Flytta från min sambo eller son?

Anonym (???), det är ungefär så det är här också! Inte sjukhus eller så, men jag funderar på om han inte måste ta tag i sina sociala problem och söka hjälp för att det ska funka i fortsättningen. 

Är din man okej med situationen?

Jag är ny här och fattar inte riktigt hur det funkar. Jag trodde att jag nyss skrev ett inlägg som var ungefär så här:

Tack snälla för era svar! Det verkar som att de flesta tycker att jag inte bör flytta ifrån min sambo för detta och att min son måste börja ta ansvar. Tilläggas bör att sonen betalar 1000 kr/mån hemma.

Ja han har 2, 15 och 17 år.

Ja jag tror också han behöver det. Jag får försöka styra honom till det. 

Han började först på en stor skola på gymnasiet, då fick han supermycket ångest och fick hoppa av. Började gå i terapi som funkade bra. Började hösten efter på en mindre skola och där gick det jättebra. Men sen kom problemen tillbaka efter studenten, när det var dags att ta sig ut i det riktiga livet.

Han trivdes bra med att plugga på distans under pandemin, när han gick på gymnasiet.  

Jag tror hans tanke är att fortsätta bo hemma medan han pluggar. Och det ger mig ångest för jag ser inget slut på detta! 

Nej hans barn har varsitt rum. 

Min sons pappa och jag har en helt okej relation. Vi pratar inte särskilt mycket eftersom barnen är stora (vi har en utflugen dotter också). Vi har inte pratat om detta egentligen, men jag vet att han inte tycker det är någon brådska för sonen. Han behöver heller inte betala nåt hos honom. Han menar mer att det kommer ordna sig till slut, han ställer ännu mindre krav. 

Om någon är intresserad av hur detta gick, så bestämde jag mig för att sonen får bo endast hos pappan. Det var ett jobbigt beslut, men min sambos och mitt förhållande hade annars gått under. Det är ju, hoppas jag, trots allt bara några år tills min son kommer igång med sitt egna liv. Och då vill jag inte stå där, ensam. 

Oj oj vad detta berörda många. Vissa tycker att jag är helt dum i huvudet medan andra förstår och till och med försvarar mig. Det blir jag varm i hjärtat av att läsa. 

Vill bara förtydliga. I trådstarten skrev jag ?kasta ut min son?. Det har jag absolut inte gjort. Jag pratade med honom och föreslog att han skulle bo endast hos sin pappa. Han gick med på det och tyckte nog i ärlighetens namn att det var skönt att slippa bo på två ställen. Han är väldigt lojal mot båda föräldrar så han skulle nog aldrig föreslagit det själv. 

Allt funkar bra för honom. Vi har kontakt varje dag. Han har ansökt till skola (Komvux) med start i mars och har även fått sommarjobb, något han fixade själv, utan min hjälp. Han oroar sig lite för ny ångest men ska därför redan nu ta kontakt med VC och be om hjälp, så att han fixar sommarjobbet. Jag är stolt över honom!