Flytta från min sambo eller son?

Nu vet jag inte om din son verkligen har problem som gör att han måste bo hemma, få stöd och hjälp eller "bara" är bortklemad, servad och aldrig riktigt behövt bli vuxen. Är det det senare vill jag bara säga att du gör honom en björntjänst i så fall. Han riskerar bli som min väns snart 30-årige son. Han beter sig som han vore knappt tonåring, bor med mamman än ( i en tvåa!), servas med precis allt, har inga vänner, klarar inget på egen hand, byter ofta jobb. Visserligen har han IBS, men enligt min vän/hans mamma är det självklart att han måste bo hos henne för "hur skulle han klarat sig annars?" Ja, hur brukar vuxna normalt klara sig? Själva! Eftersom man just är vuxen, myndig, nästan aldrig bor hemma till 30, förväntas kunna ta hand om sig själv. Vi tror ärligt sagt aldrig han kommer flytta hemifrån. Vi tror inte hon vill det heller. Han är hennes lille pojke som aldrig tillåts växa upp. Och det är genomtragiskt!

Det finns ju ett mellanting mellan att kasta ut honom inom en vecka och inget är löst och att låta honom bo kvar tills han fyller 30. Ultimatum låter kanske hårt, men lite åt det hållet tror jag du får köra med. Han kanske behöver medicin eller terapi eller nåt. Och då måste han ju ta tag i det och det är där du kommer in. Du kan ju följa med om det känns svårt, hjälpa till på alla praktiska vis, men han måste ändå själv ta itu med saker och ting. Det tillhör vuxenlivet. Att göra saker fast det är motigt och jobbigt. Det har vi alla fått göra. En mamma som alltid finns där och håller en i armarna är i längden inte nyttigt.
Det borde ju motivera honom att bli självständig också. Målet för alla barn- de som klarar det pga fysik och psyke i alla fall- är ju att flytta hemifrån. Arbeta, ha ett eget liv, leva som man själv vill. Saknar han motivation till det får du pressa på lite. Det är inte att svika. Att svika är att fortsätta som förr.