Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

Hur stänger man en tråd på det här forumet?

Jag tänker att människor alltid har haft ett behov av att beskriva in verklighet och människorna i den. Man försöker förstå och får sin förståelse ur samhället som stort.

Vi har inte längre "omoralisk" och "syndfull" som saker som vi använder, utan folk plockar ganska oreflekterat ur vården och psykiatrin som någon sorts sanning. En människa som man upplever som sorgsen, matt och cynisk kan enkelt petas ner i lämplig diagnos. Kanske känner man igen "symptom" som man kopplar samman med en viss funktionsnedsättning eller sjukdom.

Människor som upplevs som att de tror att de är berättigade, som tar för sig på ett skitstövelaktigt sätt, som ljuger och bedrar är inte svin, utan narcissistiska. Människor som är arga och besvikna och visar känslor kan stämplas som borderline och människor som inte visar känslor kan man klassa som empatistörda, eller psykopatiska.

Väldigt mycket kultur och underhållning "utbildar" oss i hur vi ska tänka. Psykologiska förklaringsmodeller är populära. Här på forumet är vi väldigt olika bildade om olika diagnoser och om vad som är "vanligt" beteende och vad som är tämligen ovanligt. Hobbydiagnos-sättandet är såväl accepterat som något som faktiskt väldigt ofta kritiseras, eftersom det här faktiskt finns så många människor som har egna erfarenheter och/eller utbildning. 

Jag tycker faktiskt att man lär sig en hel del om sig själv och sitt tänkandes brister här på familjeliv. Jag tycker inte du ska se att folk kallat dig deprimerad, eller narcissistisk som en diagnos, utan snarare som en tolkning av vad du faktiskt säger. Och om den som tar emot det du sagt. 

Är ny här på forumet och slås av hur populärt det verkar vara att diagnosticera varandra. Under under min korta tid här har jag diagnostiseras som både deprimerad och narcissistisk.

När jag försökt förklara min ståndpunkt så rationaliserar jag. 

På mig verkar det som om man inte får stå oemotsagd så slänger man in en diagnos.

Kanske är detta ett symtom på artiklarna i pressen där man ger tips om hur man  känner igen en psykopat, eller hanterar en narcissist osv

Går vi mot ett samhälle där vi sätter in varandra i diagnostiska fack  i stället för att lyssna på vad vi har att säga? 

Det heter inte ?hobby psykologi?. Särskrivningen tyder på att du har någon form av diagnos, sannolikt känner dig ensam och inte riktigt trivs med din tillvaro. Förmodligen är du en deprimerad narcissist. 

Jag tänker att människor alltid har haft ett behov av att beskriva in verklighet och människorna i den. Man försöker förstå och får sin förståelse ur samhället som stort.

Vi har inte längre "omoralisk" och "syndfull" som saker som vi använder, utan folk plockar ganska oreflekterat ur vården och psykiatrin som någon sorts sanning. En människa som man upplever som sorgsen, matt och cynisk kan enkelt petas ner i lämplig diagnos. Kanske känner man igen "symptom" som man kopplar samman med en viss funktionsnedsättning eller sjukdom.

Människor som upplevs som att de tror att de är berättigade, som tar för sig på ett skitstövelaktigt sätt, som ljuger och bedrar är inte svin, utan narcissistiska. Människor som är arga och besvikna och visar känslor kan stämplas som borderline och människor som inte visar känslor kan man klassa som empatistörda, eller psykopatiska.

Väldigt mycket kultur och underhållning "utbildar" oss i hur vi ska tänka. Psykologiska förklaringsmodeller är populära. Här på forumet är vi väldigt olika bildade om olika diagnoser och om vad som är "vanligt" beteende och vad som är tämligen ovanligt. Hobbydiagnos-sättandet är såväl accepterat som något som faktiskt väldigt ofta kritiseras, eftersom det här faktiskt finns så många människor som har egna erfarenheter och/eller utbildning. 

Jag tycker faktiskt att man lär sig en hel del om sig själv och sitt tänkandes brister här på familjeliv. Jag tycker inte du ska se att folk kallat dig deprimerad, eller narcissistisk som en diagnos, utan snarare som en tolkning av vad du faktiskt säger. Och om den som tar emot det du sagt. 

Är ny här på forumet och slås av hur populärt det verkar vara att diagnosticera varandra. Under under min korta tid här har jag diagnostiseras som både deprimerad och narcissistisk.

När jag försökt förklara min ståndpunkt så rationaliserar jag. 

På mig verkar det som om man inte får stå oemotsagd så slänger man in en diagnos.

Kanske är detta ett symtom på artiklarna i pressen där man ger tips om hur man  känner igen en psykopat, eller hanterar en narcissist osv

Går vi mot ett samhälle där vi sätter in varandra i diagnostiska fack  i stället för att lyssna på vad vi har att säga? 

Det heter inte ?hobby psykologi?. Särskrivningen tyder på att du har någon form av diagnos, sannolikt känner dig ensam och inte riktigt trivs med din tillvaro. Förmodligen är du en deprimerad narcissist. 

Vi går inte mot ett sådant samhälle, vi är redan där. Detta är inget nytt. Vi människor har satt varandra i olika fack länge. Fenomenet med att hitta på diagnoser åt folk är bara att ta det ett steg längre.

För att ta exemplen du nämner så är en trolig (och alltför vanlig) anledning att genom att "diagnostisera" dig som deprimerad, narcissistisk etc så ogiltigförklarar de per definition alla åsikter och argument du har, och detta utan att de ens behöver möta dem. Det är i högsta grad en härskarteknik, och en otrevlig sådan.

Det kan absolut vara ett symptom på artiklarna du nämner, men min spontana gissning är att det är tvärt om, att en ökad mängd artiklar om detta skrivs av tidningarna på sistone just p.g.a hur vanlig diagnos-retoriken blivit. Tidningarna skriver ju det som säljer, så det är ju egentligen föga förvånande att de hoppar på den vagnen, så att säga. Det är vad jag lyckas spekulera fram åtminstone.

En bra tumregel är att när du blir kallad något av ovanstående så vet du att den andra parten antingen har slut på argument eller är ovillig att ha en vuxen diskussion. Ett bra kvitto på att du slösar din tid på vederbörande med andra ord :) 

Toppen!! att du så tydligt bevisar min tes