Vi har samma upplägg som er.
Vi har 1 barn tillsammans, maken 2 sen tidigare och jag ett.
Jag arbetar 90% och hämtar oftast på förskolan då jag slutar tidigare och maken lämnar då han börjar senare. Vi bestämde att jag skulle gå ner lite i tid just för att korta dagarna lite, och eftersom jag tjänar mindre än maken så förlorar vi mindre på att jag gör det.
Jag får ut ca 28 000 och maken 45 000.
Vi är också gifta, när vi köpte vårt hus för 10 år sen sålde vi båda våra lägenheter, jag kunde lägga in 500 000 och maken som gjorde en större vinst la in nästan 2 miljoner. Vi har inget äktenskapsförord och äger 50/50.
Vi sparar 7000 var, pengar som dels går till pension och pengar att ha som buffert, resor mm.
Sen sätter maken in 15 000 på ett gemensamt konto för räkningar och jag sätter in 5000. Resten har vi kvar på våra egna konton, han har mer kvar på sitt men betalar oftare när vi gör olika saker. Vi räknar inte kronor och ören utan resonerar att allt är vårt tillsammans.
Vi bidrar gemensamt till alla 4 barnen oavsett vems de är. Jag kan köpa kläder till mina bonusbarn och han till mitt, ingen skillnad i tänket där.
Vi bråkar aldrig om pengar, vill han köpa något dyrare checkar han med mig om det är ok och vise versa.
I hemmet gör jag betydligt mer än vad han gör, för oss är det tvärtom, jag har mer energi och är mer för att fixa och greja än vad han är. Men om vi renoverar etc så gör oftast han mer än mig då han kan mer, jag roddar oftast med barnen då, svårt om båda går in helt för att fixa när vi har ett mindre barn.
För oss funkar upplägget bra, vi ser oss som en familj där vi bidrar med vad vi kan.
Har ett kompisar med ungefär samma förutsättningar som oss som har helt skilda ekonomier. Han tjänar mest och brukar åka på semester själv med sina barn om inte hon har råd att åka med. Så har dom lagt upp det och det funkar för dom.