Att samarbeta med den andre föräldern
Lång historia kort(-ish):
För snart ett år sedan bad mitt ex om skilsmässa efter nästan 20 år tillsammans. Jag blev helt knäckt, även om jag visste att vi inte hade det bra och inte haft det på flera år egentligen. Efter stormiga bråk och diskussioner, slutade det ändå med att vi var överens om att det var det bästa för oss och barnen och när jag flyttade ut var stämningen bra mellan oss.
Första tiden kunde vi samarbeta bra, blev lite tjafs om pengar och utgifter, men inget värre än så. Vi uppdaterade varandra hur våra veckor med barnen varit vid lämning medan vi drack kaffe... Sedan träffade vi båda nya efter 6 mån. Det var väl där det förändrades.
Han började upprepa att vi inte är en familj längre och att vi behöver sköta våra liv på egna håll. Håller med i sakfrågan och är inte intresserad av att vara en del i hans liv på det viset, är bara det att samarbetet kring barnen behöver fungera fortfarande. Saker vi bestämde vid separationen ändrades med orden ?vi tycker det är bättre för barnen att?? och jag var aldrig en del i den diskussionen. Hur de gör hemma hos sig är klart deras sak, men när det gäller födelsedagar/högtider/lov tänker jag att det är en diskussion mellan exet och mig. Jag förstår att han ändrat sig (t.ex. kring första födelsedagen vi tänkt fira tillsammans eftersom den var rätt nära i tid), men hade respekterat det hela mer om han ringt mig och förklarat hur han tänker. I stället för att han och hans nya sedan då 2 mån bestämmer något och meddelar mig.
Svårt att förklara känner jag, men handlar i princip om att han knappt vill samarbeta med mig och anser mer eller mindre att vi bara är föräldrar varannan vecka. Han drar sig undan till den grad att jag knappt vågar ta upp något kring barnen med honom, eftersom jag får höra att jag ?är för på? och sen igen då att vi inte är en familj längre.
Vet att det kan låta som att jag ringt honom stup i ett kring skitsaker, men har verkligen bara handlat om tider för barnen, om de glömt något hos honom som de behöver till skolan osv. Vid överlämningen nu säger han knappt något heller.
Vet inte vad jag vill med inlägget, men någon kanske har liknande erfarenheter eller något klokt att dela med sig av? Ska betona att för mig är det äktenskapet helt över och bakom mig, mår fint i min nya relation, handlar bara om att efter 20 år tycker jag man ska kunna behandla varandra med mer respekt än jag känner jag får från honom.
Ledsen att göra dig upprörd, men fint att du har energi nog för att kommentera på sådant, måste resten funka fint(-ish) för dig? 