Det är en väldigt tuff fråga, alla hanterar det olika och man får nog ändå vara såpass ärlig med sig själv att man gör det som känns bäst där och då.
Jag höll på att förlora min bästa vän i detta, så innerligt tacksam för att vi ändå kunde komma förbi allt jobbigt oss emellan men där och då var det inte självklart.
Det var tidigare i våras, hon har ett barn sedan tidigare som blev till på första försöket. Dem började för syskon nu i maj och lyckades direkt, jag har aldrig tidigare känt mig så splittrad i känslor i hela mitt liv och fy vad detta var hemskt. Efter ett par veckor frågade hon mig rakt ut om varför jag betedde mig så konstigt, om jag tycker det är jobbigt och varför jag då inte sagt nått. Självklart hade jag betett mig annorlunda men det var ju för att skydda både henne och mig, jag hade så elaka tankar och om vi träffades eller pratade denna tid så var jag orolig för att jag skulle säga nått jag senare skulle ångra så min lösning där och då var att ignorera henne. Hon var hormonell och kunde inte ta emot min förklaring, skall väl tillägga att jag är en väldigt glad och sprallig person som oftast behövt stötta henne i saker medan hon sällan behövt vara där för mig så jag tror att hon blev så ställd över att det blev så omvända roller och hon kunde inte hantera det där och då..
Sen kom vår kallelse för IVF och jag fick hopp igen, min avundsjuka rann av mig och jag orkade ta kontakt igen. Hon är nu i v 25 och jag längtar verkligen efter hennes bebis, vi kan prata om allt och fantiserar om vi eventuellt kanske kan få nån månad föräldraledighet ihop?
Alla känslor måste vara ok, även om du är den som brukar vara stark så är varje upplevelse något nytt och man gör så gott man kan och är det viktiga personer så kommer dem förstå, eller åtminstone försöka förstå och sedan finnas för dig när du orkar.
