Att bli särbos

Hej hörni. Jag behöver lite råd.

Jag och min pojkvän är 20 och 21 år gamla. han är lite av mammas pojke fortfarande men en kille med hjärtat och potential att bli den där dröm mannen alla vlll ha i sitt liv?
Jag har vuxit upp under hårda förhållanden och inte haft så mycket curling, vilket gjort att jag snabbare mognat.
tex bodde jag hemifrån hela min gymnasietid då jag inte pluggade i hemstaden.

vi har haft det tufft till och från, vi har varit tillsammans i 4 år så det är ett tag nu.
På nått sätt hittar vi alltid tillbaka till varann, och kärleken tar liksom inte slut fast vi kan bråka som hund och katt ibland.
Vi tog ett break ifrån varann några månader men sedan flyttade vi ihop För första gången.
det funkade ungefär 2 månader sen kände jag att vi var väldigt olika.

jag har svårt att hantera separationer och är väldigt rädd att se slutet på en relation. Jag hoppas att kanske särbos ska funka då han får mogna och växa i sig själv.. eller så är det bara början på slutet.
allt annat är bra och han har fantastiska föräldrar Som jag älskar som min egen familj. är det fel att tro att vi kan fixa det här? borde jag bara ge upp?

tack för dina tankar,
vi har olika syn på hur vi ska leva, han tycker fortfarande det är roligt att gå ut och festa med sina vänner och glömmer ofta konsekvenser av sina handlingar.
Typ som senaste bråken har handlat om att han var ute och drack till sent med sina vänner och dagen efter fyllde jag år och vi skulle åka till Stockholm tillsammans. Den dagen blev helt förstörd då jag vakar 04 av att han inte är hemma. Ringer och då ljög han om var han var osv? små saker som sätter sina spår.
när vi bråkar kan det lätt trappas upp och bli väldigt stort, ouppklarade saker som ligger och guppar i bakgrunden.
jag är en väldigt känslig person medans han tänker ?varför vara ledsen om man kan vara glad?. Vi båda är impulsiva (jag mer än honom) och tar snabbt beslut vi sedan ångrar. Har därför varit många uppbrott där vi sedan går tillbaka.
när han kommunicerar och vi kan prata om saker funkar vårat förhållande utmärkt och våra olikheter är previs det som gör att vi fortfarande vill kämpa för varann.
Han har äntligen gått med på att gå och prata tillsammans och få professionell hjälp att hantera dels mina utbrott och hans passiva sätt att undanfly konflikter. 

han kommer från en familj där det är lite tabu att snacka om sina problem, medans i min familj är det högt till tak och vi säger precis vad vi tycker och känner. Nu är iallafall lägenheten uppsagd och jag slits mellan om vi ska flytta till en mindre lägenhet tillsammans då vi har svårt att vara ifrån varandra eller om vi ska ha en varsin lägenhet men som i längden blir oekonomisk om vi ändå sitter hos varann hela tiden ändå.

Att tokfesta dagen innan han VET att han har annat + ljuga om var han sov = tonårsbeteende. Jag hade verkligen blivit besviken. 
Blir ni särbo så är det säkert skönare för dig, men samtidigt kan han vara ännu mer den där festande omogna grabben. Men ja, om ni bråkar så tycker jag nog inte ni ska bo ihop - kanske heller inte ens vara ett par ärligt talat. 

Ni är unga båda två, och du har ju insett att ni är i rätt olika fas mognadsmässigt och erfarenhetsmässigt. Jag är äldre, har varit igenom några relationer och min bedömning av det du skriver är att det här kommer inte hålla. Ni kommer bråka varje gång du tycker att han inte gör det han borde (som en vuxen människa). Risk att det blir som att du är förälder och han tonåring. Han kommer tycka att du vill "bestämma" över honom och han kommer reagera med att göra ännu mer "omogna" saker. 

Tack för allas kloka tankar här i tråden, det är alltid värdefullt att få input utifrån.
och som många säger här är detta nog ett sätt för mig att ständigt skjuta ifrån mig våran separation.
min familj vill inte se mig med honom längre då dom ser hur nedbruten jag kan bli när vi bråkar. och när man börjar tvivla på sina egna Åsikter också, då blir det farligt och destruktivt för en själv..
Jag är otroligt ledsen över att sätta stopp för vårat förhållande då jag vet att det är så mycket jag älskar med vår relation. Men kanske är det så enkelt att det är det här lilla barnet i mig som inte fick det man förtjänar som barn, som söker tryggheten i min partner. 

I allmänhet är jag en väldigt stark person, en kompis som man vänder sig till när man har problem. Och ändå står man här själv i klistret.. men det är nog som många säger att man behöver ta sig ur situationen för att kunna se hur man faktiskt mådde. 
Ni har helt rätt i att det finns så mycket människor där ute och det är nog dags att sluta såra varandra till en punkt där man slutar tro på sig själv.