Klarar inte av att se kända människor
Jag förstår varför du uppskattar den här sortens möten och jag förstår varför du inte vill höra gnäll.
Jag håller med om att det jag upplever på teatern är samma sak som man upplever i den sortens möte med en främling som du beskriver. På flera resor då jag varit ensam så har människor kommit fram, andra ensamma människor, som använt sig av turister för att få prata en stund. I efterhand har jag tänkt att en del av de där berättelserna kanske inte ens har varit sanna. Någon skrev att Bianca Ingrossos sexualitet är den som ger mest uppmärksamhet för stunden. Även om jag vet alltför lite om Bianca Ingrossos sexualitet för att avgöra sanningshalten i påståendet så tycker jag att det var träffande för hur den som rutinerat navigererar uppmärksamhetsekonomin resonerar. En ensam människa i en turiststad kan få lite uppmärksamhet varje vecka av nya turister. Historien utvecklas och blir en allt bättre berättelse, och turisten åker hem med en känsla av att ha fått vara med om någon stort. Det är ett ältande av den som berättar, men inte för turisten.
Gnäll. Jag menar att man kan argumentera för att krönikörernas och poddarnas återanvändande av det egna livet som stoff är förväxlande likt gnäll för en trogen läsare. Då gäller det att behandla läsarna och lyssnarna väl, annars tröttnar de. Vilket jag då har gjort. Just därför var det så skönt med teatern, där jag kunde uppleva starka känslor genom skådespel utan att behöva bära ur vad de hämtade sin svärta.
