Att samarbeta med den andre föräldern

Förstår din frustration till fullo!
Har en x-make (var tillsammans i 25 år) som tar allt via barnen och som vägrar prata med mig. Vare sig han eller hans nya tål att se mig och hälsar inte ens på mig. Har inte en aning om varför...
Han bestämmer saker för mina veckor och så förväntar han sig bara att det är ok med mig för han har ju frågat barnen... 
Eller så kommer det bara beordrings-sms. Inget typ går det bra att xxx eller så utan bara - tisdag v. 23 kommer yngsta till dig - hans vecka... Svarade att jag vet inte om jag är hemma då utan du får påminna mig om svar mars/april när jag troligen vet. Ficks varet att då kan sonen vara själv hemma...

Äldsta tar studenten till sommaren och det är på min vecka så jag räknar med att ha festen hos mig, men tänkte se vad x-maken säger, men att det inte är någon brådska. Kom ett sms med xx student firas i -min stad-. 
Svarade att vi kanske kunde träffas och prata om det. 
Fick tillbaka att det finns inget att prata om. 1 vi möter upp sonen vid skolan 2 åker till min stad 3 sonen åker iväg med sina kompisar. 
Vi delar på kostnaden för kostym, mössa och mat.
Svarade att det är ju bra att ex veta hur många som kommer. Fick svaret att de blir 4-5st. Frågade då om inte hans bror med familj skulle med och det skulle de ju så klart, men inga andra släktingar.
Frågade om han räknade med att jag ska hyra lokal eftersom jag trott att vare sig han eller hans nya ens vill komma in i mitt hus...

Så massa j-vla sms istället för att träffas och prata igenom gästlista, mat, sittplatser, studentskylt osv. 
Blev lack och hörde av mig till x-svärfar (världens bästa man!) och var hos honom och nämnde detta och han lovade att kolla upp med släkten.

Förstår inte heller hur svårt det kan vara att bara artigt/trevligt ringa och fråga/stämma av saker istället för en massa sms utan ens ett hej i, men har börjat förstå på texten i sms:en att någon annan säger vad som ska skrivas alternativt att någon annan läser för det är definitivt inte x-makens språk. Har svårt att tro att han efter 25år helt plötsligt lagt sig till med ett annat sätt att prata och skriva...

Och det märkligaste av allt är att när jag träffade på honom en bit bort från hans hemmiljö när hon inte var i närheten så var han faktiskt vettig och sa hej, pratade lite och sa till och med hej då. Jag fick en chock och höll på att trilla av cykeln...

Vet inte vad man kan göra för att nå dem och få dem att förstå hur tramsigt det är, men du är inte ensam så du vet det!