Utredning/insemination/ivf 2023

Hej Mathilda! Jag svarade dig precis i en annan grupp, men är jätteglad att du hittat hit också  Vill först och främst säga grattis till kärleken, så fint att du hittat rätt person! Det kan ta lite tid, men tänk hur mycket det är värt jämfört med om vi hade fått barn med något dåligt ex istället 

Som jag skrev i den andra gruppen har jag gjort IVF en gång med mitt ex (är väldigt tacksam i efterhand att det inte blev en graviditet då, för då hade jag ju inte fått dela livet med min drömkille nu) och har lite egna erfarenheter där, bl.a. att äggplocket inte behöver vara helt fruktansvärt smärtsamt för alla, det var det inte för mig. Sedan får man ju smärtlindring och lugnande som de kan öka dosen på under tiden bara du säger till dem, och som någon skrev i den andra gruppen kan du ju alltid fråga om det finns möjlighet att få bli sövd? Och att det ska ta 14 dagar att läka efter äggplock har jag aldrig hört om, bara att man kan ha ont en eller ett par dagar efteråt, vilket i mitt fall påminde om mensvärk. När det var dags för återföring var jag inte sårig och svullen som du skrev, och det gick superfort att göra återföringen.

Jag önskar verkligen att du ska få ett lika tryggt och fint bemötande som jag fick under min IVF-upplevelse, men finns det kanske någon möjlighet att byta klinik inom din region? Jag gjorde IVF i Stockholm och fick då välja mellan flera olika kliniker. Det låter inte som att de har lyssnat på dig alls hittills, och när man genomgår en sådan här stor sak är det superviktigt att få känna sig sedd och lyssnad på 

Att känna sig skrämd, ledsen och orolig över att göra en IVF är självklart ingenting konstigt, så kände jag också emellanåt, men med hjälp av förtroendeingivande och varm personal minskade min oro efter varje besök. Så det hoppas jag som sagt att du också ska få känna, även om det innebär att du kanske måste kolla på möjligheten att byta klinik.

Stort lycka till Mathilda!

Hej! 

Du är välkommen, det är väldigt fint att ha likasinnade att prata med. Även om man inte ens känner varandra i verkligheten! 

Det verkar ju som att ni redan är igång (eftersom remiss ska skickas) och det är ju verkligen redan ett steg närmre målet  

Gällande era provsvar, härligt att höra såklart att din kropp fungerar som den ska. Men såklart jättetråkigt för din sambo och jag kan relatera till det då även vi sökte hjälp på grund av det. När det inte tog sig bestämde vi oss för att göra lite egna kontroller hemma. Jag tog lite blodprover och min man tog två spermaprover hemma som var tydligt negativa.

Jag har googlat mig igenom hela internet angående det här, och jag blir lite snopen över att de säger att ni inte kan få någon hjälp med spermierna. Vad jag förstått så finns det dels någon form av medicin man kan få (receptbelagd verkar det som) men man kan ju även hjälpa spermierna otroligt mycket genom förändringar i vardagen. Nu känner jag ju inte dig eller din sambo och har ingen aning om vad ni har för livsstil, men att lägga om sin kost och börja med diverse kosttillskott kan ju verkligen påverka spermiekvaliten! Jag har sedan typ ett halvår tillbaka verkligen fokuserat på min kosthållning och även lagt till en del kosttillskott. Men när vi fick min mans spermaprovresultat så sa jag till honom att nu får han köra samma grej. Man ska ju också ha med sig att det tar 2-3 månader innan man kan se effekt, så jag sa att nu får du börja med detta NU. Det vi personligen gjort är att minska på mängden koffein samt att vi tagit en fin vitamincocktail utifrån vad jag läst mig till på olika sidor samt hos Jenny Koos (TIPS, hon är grym). Vi har lagt till extra Zink, Magnesium, B-vitaminer, D-vitamin, Folsyra och Torskleverolja. Vi äter 90% vegetariskt så genom torskleveroljan har vi fått i oss animaliskt fett, vilket är viktigt men tyvärr inte helt enligt vår värderingar eftersom vi inte äter animaliskt, men försöker fokusera på belöningen i det här fallet. Sen har vi även följt lite allmänna råd som finns med att om man tränar så är inte högintensiv träning det optimala utan vi har fokuserat mer på styrketräningen, min man har försökt hålla en schysst temperatur i brallorna, gått mycket utan kalsonger hemma osv. 

Nu är jag verkligen inte er läkare och jag kan ju absolut inte tolka eller tyda det spermaprov som din sambo har lämnat, men poängen med min historia är att jag plussade i förrgår, två dagar innan vårt IVF-konsultation och trots att min man för 2 månader sen tog flera negativa spermatest. Jag vill därför verkligen tro på att det går att förbättra kvaliten genom livsstilsförändringar. 

Med tanke på din rädsla och ångest inför en IVF, kanske detta är värt att prova några månader? Kanske kan ni ge det några cykler till med bra kost och diverse kosttillskott (finns massor att läsa om det och återigen, Jenny Koos är min guru typ) för att du ska slippa känna denna ångest och att ni kanske vill se om det ändå går att få till en graviditet på naturlig väg? 

Nu blir ju det här ett väldigt långt inlägg men om det nu är så att ni går vidare med IVF ändå, så tycker jag att du ska vara väldigt tydlig med hur du känner och dela med dig av dina erfarenheter av smärta osv. Jag hoppas och tror att det finns hjälp att få i samband med alla undersökningar. Man borde ju utan problem kunna få smärtstillande och/eller lugnande. Försök att inte oroa dig så mycket för det, jag tror inte någon IVF-läkare eller barnmorska vill att processen ska vara mer plågsam än vad den kanske redan är mentalt! 

Tack så jättemycket  Jag har inte tagit det till mig helt ännu, det kommer nog ta ett tag. Oron över fler MF/MA spökar ju konstant. Så det är bara försöka få tiden att gå nu  Man har ju hört en del historier om par som plussar precis när de ställt sig i kö till IVF osv, men jag trodde ju såklart inte det skulle hända oss. Så är fortfarande lite i chock. 

Ja alltså om man ger sig fasiken på att man ska skapa den optimala miljön i kroppen för både ägg och spermier så tror jag att mycket går att förändra! Nu kan jag ju inte lova att det vi gjorde faktiskt var orsaken till att vi lyckades, men det är ju ändå helt rimligt att det har med det att göra. Men som sagt, man bör ju ge det åtminstone 2-3 månader  

Fint att du hittat till Jenny precis, min personliga åsikt är som sagt att hon är fantastisk. Sen är det inte alltid jag håller med henne (tex det här med att vi borde äta kött och inälvor haha) men hon har ju så otroligt mycket kunskap så det är klart det finns en poäng i det med. Hon riktar ju sig mycket till kvinnor, men det finns absolut avsnitt att läsa om hur män kan optimera sin reproduktiva hälsa bland hennes inlägg och texter också 

Sen är det ju inte alltid lätt att få med sig männen i fråga i sånt här. Min man är såklart engagerad och han vill ju ha barn lika mycket som jag, men jag har ändå fått vara drivande i den här processen, vilket har varit helt okej för mig. Jag har köpt hem alla vitaminer och i princip sagt att du ska ta de här varje dag, jag har gett honom en sån dosett haha! Men då har jag ju också haft kontroll över att han faktiskt tar sina vitaminer och han har mest nickat och gjort det han blir tillsagd  Sen har han av någon märklig anledning varit mer engagerad i det här med att gå utan kalsonger och se till att få utlösning ofta osv. Undra hur det kommer sig  

Önskar er verkligen stort lycka till  

Jag fortsätter såklart gärna följa denna tråd även om jag nu har hamnat i en annan, oväntad, situation.

Hej på er tjejer! 

Jag har också varit lite inaktiv men nu har jag läst i kapp och tänker att jag svarar er båda i ett inlägg 😊 Det blir lite lång text men. Längst ner kommer en uppdatering från mig också. 

Mathilda: 
Vad kul att du börjat kolla på Jennys föreläsningar och fint att du och din sambo planerar att kolla tillsammans 😊 Jag tror det är ganska vanligt att kvinnan känner sig ensam i en sån här process och mannen bara ? följer med ? men det är ju verkligen bådas ansvar ❤️ Men det verkar ju som att alla partners i den här tråden är med på noterna och det är ju verkligen fint! 

Har ni pratat något om hur ni vill göra framåt nu? Tänker på om ni väljer att fortsätta försöka själva ett tag eller om
ni går in i IVF-svängen ändå, trots din rädsla för processen? Jag förstår verkligen att det känns otroligt tufft att ge sig in i något när man haft dåliga erfarenheter av smärtor osv tidigare. Och att det såklart inte blev bättre av att du fick så ont i samband med skrapningen av cellförändringarna. 

Jag hoppas verkligen ni kan hitta ett sätt som fungerar för er ❤️ 

Vickan: 
Så himla tråkigt att mensen kom 😔 Även om man är van nu så hinner man ju verkligen bli hoppfull varje månad. Hoppas det känns bättre nu när det gått några dagar ❤️ 

Men skönt att erat läkarbesök gick bra! Dels att ni fick träffa en läkare som kändes bra, det är ju otroligt viktigt! Och dels för att alla prover såg bra ut! 🙏🏻 Jag förstår dock att du blev besviken att du inte fick göra spolningen nu. Kan förstå att du hade räknat med det. Men vad menade läkaren med att det inte behövdes igen? Jag tänker att saker kan ju ha förändrats sen sist du spolade? Nu ska du ju visserligen få spola, men ändå. Man undrar ju ibland varför de tar vissa beslut osv. 

Men det här med två år, alltså va? Jag har aldrig hört talas om det. Trodde verkligen det var ett år som gällde i alla regioner. Usch, det måste verkligen känts som ett slag i magen 😔 Speciellt eftersom du försökte ett år
med ditt ex också! Jag blir så ledsen och förbannad, den
här karusellen är ju orättvis redan som den är, så ska de dessutom komma med såna här skit regler bara för att man råkar bo i en viss region! Så om de inte hittar
någon blockering i äggledarna så är det baea fortsätta försöka för er alltså? Och då menar jag absolut inte att JAG står för det eftersom det värsta man kan höra i en sån här sits är just ? bara fortsätta försöka ? utan jag syftar på vad läkarna tycker. Det är inget alternativ
för er att gå privat? ❤️

Uppdatering från mig då.. Tyvärr blev vår lycka kort 😔 Några dagar efter jag testat positivt så började jag blöda och det var inga tvivel att det var ett missfall. Jag testade negativt redan samma dag som blödningen kom. Rent biologiskt så räknas det ju inte ens som ett missfall utan som en kemisk graviditet. Så tyvärr är ju vi tillbaka på ruta ett igen 😔 Jag bröt ihop såklart, men kände att det enda jag ville göra var att ringa kliniken igen. Jag ville bara fortsätta där vi hade avslutat eller vad man ska säga. Fråga mig inte hur men vi fick en ny tid direkt, dvs vi var på vårt läkarbesök redan imorse, två dagar efter vi fått konstaterat en kemisk graviditet. Det kändes verkligen som en sån lättnad i misären, att slippa vänta flera veckor på en ny tid. 
Eftersom vi skulle varit på mötet förra veckan egentligen så kunde vi använda de prover vi redan hade tagit och alla våra prover såg faktiskt bra ut. Min mans spermaprov var det absolut inget fel på och det fick ju såklart honom att växa några centimeter igen. Vi var ju helt inställda på att det var något fel på hans spermier. Men samtidigt är det ju delade känslor, vad gör man när alla prover ser bra ut men man lyckas ändå inte? Mitt psyke orkar liksom inte försöka mer. Dock blev Jag skickad att ta ytterligare några blodprover, efter att jag berättade att min pappa haft flera blodproppar och har Protein S brist. Vår
läkare imorse reagerade direkt på det och undrade varför ingen följt upp detta förr. Det finns nämligen starka samband mellan Protein S brist och infertilitet/missfall. Nu är det ju min pappa som har bristen men det är
ärftligt och eftersom vi haft tre missfall totalt så tyckte han det fanns flera anledningar för mig att lämna dessa prover. Så det har jag gjort nu och väntar på svaren. 

Sen är det väl egentligen upp till oss hur vi vill gå vidare och det är ju ett dilemma. Vi kan starta IVF redan vid nästa mens om vi vill, men hur sjukt det än känns att prata pengar i ett sånt här sammanhang (kan man sätta ett pris på ett barn?) så är det ju en kostnad och det är ju något vi måste väga in nu när proverna ändå såg bra ut. Dock är det ju faktiskt så att bara för att jag har bra äggreserv och min man har bra rörlighet på spermierna så säger ju inte det något om kvalitén, den infon får de ju först vid IVF när de plockat ut ägg osv. Dvs vi kan ju fortsätta försöka varje ägglossning men så kanske jag släpper dåliga ägg (åldersfaktorn bland annat) så det fungerar inte ändå eller så får vi fler missfall. Orkar man det liksom? Vid en IVF har man ju en annan kontroll och de återför ju inte ett dåligt ägg osv. 

Mycket tankar nu och mycket att ta ställning till 😔❤️ Men nu är vi iallafall tillbaka in i utrednings-svängen och jag tycker det är väldigt fint att få dela resan med er! 

Det låter väl jättebra, att sambon är villig att testa allt han kan för att ge simmarna en bättre chans!  Det kan ju göra rätt stor skillnad, så jag håller tummarna superhårt för att det ger resultat om typ tre månader (har för mig att det är var tredje månad spermierna förnyas eller vad man ska säga). Som sagt, superfint att han verkar så engagerad och vill gå all in på förändringarna med kost, koffein, tillskott m.m.  Som du säger så ger ju det dig tid att kunna processa och bearbeta alla tankar kring IVF. Jag har läst lite i en ganska nyskapad tråd om de som ska göra IVF under 2023 (jag trodde ju att vi skulle få göra det också men nu verkar det ju inte bli förrän 2024 för vår del) och där var det någon som skrev att hon tyckte att äggplocket var en peace a cake i jämförelse med spolningen, och man kan ju alltid be om mer smärtstillande och lugnande, så det kanske kan vara en liten tröst tillsammans med mina erfarenheter som jag delade med dig  Men först och främst hoppas vi ju såklart att ni ska lyckas på egen hand och inte behöva vänta på IVF  

Ja det blev så snopet, eftersom det som sagt var bara ett års väntetid som gällde när jag gjorde IVF i Stockholm så trodde jag ju inte att det skulle vara så stor skillnad bara för att jag flyttat. Nu är det bara att ladda för ägglossning om cirka en vecka, och om det inte blir något plus då så får jag i alla fall göra spolningen som kan ge lite mer klarhet och kanske även en lite bättre chans ifall det kan lätta på blockeringen i äggledaren.

Skönt att veta att han inte lägger någon press på dig, att det inte är något tvång med IVF, men jag förstår att du inte vill neka honom den chansen  Som sagt, du har flera månader på dig att smälta och processa de tankarna nu, och försök att komma ihåg att det finns flera som tycker att spolningen gjorde mycket mer ont än äggplocket, så förhoppningsvis är du en sån person som inte tycker att äggplocket är så illa (om det är så att ni gör IVF alltså). Ooh det där med kaffet är inte helt lätt, men bra liknelse där av dig tycker jag, helt rätt, haha 😁 Jag brukar försöka byta ut några koppar mot koffeinfritt istället, skulle du kunna tipsa om det kanske? Finns många olika sorters koffeinfritt att prova, och även om det kanske inte stillar abstinensen så blir det ändå ett litet substitut. Och han får tänka det att han behöver ju inte sluta med koffein för resten av livet, men i alla fall några månader nu 

Tack snälla  Jag tänker att jag ska testa D-vitaminboost den här cykeln, och tempa plus ägglossningstester, så att jag ändå känner att jag gör något och har ett litet uns av kontroll i den här situationen där man egentligen är helt utlämnad och inte kan kontrollera ett dugg. Testar du ungefär samma saker som din ambo, med vitaminer och mat, koffein?

Tack för omtanken ❤️ Det var vårt tredje missfall totalt, men inte i rad. Det är ju såklart man tänker att vi kan ju uppenbarligen bli gravida (men det tar 585748 månader varje gång) men jag börjar bli rädd att om vi skulle bli gravida igen så blir det missfall igen. Det är svårt att tänka att det bara skulle vara otur när man måste kämpa
månad efter månad och sen går det ändå åt skogen. Jag tycker det borde finnas en orsak 😔 

Läkaren som vi träffade menade på att om vi skulle göra IVF så skulle han sätta mig på Trombyl (blodförtunnande) direkt bara för att jag har den här ärftligheten och skulle det visa sig att jag även har brist på Protein S så skulle det sättas in ytterligare en medicin. Och då även progesteron, det är väl ganska standard när man gör IVF dock. Jag vet inte om man kan få dessa mediciner även utan IVF, rent logiskt så borde man ju definitivt kunna få dem även när man plussar naturligt. Men nu har jag börjat inbilla mig att anledningen till att vi har svårt att bli gravida samt får missfall beror på att kvalitén kanske är sämre på mig eller min man. Börjar få katastroftankar att om man stöttar en naturlig graviditet med mediciner så visar det sig ännu längre fram sen att fostret inte är
livsdugligt men att det fäste ändå trots mediciner osv. Där är det ju lite annorlunda, vid en IVF kontrollerar de ju detta innan återföring. Ja du hör ju, tankarna snurrar.. 💔

Vad skönt att din sambo tagit till sig av råden och är villig att göra de förändringar som kan underlätta för en naturlig graviditet! Har läst igenom tråden och sett vad du svarat Vickan bland annat. Svårt det där med kaffet!! Det tycker jag själv också.. Jag drog ner det till en kopp om dagen (på morgonen) och min man slutade i första hand med typ Nocco och har även dragit ner på kaffe-konsumtionen även om han fortfarande dricker kanske 2-3 koppar per dag. Har tyvärr inget tips om koffeinfritt, har inte provat något själv! 

Skönt också att du börjat bearbeta din rädsla och tror precis som du säger att det är jättebra att komma i kontakt med en kurator. Om du inte får någon via RMC så kan jag ändå rekommendera Mindler, jag har själv pratat med en tjej där under några månaders tid. Det är rätt korta samtal, det är snällt för plånboken och man får följa ett av deras behandlingsprogram som passar sig för syftet. Så det kan ju vara värt att prova också 😊 

Men hoppas såklart ni lyckas med ett plus på naturlig väg innan ni får kallelse!! Heja heja! ❤️

Jo, den gör ju tyvärr det. Det är så tråkigt att man inte ska kunna glädjas, men nu känner man ju nästan mer att ett plus skrämmer en. Jag tror att om (NÄR, det SKA gå) så kanske jag kommer kunna andas ut lite åtminstone efter KUB. Men veckorna fram tills dess känns som det kommer vara en plåga..  Så himla sorligt att vissa ska behöva ha det såhär när det kommer att försöka få barn, och vissa bara behöver blinka för att bli gravida och aldrig någonsin ens behöver uppleva ett missfall... 

Du har nog absolut rätt, medicinerna är väl kanske inte för att hålla kvar. Men jag vet (tror) att det som orsakar missfall när man har den här bristen är att det bildas små mini-blodproppar i livmodern som gör att kroppen inte tar till sig ägget eller fostret. Då tänker jag att det kanske skulle bli en dålig befruktning så äter man mediciner som ska se till att ägget inte stöts ut, så fastnar något dåligt istället... Åh andra sidan så överlever ju aldrig ett icke livsdugligt foster ändå, menar mer att jag är rädd att det liksom klamrar sig fast i onödan så får man missfall i vecka 10 istället för vecka 5 liksom. Förstår du hur jag menar? Men du hör ju, det är ju bara hjärnan som spelar spratt mer en.... Ska fråga läkaren om allt detta, men han har tyvärr inte hört av sig än. Ringde kliniken igår för att kolla men tydligen hade de koll på mig och anledningen till att han inte ringt var för att alla provsvar faktiskt inte kommit än  Så väntar tålmodigt fortfarande... 

Ja, alltså det är ju en balansgång allt det här med kost osv. Man vill ju göra så gott man kan, men samtidigt måste man ju få leva lite också  Alla gör ju som de vill men jag känner att skulle jag förbjuda allt gott HELT, så hade man ju istället tyckt att livet var ganska tråkigt...  Så försöker hålla oss någonstans där emellan! 

Förstår hur menar! Och fattar att det är veligt för er också! Jag tycker dock man har hört historier both ways.. Har läst om vissa som kämpat i flera år med första barnet, gjort IVF och sen blivit både planerat och oplanerat gravida några år senare  Och samma sak tvärtom, det finns ju de som hade lätt att få första barnet men har stora svårigheter med syskon sen... Man kan nog aldrig veta 

 

Får jag fråga hur gammal du är? Ålder kan ju tyvärr vara en faktor, man känner sig kanske inte så gammal men sen börjar man läsa om hur ålder påverkar fertilitet osv. Tänker på det här med att försöka själv vs IVF... 

 

Här har vi en till, jag! Som vänta på utredning efter 3 st missfall under 1 år. Har mitt första möte i början på mars. 

Inga barn sen tidigare, vi är 33 och 38 år. Ingen aning vad som kommer ske på första undersökningen? men antar väl typ hälsokontroll / gyn till att börja med.