelat istället för en yta för igenkänning och möten. Precis som det blir om man ser andras öden som frånkopplade sitt eget, "no strings attached, vad har det här med mig att göra" ? Kulturen förlorar sin mening. Men vad Marcin Wicha gjort i framställningen av sin döda mot, det klarar jag av, så det finns hopp om en mellanväg.

*döda mor, korrekturet är inte lätt att sköta med både autocorrect och forumets av goda skäl saknade funktion för redigering.

Jag har funderat på att återgå till radio! Jag lyssnade mycket på radio tidigare. Ljuddokumentärer och musikprogram. Tyvärr kan jag inte lyssna på en gammal favorit som är gift med Greta, vara efternamn min telefon inte kan stava till, eftersom han berättat för mycket om sitt och Gretas liv i en podd jag lyssnade på tills... jag inte lyssnade på den längre av smutsiga orsaker.
Jag fastnar på nytt i äcklet. Dags att öppna fönstret. Tack för att du påminner om sådant som kan vara bra inom kulturen. 

Hej, du skrev ju i min andra tråd också. Jag har absolut gått för djupt in i någonting. Min egen analys är att Hanna Hellquist fungerade som någon typ av influencer för mig. Med influencer menar jag en person som är lite som en vän. Det är vanligare hos yngre, men hon har ju skrivit i DN i tjugo år av och till så jag har följt henne lika länge. Precis som jag skrev då, jag kan ju säga det igen, så såg jag henne då jag jobbade nära där jag antar att hon bor, eftersom hon var ute med hunden. Och precis som jag skrev var jag inte den som gick fram eftersom hon utstrålade avstånd och distans. Men det hade lika gärna kunnat vara jag som hade sagt tack till henne, och precis som du skrev då så kanske man i perioder som riktigt igenkänd har 100 personer på en dag som vill tacka. Så bäst att inte tacka. Och nu har jag ju tackat för mig vad gäller kändisar överhuvudtaget. Jag vill inte gå in på det här med "förmer", och exempel på olika bemötande av olika kändisar då det riskerar att bli personangrepp igen.
Tråden handlar inte om kändisarnas svåra situation utan om hur det är att tappa intresset och vad som händer då. Skrev längre upp också om att det känns som om mitt gamla fangirljag blivit brutalt dumpat av någon ny version av mig själv som jag inte känner. Någon som inte gillar fangirls alls och tycker att fangirls är lurade småtjejer. 

Tänker att det blir Sveriges radio och eventuella internationella produktioner i så fall. Jag har ibland hittat något bra via kunniga poddrecensenter. 

Det är inte riktigt samma sak, även om jag förstår att det ser ut så utifrån. Jag hade tonårsidoler men de här kvinnorna har låtit mig följa deras liv via deras texter. Det är inte som att jag gråter blod och nu har en sönderriven bild på Hanna i plånboken och ett porträtt av Erik och Greta med hitlermustascher över spiselkransen (Nej, det är inte en bild fritt fram att sno, eventuella satirtecknare  i tråden!) Vad detta handlar om egentligen vet jag inte riktigt, men någonting med att bry sig om den som ser dig obetydlig, vilket är ett livsmönster som jag burit länge och som jag tror nu är krasst krossat överlag. Att inte ens vara bevärdigad med att få säga tack. Det är ändå höjden av ojämlikhet. Vad gäller drömmar om jämlikhet är jag fortfarande socialist.

Okej. Jag har läst dina inlägg i nattuggletråden och tycker att du verkar vara en fin, reko person. 
Citerar en bit av texten då den ligger bakom betalvägg: