Anonym (Hej) skrev 2023-01-13 11:22:14 följande:
Tack för allas kloka tankar här i tråden, det är alltid värdefullt att få input utifrån.
och som många säger här är detta nog ett sätt för mig att ständigt skjuta ifrån mig våran separation.
min familj vill inte se mig med honom längre då dom ser hur nedbruten jag kan bli när vi bråkar. och när man börjar tvivla på sina egna Åsikter också, då blir det farligt och destruktivt för en själv..
Jag är otroligt ledsen över att sätta stopp för vårat förhållande då jag vet att det är så mycket jag älskar med vår relation. Men kanske är det så enkelt att det är det här lilla barnet i mig som inte fick det man förtjänar som barn, som söker tryggheten i min partner.
I allmänhet är jag en väldigt stark person, en kompis som man vänder sig till när man har problem. Och ändå står man här själv i klistret.. men det är nog som många säger att man behöver ta sig ur situationen för att kunna se hur man faktiskt mådde.
Ni har helt rätt i att det finns så mycket människor där ute och det är nog dags att sluta såra varandra till en punkt där man slutar tro på sig själv.
När man är i kris och dessutom ff relativt ung så blir känslorna också starkare, dramatiken förstoras och alla beslut känns större, allvarligare.
Jag har den perioden bakom mig, barn i din ålder, och erfarenheter som jag önskar att jag hade då. Eller nån att prata med.
Om man tittar på din situation och relation, alla omständigheter lite utifrån så blir det väldigt tydligt. Oddsen för att ni ska fortsätta hänga ihop och bli gamla tillsammans är extremt dåliga. Det beror inte på att det är nåt fel på er, ni verkar fina och bra båda två.
När man är 16-17 och även nu, runt 20, vet man så lite om sina behov eller sin egen personlighet. Man värderar sånt som är helt oviktigt några år senare, när man ska bilda familj eller ett gemensamt hem.
De starka känslor du känner nu är inte nödvändigtvis ett mått på kärleken utan rädsla att förlora en trygghet, osäkerhet på hur det ska bli sedan. Rädsla att bli ensam, övergiven att förlora en familj (hans familj är ju som din också nu).
Allt detta är naturliga känslor men de står också i vägen för ett klokt beslut för framtiden. Risken är att du fortsätter att kämpa för att sedan krascha ännu hårdare mot en vägg. I värsta fall har ni hunnit skaffa barn när ni till slut ger upp.
Mitt råd till dig skulle vara att gå iväg själv och prata med en terapeut (kurator, psykolog). Bolla dessa tankar, känslor och ta hjälp framåt.
Jag skulle också föreslå att ni inte bor ihop nu. Skit samma att ekonomin drabbas, ni får hitta lösningar. Det är viktigare att du och ni utvecklas på ett sunt sätt och hittar en bra väg in i nästa fas av vuxenlivet.
Kanske skulle det vara bra med ett längre, ordentligt break där ni får utvecklas själva på var sitt håll. I nuläget kan ni troligen fortsätta vara vänner (vilket kan vara viktigt för dig) men kämpar ni tills ni kraschar hårt kan alla broar vara brända där.
Efter en längre tid utan tjafs och konflikter kommer ni lära känna nya sidor av varandra och er själva. Min gissning är att du upptäcker att du behöver något annat i ditt liv, någon som balanserar upp din impulsiva sida. Troligen behöver även han det.
Ni förstår varandra väl eftersom ni känner igen känslan, impulsstyrningen och det ger en viss trygghet. Samtidigt är det dåliga förutsättningar för en långsiktig relation, där handlar det oftast om att hitta någon som inte är för lika, någon som kompletterar och kompenserar för de egna bristerna.
Jag önskar att någon hade berättat detta för mig för länge sedan, då hade mitt liv sett annorlunda ut idag.
Kom ihåg att det inte är nån panik, du har gott om tid att hitta det (och den) du vill ha och behöver i livet.
