Flytta från min sambo eller son?

Jag har en 21-åring som bor mest hos mig/min man. Jobbiga perioder med psykisk ohälsa som gör att varje gång det blir så, stannar hans liv upp. Därför bor han ff hemma, arbetslös. Han har kämpat, men nu sista tiden har det verkligen blivit sämre så han har varit en sväng på sjukhus. Vi vill inget hellre än att han ska må bra, kunna hitta något litet jobb så att han kan försörja sig och flytta. Han är hos sin pappa emellanåt. Vi har resonerat många gånger om hur han ska kunna bidra hemma men när han inte haft en krona in, så kan man liksom inte bidra med pengar. 

Det finns med andra ord 21-åringar som ff bor hemma, för er i tråden som tycker att då har man flyttat. 

Har även en 20-åring som bor hemma. Han har jobb och siktar på att komma in på utbildning på annan ort i höst. Det är därmed ingen större idé att flytta hemifrån nu ett halvår, om han ändå ska byta ort sen. Bättre bo hemma och spara mer pengar tills studentlivet drar igång. 

TS, det är väl ingen fara att sonen bor enbart hos pappan om det fungerar för sonen att bo där och pappan är en vettig person. Är det ok för pappan så prata med båda om att det är ett förslag till förändring. Ni kan ju ses ändå, du kan stötta även om ni inte ses varje dag. Det är inte att svika, när sonen är vuxen. 

Ok på så sätt att han ju förstår läget. Har ytterligare en äldre son som flyttat hemifrån, men som var i lite samma sits medan han bodde hemma, så vi är lite luttrade . 

Vad har din son för stöd? Min son har själv tidigare ordnat kurator på VC tex. Din son skulle behöva boka en samtalstid på CC för en första bedömning av någon (det heter första linjen eller liknande - alla VC ska ha det). 

Personligt ombud är något som kommuner kan erbjuda (gratis). Det har min son använt sig av. Någon som hjälpte honom titta på vilka möjligheter som fanns, tex hjälpa till med kontakt med AF, FK och liknande, om man har svårt att ta tag i sånt själv. 

Min son har NPF-diagnos och därför har han rätt till stöd från vuxenhabiliteringen. Det kan man bara få om man har diagnos. Han har inte velat ha den hjälpen förut men nu är han på väg in dit. 

Ett bra tips är annars folkhögskola. Det var kanske bästa tiden i min sons liv. Han bodde i studenthemmet på annan ort, ca 1,5 timme hemifrån så det va enkelt att åka hem på helger om han ville, men han stannade oftast kvar. Där fanns mycket stöd att få, mindre grupper, lugnt ställe, samtidigt som man lär sig att ta hand lite mer om sig själv. 

Så är det hos oss också. Min man har sina barn och står för alla kostnader för dem. Jag står för saker runt min son men eftersom han är 21 och just nu har 0 kr i inkomst så blir det ju att försörjer honom, främst med maten då. Huset hade kostat samma ändå så det bryr vi oss inte om. Hans pappa bidrar med lite pengar då och då, och när han är hos pappan står förstås de för kostnaderna där. 

Han behöver nog kontakta VC. Det här är ju klassiskt undvikande beteende, som man ju har för att man har de svårigheterna. 

Hur ska han hamna rätt, tänker han? Han kan möjligen göra en plan A och en plan B - om det inte sker det som jag tänkt mig så kontaktar jag VC (eller nåt annat som ni har kommit på finns). Ångest får man ofta av stress så det kan han så klart råka uppleva senare i livet också. Därför tror jag det är bra med en vårdkontakt för att utreda lite hur man har det och vilket stöd som ev kan finnas, lära sig lite fler verktyg för att hantera det som man tycker är lite svårt. 

Läsa på distans gjorde min äldste son väldigt mycket under pandemin. Det funkar för många men inte alla. Är din son säker på att det kommer fungera? Är hans plan att bo hemma tills han är 23 om han skulle läsa på 2 år? 

Jag betala min sons mat,  min man betalar maten för sina barn. Där delar vi efter hur många "huvuden" vi ansvarar för i hushållet. 

Det kan ni i af diskutera. Det går utmärkt att söka studiemedel (som alla andra studenter gör) och flytta hemifrån, även om man pluggar distans. Kan vara den lösning ni behöver för allas er skull.