Bli far utan att se fram emot det

Har inte läst hela tråden, men du måste rannsaka dig själv TS. 

Vill du verkligen ha barn? Eller känner du mest så för att du tror att det förväntas av dig? Eller för att inte förlora din partner?

Du skriver att du vill ha barn "någon gång". När är "någon gång"? Ni har varit tillsammans i 7 år. Hur gamla är ni?

Många unga män (och unga kvinnor) känner sig inte redo för barn. Det är helt naturligt. Men i ditt fall låter det mest som du kommer med undanflykter. Den "perfekta" tidpunkten kommer aldrig. Visst hade det varit bättre om din fru inte hade varit arbetslös, men nu är det som det är. Många barn föds till sämre förutsättningar än vad ni har. Och får bra uppväxter.

Jag skuldbelägger dig inte. Jag konstaterar bara faktum. En del av de som tvekar inför familjebildning, trots stabil relation och trots att de inte är purunga längre, vill egentligen inte ha barn. Eller är inte beredda att göra de uppoffringar som barn trots allt kräver. MEN detta är fortfarande lite tabu att känna i ett samhälle där fortplantning är en så stark norm. I moderna västerländska länder finns varken tvång eller krav längre på att bli föräldrar, MEN fortfarande starka förväntningar. Frivilligt barnlösa får ofta försvara sina beslut i åratal.

Lägg till din partner. Har du förhalat detta med barn för att inte förlora henne? Du vet att om du var ärlig, skulle hon bli förkrossad och kanske se sig om efter en annan man. Det vill du förstås inte.

Jag säger inte att det är så här. MEN det är något du bör fundera över. Nu är ju graviditeten ett faktum, och självklart ska din fru inte göra abort. Man ska aldrig göra abort mot sin vilja. Däremot kan man inte förvänta sig en närvarande och engagerad pappa om graviditeten inte är önskad av båda. 

Kanske växer du in i det. Kanske kommer du att känna annorlunda den dag du håller ditt barn i famnen. Bara tiden kan utvisa.

TS, sen är det svårt att svara på om din "motvilja" kommer gå över eller inte, när man inte vet din ålder.

Stor skillnad på om du är 25 eller 35. Ni kanske träffades när ni var väldigt unga? Då kan jag ha större förståelse för att du hellre hade väntat med barn några år till. Men som sagt, nu är det ju som det är. Och är din fru över 30, förstår jag om hon inte vill vänta längre.

Det är skillnad på att känna osäkerhet inför det kommande föräldraskapet, och att inte känna någon glädje alls.

Min man var nevös och kände säkert tvivel ibland, men mest glädje. Jag kände samma sak. Det är den vanligaste reaktionen när barnen är önskade. Men vi var båda över 30 och ville ha barn.

Självklart kan även en motvillig blivande förälder, ändra sig när barnet föds. Det är inte ovanligt och tur är väl det. Men att det skulle vara vanligt att de positiva känslorna kommer först då, särskilt för blivande pappor, stämmer inte. Utan inställning till graviditet och barn spelar stor roll här.