Inlägg från: Anonym (frustrerad) |Visa alla inlägg
  • Anonym (frustrerad)

    Att samarbeta med den andre föräldern

    Lång historia kort(-ish): 

    För snart ett år sedan bad mitt ex om skilsmässa efter nästan 20 år tillsammans. Jag blev helt knäckt, även om jag visste att vi inte hade det bra och inte haft det på flera år egentligen. Efter stormiga bråk och diskussioner, slutade det ändå med att vi var överens om att det var det bästa för oss och barnen och när jag flyttade ut var stämningen bra mellan oss. 

    Första tiden kunde vi samarbeta bra, blev lite tjafs om pengar och utgifter, men inget värre än så. Vi uppdaterade varandra hur våra veckor med barnen varit vid lämning medan vi drack kaffe... Sedan träffade vi båda nya efter 6 mån. Det var väl där det förändrades. 

    Han började upprepa att vi inte är en familj längre och att vi behöver sköta våra liv på egna håll. Håller med i sakfrågan och är inte intresserad av att vara en del i hans liv på det viset, är bara det att samarbetet kring barnen behöver fungera fortfarande. Saker vi bestämde vid separationen ändrades med orden ?vi tycker det är bättre för barnen att?? och jag var aldrig en del i den diskussionen. Hur de gör hemma hos sig är klart deras sak, men när det gäller födelsedagar/högtider/lov tänker jag att det är en diskussion mellan exet och mig. Jag förstår att han ändrat sig (t.ex. kring första födelsedagen vi tänkt fira tillsammans eftersom den var rätt nära i tid), men hade respekterat det hela mer om han ringt mig och förklarat hur han tänker. I stället för att han och hans nya sedan då 2 mån bestämmer något och meddelar mig.


    Svårt att förklara känner jag, men handlar i princip om att han knappt vill samarbeta med mig och anser mer eller mindre att vi bara är föräldrar varannan vecka. Han drar sig undan till den grad att jag knappt vågar ta upp något kring barnen med honom, eftersom jag får höra att jag ?är för på? och sen igen då att vi inte är en familj längre.


    Vet att det kan låta som att jag ringt honom stup i ett kring skitsaker, men har verkligen bara handlat om tider för barnen, om de glömt något hos honom som de behöver till skolan osv. Vid överlämningen nu säger han knappt något heller.


    Vet inte vad jag vill med inlägget, men någon kanske har liknande erfarenheter eller något klokt att dela med sig av? Ska betona att för mig är det äktenskapet helt över och bakom mig, mår fint i min nya relation, handlar bara om att efter 20 år tycker jag man ska kunna behandla varandra med mer respekt än jag känner jag får från honom. 
  • Svar på tråden Att samarbeta med den andre föräldern
  • Anonym (frustrerad)
    Norrländskan123 skrev 2023-02-08 11:45:18 följande:

    Mitt tips som hjälpte mig:

    prata med familjerådgivare. Dom har mycket bra tips och kan se saker från ett annat perspektiv än dig.

    boka ett samtal med ditt ex. Skrev ner vad ni vill bÅsa vill prata om.


    funkar inte det? boka ett samarbetsamtal.


    Bad om samarbetssamtal med honom för att besluta kring saker som tider för lämning, sommaren osv. Eftersom kontakten mellan oss blivit så infekterad. Han sa nej för "orkar inte prata med nån psykolog" trots att jag sa att det handlade om att komma överens om hur vi ska samarbeta kring barnen framöver. 

    För mig vore det skönt, han har en syn på samarbete och jag en annan. Ett sådant samtal kanske kunde hjälpa oss förstå varandra och komma överens om något för att minska tjafs. Men han vill inte, så lite hopplöst. Får inte ihop det, han vill minska kontakt till minsta möjliga - men inte ha ett sånt samtal som antagligen skulle minska behovet av att vi kontaktar varandra. 
  • Anonym (frustrerad)
    Anonym (+++) skrev 2023-02-08 11:04:39 följande:

    Hur gamla är barnen? Det brukar behövas mer samarbete runt yngre barn än äldre. 

    Jag är omgift och varken jag eller min nya partner har så mycket kontakt med våra ex. Det ska fungera med när ungdomarna är på vilket ställe, och det har sett olika ut under åren - alltifrån varannan vecka till 14 dagar, till heltid och då olika för olika ungdomar (utefter deras behov och önskemål). 
    Det ska också fungera runt ekonomi samt att barnen får ta med sig egna saker mellan hemmen som de vill. 
    Utöver det behöver man inte ha så mycket kontakt. 

    Att man slutar fira födelsegarar, jul osv är rätt logiskt om man träffar nya partners. Vi har alltid firat när barnet i fråga har varit hos oss. Har själva födelsedagen inträffat när barnet varit hos den andra föräldern så har de firat där, och sen har vi firat efter. Ibland har det givetvis varit tvärtom att barnet varit hos oss på sin födelsedag och då har den andra föräldern fått anpassa sitt firande till när barnet kommit dit.

    Varann jul/nyår mm, är väl ganska vanligt. 


    Barnen är mellan 10-16. 

    Nej jag tänker att kontakten kommer minska med tiden. Är väl att det tog inte mer än en månad efter han träffade den nya när det gick från ett okej samarbete till mer infekterat. Att inte fira tillsammans sa vi också blir naturligt när vi träffar nya, men sa att vi kunde komma en stund och gratta som då förra året, mest för att det var så nära inpå att vi separerade, för barnens skull. Är inte den saken i sig, utan mer att han inte ens tog upp det med mig. 

    Det är alltså mer helomvändningen jag blir knäpp på. När vi har rutin för allt så behöver vi inte ta saker med varandra på samma sätt. 
  • Anonym (frustrerad)
    Anonym (hej) skrev 2023-02-08 12:29:13 följande:
    Vad skulle hända om du inte hör av dig alls till honom? Handlar det om att barnen får gå en vecka och undra om de verkligen glömt sin gröna tröja hos pappa eller skulle de plötsligt inte bli hämtade efter skolan? Missar tandläkartider? Morfars begravning?

    Jag menar det kan antingen sluta i katastrof eller inte men det KAN också vara så att han inser, om du slutar höra av dig (/påminna om saker?), att ett mått av kommunikation är nödvändigt. Eller så ger det dig insikt i att mycket mindre kommunikation visst funkar ändå.
    Bra poäng där, blir väl det jag får prova. Tack.
  • Anonym (frustrerad)
    Kockobello skrev 2023-02-08 12:44:31 följande:

    Det finns ingenting som heter "kort(-ish)".

    Jävla ofog folk börjat med.


    Kände du att du bidrog med något mer än att informera mig om att du inte gillar "kort(-ish)"? Skrattande Ledsen att göra dig upprörd, men fint att du har energi nog för att kommentera på sådant, måste resten funka fint(-ish) för dig?  Drömmer
  • Anonym (frustrerad)
    Norrländskan123 skrev 2023-02-08 20:37:33 följande:

    boka in ett samtal med familjerådgivare och gå själv. Det kan vara skönt att ventilera och få andra synsätt på saker. Tyvärr kan man inte påverka ifall den andre föräldern inte vill kommunicera. Kanske kan du tänka i nya banor? Det hjälpte mig massor. 


    Bra tanke där, ska jag absolut kolla upp. Är just andra synsätt jag är ute efter, få lite perspektiv på saker. 
  • Anonym (frustrerad)
    Anonym (Skild) skrev 2023-02-09 07:12:45 följande:

    Vad är det konkret som inte fungerar då? Ni är ju i praktiken föräldrar bara varannan vecka om barnen bor halvtid. Du ska inte behöva kliva in under hans veckor om det inte är så att det hänt något särskilt.

    Sätt ett schema om ni inte redan har det, fixa överlämning i samband med skoldag, så stora barn går väl hem själva? Låt allt praktiskt för veckan stå i ett rullande mail med info om typ tandläkare eller vad det nu kan vara.


    Kommunikationen mellan oss, kort och gott. Även kring praktiska saker som vem som kan ta tdl-tiden blir det tjafs. Just därför jag ville ha samarbetssamtal, så vi beslutar sådant och slipper ta det som det kommer. 

    Med varannan vecka menade jag mest att han säger till barnen att de inte ska kontakta mig på hans veckor, samt att jag naturligtvis vill veta om något större händer. Ibland har jag fått sms från barnen där de frågar mig om läxor, fixa mat osv när de är hos honom och jag ber dem alltid kolla med sin pappa. Men att de inte får ringa mig och fråga hur det är eller berätta om sin dag tycker jag är lite knepigt. Inte så att jag kontaktar dem mycket, mer än ett godnatt-sms kanske, det är de som hör av sig till mig. 

    Mail där var en bra idé faktiskt, ska se om jag kan starta ett sånt istället. Vi ska precis börja med lämning efter skolan, problemet är lite att han bor 3 mil bort och de ska få med sig saker först till skolan och sen hem. Men det löser sig säkert. 
  • Anonym (frustrerad)
    Mandel skrev 2023-02-09 09:25:40 följande:

    Förstår din frustration till fullo!
    Har en x-make (var tillsammans i 25 år) som tar allt via barnen och som vägrar prata med mig. Vare sig han eller hans nya tål att se mig och hälsar inte ens på mig. Har inte en aning om varför...
    Han bestämmer saker för mina veckor och så förväntar han sig bara att det är ok med mig för han har ju frågat barnen... 
    Eller så kommer det bara beordrings-sms. Inget typ går det bra att xxx eller så utan bara - tisdag v. 23 kommer yngsta till dig - hans vecka... Svarade att jag vet inte om jag är hemma då utan du får påminna mig om svar mars/april när jag troligen vet. Ficks varet att då kan sonen vara själv hemma...

    Äldsta tar studenten till sommaren och det är på min vecka så jag räknar med att ha festen hos mig, men tänkte se vad x-maken säger, men att det inte är någon brådska. Kom ett sms med xx student firas i -min stad-. 
    Svarade att vi kanske kunde träffas och prata om det. 
    Fick tillbaka att det finns inget att prata om. 1 vi möter upp sonen vid skolan 2 åker till min stad 3 sonen åker iväg med sina kompisar. 
    Vi delar på kostnaden för kostym, mössa och mat.
    Svarade att det är ju bra att ex veta hur många som kommer. Fick svaret att de blir 4-5st. Frågade då om inte hans bror med familj skulle med och det skulle de ju så klart, men inga andra släktingar.
    Frågade om han räknade med att jag ska hyra lokal eftersom jag trott att vare sig han eller hans nya ens vill komma in i mitt hus...

    Så massa j-vla sms istället för att träffas och prata igenom gästlista, mat, sittplatser, studentskylt osv. 
    Blev lack och hörde av mig till x-svärfar (världens bästa man!) och var hos honom och nämnde detta och han lovade att kolla upp med släkten.

    Förstår inte heller hur svårt det kan vara att bara artigt/trevligt ringa och fråga/stämma av saker istället för en massa sms utan ens ett hej i, men har börjat förstå på texten i sms:en att någon annan säger vad som ska skrivas alternativt att någon annan läser för det är definitivt inte x-makens språk. Har svårt att tro att han efter 25år helt plötsligt lagt sig till med ett annat sätt att prata och skriva...

    Och det märkligaste av allt är att när jag träffade på honom en bit bort från hans hemmiljö när hon inte var i närheten så var han faktiskt vettig och sa hej, pratade lite och sa till och med hej då. Jag fick en chock och höll på att trilla av cykeln...

    Vet inte vad man kan göra för att nå dem och få dem att förstå hur tramsigt det är, men du är inte ensam så du vet det!


    Skönt att inte vara ensam, men tråkigt att du har liknande erfarenhet... 

    Fånigt är ordet. Efter 20 år tillsammans och vi båda gått vidare med nya, förstår jag inte hur svårt det ska vara att hålla saker artigt. Jag vill inte vara vän med honom, struntar i vad han gör på sin fritid och det vardagliga med kidsen på hans veckor. Attityden förändrades när han träffade en ny, sms:en också nu när du säger det :p Snabba svar känner jag igen hans språk i, inte de som kommer långt senare. 

    Men oavsett, jag blir frustrerad på människan, tycker han är skitlöjlig i mångt och mycket och har lite väl knepiga regler för kidsen hos sig. Men säger inget om det, är som sagt hans vecka och jag vill verkligen hålla god ton med karln. Trots detta kan jag hålla mig neutral när jag pratar med honom, blir det tjafs säger jag bara att det är bättre vi avslutar där och tar det någon annan gång. Han däremot låter irriterad från start mer eller mindre. 

    På hans plus-sida så kör han inte över mig och bestämmer saker på mina veckor som ditt ex. Det är tvärvändningen i attityd som retar mig mest och jag tycker det är synd, är ju bara att acceptera att det är hans sätt att hantera saker. 
  • Anonym (frustrerad)
    Anonym (samarbete) skrev 2023-02-09 10:33:24 följande:
    Nej, det behöver det absolut inte. Ni är inte en familj längre, inte en traditionell och stabil familj med både föräldrarna och barnen, så det finns absolut ingen garanti att han eller du MÅSTE se till att "samarbete" fungerar mellan er. Ni är två separata familjer som har barnen gemensamma. Så är det bara.
    I mitt stilla sinne tänker jag ändå att det optimala för barnen är att ha två föräldrar som samarbetar, eller? Ser oss inte som familj på det viset, nej, men vi är barnens föräldrar. 

    Så garanti, nej aldrig påstått, men något att eftersträva. Återigen, för barnen. 

    Som barn till två föräldrar som knappt tålde att se varandra, är det något jag vill undvika så gott det bara går. Där man inte vågade säga något om den andre föräldern, med rädsla att göra den andre arg eller ledsen. Är ingen tyngd jag tycker barnen ska behöva ha. 
  • Anonym (frustrerad)
    Mandel skrev 2023-02-09 11:38:06 följande:
    Jag tycker att det är så intressant att det är legitimt att bete sig som en rövhatt och vara respektlös mot sina barns andra förälder bara för att man inte är tillsammans längre.
    En gång har man ju älskat varandra och valt att skaffa barn och skaffar man barn så innebär det faktiskt att man på ett eller annat vis kommer att finnas i varandras liv mer eller mindre så länge man lever. 
    Det är ju barnen det handlar om, för barnens skull osv. Då får man väl lägga kränkthet och svartsjuka osv åt sidan och bete sig som folk. Vad vill man lära sina barn egentligen? 

    Jag är så där konstig att jag faktiskt är glad för x-maken att att han hittat en ny, att det går bra för honom i livet med företaget osv. Jag vill absolut inte ta tillbaka honom och jag vill inte bli bästis med dem och han kommer -oavsett vad han tycker om det, alltid ha en plats i mitt hjärta för det roliga vi ändå haft genom åren och för att han är mina barns far.
    Skriver under helt på den. Jag vill mitt ex väl också, hur frustrerad och arg jag än kan bli på karln. Vill också visa barnen att vi är deras föräldrar oavsett och sätter dem först även om vi inte är tillsammans längre. Där känner jag det ingår att kunna vara civila mot varandra. 
Svar på tråden Att samarbeta med den andre föräldern