lisazvenzzon skrev 2023-01-16 17:29:45 följande:
Det är en familjesemester och hon vill att han ska få följa med, inte bjudas. Men övriga barn vill inte att pojkvännen följer med, jag kan inte göra dem besvikna för att hon inte ska bli besviken.
Hur hade ni gjort? Sökt upp henne och krävt ett svar hur hon tänker göra? Och sagt åt henne att växa upp..? Eller bara åka utan henne.
Pappan gör nog sitt bästa, men har svårt att gå ett steg till och prata vidare om hon bara vägrar svara och går ut ur rummet.
Jag undrar nu när jag skriver detta om det är ett normalt tonårsbeteende eller om det är något annat..
Låter ganska normalt. Pojkvänner är viktiga i den åldern, och konsekvenstänket nästan obefintligt. Samtidigt kommer hon nog en dag se tillbaka på detta rabalder och skämmas...
Jag skulle säga som så till dottern, via sms, som kan vidarebefodras via pappan så hon säkert (eller iaf 'råkar') läsa det (eftersom hon nog öppnar sms som kommer ifrån henne:
"Hej. Vi andra här i familjen har sett fram emot en familjesemester, bara vi. Eftersom du är så stor som 18 tror vi inte att det är många fler sådana semestrar vi får njuta av. Det är trist att du inte ser värdet av en sådan semester, fast du har hela livet framför dig med pojkvänssemestrar utan din familj. Jag kommer nu iaf den xxx avboka din biljett och se om jag iaf kan få pengarna tillbaka - annars kommer jag dra den summan från dig, på ett vis eller annat, för jag tycker inte du tackat nej på ett ok sätt. Vill du fortfarande följa med får du därför meddela mig senast den xxx. Jag kommer inte falla för den här formen av emotionell utpressning - jag trodde du var mer mogen än så, så jag känner mig väldigt besviken. Om du inte följer med så tror jag att du kommer ångra dig en dag."
sms 2 "hälsningar mamma" (inte i sms 1!)