Betyg, vad är normalt och vilka ambitioner kan och bör vi ha?

Jo, jag känner igen det där alltför väl. Jag jobbar på en specialskola och har många som ligger på autismspektrum. Det är förstås inte säkert att din son också har dessa problem på den nivån att det blir just den diagnosen. Men allt i allt låter det som att han borde utredas. Ibland är det också lite av olika saker - lite språkstörning, lite dyslexi, lite autistiska drag till exempel. 

Tala om för lärarna att ni pluggar så pass mycket hemma med honom! Då kanske de förstår att man behöver göra mer ifrån skolans sida. Kan ju hända att de inte märker det för att ni fångar upp det. 

Jag förstår. Ärligt sagt - jag var själv lite sån i skolan, och mina barn delvis också. Just SO och NO bygger ju på att man förstår helheten, men också kan sortera detaljerna i den. Det är lite av en mognadsfråga och det räcker med att man har lite ADHD eller lite autistiska drag, eller lite dyslexi, så har man lite svårt med det.
Det brukar bli bättre så småningom. I 9:an eller på gymnasiet ofta. 

Det man kan göra, som jag också gjorde med mina barn: Anteckna under/efter lektion vad man har gått igenom. Eller stryk under i boken, om det går, och sedan skriva ner det i egna ord kanske en gång i veckan. Kanske kan man börja träna på att han antecknar det som läraren går igenom, kanske skriver läraren det på tavlan. Då är det viktigt att inte bara skriva av det utan att fatta, utan att skriva/rita
det så som man har förstått det. Man måste ju begripa sig på det senare. Man kan ju också be dessa lärare att kolla med honom att han har förstått. Han kan förstås också fråga. Bra om han blir aktiv själv. 

Det där med att inte komma igång - om han behöver tänka, så behöver han nog det. Men om det är något som är oklart så kan ju läraren hjälpa honom, men det har hen säkert försökt, så jag antar att han behöver tiden. 

Det är svårt att träna på det. Men en sak som jag upptäckte själv när jag gick i skolan - om man pluggar mycket på delarna som ingår så faller saker och ting ofta på plats och plötsligt förstår man sammanhanget. Det är lite jobbigt, men det behövs säkert inte i alla ämnen. 

Maktmissbruk??? Du förstår uppenbarligen inte vad det mest sannolikt handlar om. Ibland är det ganska omöjligt att veta om en elev som har fått ett A på en eller ett par ännu ganska enkla uppgifter i 6:an fortfarande kommer att ha så bra resultat när uppgifterna blir mer komplexa.

Kanske inte i alla ämnen, men i vissa. Helt omöjligt är det när jag har nybörjare i moderna språk, som alltså börjat med språket i 6:an eller 7:an och ändå bara lär sig ord och små-fraser i början. Då går det egentligen inte att sätta betyg, men om jag ändå måste göra det, så har jag ingen aning om den eleven har kapacitet att uppnå ett högt betyg när det blir lite mera allvar. Om jag då skulle sätta ett A under första året, så kan det hända att eleven hamnar på ett E i slutet och då undrar föräldrarna verkligen. Och vill veta vad man ska göra. 

Även i engelska så har många elever lätt att skriva en kort text i 6:an, men det som sedan kommer i 8:an och 9:an är så mycket högre nivå - jag kan inte bedöma om den eleven nånsin kommer att nå ett av de högre betygen då. Inte före de närmar sig. Och då vill jag inte riskera att behöva ge flera betygssteg sämre. Hellre börja med lite lägre. Dessutom - från och med 7:an så gäller ju 9:ans betygskriterier (även om man ändå anpassar till årskursen, vilket man ju delvis måste göra). Jag tror inte ens att skolverket har tänkt igenom detta ordentligt.  

Märkligt, men jag är inte helt säker faktiskt om det gäller gymnasiet. Jag tänkte att det måste göra det, men helt säker är jag inte. 

Jo, jag har sett den där filmen också. Så har jag också gjort med de tidigare betygssystemen (4 eller 5 stycken  ). Men med åren har man bara gjort det sämre och sämre tills det inte funkar längre att göra som de säger. Förutom att det ju inte går att sätta betyg när man lär sig ett nytt språk och har haft det en termin eller även ett år. Men då hade ju inte 6:orna betyg, eller 7:orna. 

För lite över 20 år sedan hade vi sifferbetyg 5 - 1. Sedan fick vi "mål" och då fick vi en noggrann utbildning i hur vi skulle göra. Inte bara det, utan vi fick sitta en hel helg och skapa lokala mål, så att vi exakt visste vad som gällde i 6:an, 7:an, 8:an och 9:an. De implementerades, det skapades en mall som man skulle registrera uppnådda mål i. Då var vi insatta. Och det räknades inte heller på ett sånt krångligt sätt.

Sedan kom snart nästa system ganska snart, och vi kunde dumpa allt arbete. Och inte fick vi en sån utbildning igen! Högst en fjärdedel av arbetet gjordes nu, med betygskriterierna. Trots att det var mer komplicerat. Och det var helt nya betyg  (G, VG, MVG). Sedan blev det kunskapskrav och nya betyg (A - F), och nu är det betygskriterier igen, men med anpassade regler. Och tillräckligt med utbildning i detta fick vi senast med målen, för 20 år sedan. Allt efter detta var mer eller mindre dysfunktionellt. 

Njaa... är det verkligen vettigare att förvänta sig att ALLT som barn lär sig i skolan ska gå att lära sig utantill? Ska de inte behöva förstå något alls?

Det konstiga är dock att den läxläsningen som skolorna ändå försöker med då och då, inte nyttjas. Jag har sett det flera gånger under mina hittills 25 år som lärare. Skolorna lägger in läxläsning på två eller tre eftermiddagar i veckan och knappt någon elev kommer dit. Då fick man ta upp det i utvecklingssamtal och bestämma att eleven ska gå dit, och föräldrarna tyckte ju förstås att det var bra, men även då kom inte dessa elever regelbundet (ofta bara en, två gånger). Och föräldrarna reagerade inte på att de inte gick dit. Hur mycket mer ska skolan göra? Då har ju eleven och föräldrarna nonchalerat det. Och detta händer gång på gång! 

Det förstår jag också. Men när jag då märker att föräldrarna antigen har glömt bort att det skulle vara läxläsning, eller i alla fall tycker att det inte är så farligt om ungdomen bara varit där två gånger av tio - då är det ju även föräldrarna som inte tar det på allvar. Så hur ska då ungdomen ta det på allvar? 

Jag säger inget emot om det bara är ungdomen som är omotiverad, men i många fall var det föräldrarna som inte förmedlade till sina barn att det är viktigt, att de förväntar sig att hen ska gå dit. 

Jag har själv varit i den sitsen. Min dotter fick extra matte i 5:an (också en allmän läxläsningstid). I mellanstadiet är det lite lättare att få dit dem, men jag hade också lite koll på att det inte ska rinna ut i sanden, dvs att hon går dit. 

Jag kan inte tänka mig att skolan skulle vara emot att införa sånt. Dock är man lite överförsiktig där, föräldrarna skulle ju kunna misstycka om man "tvingar" barnen till något extra. Om det fungerar så är det definitivt värt det. Och det har skapats såna saker då och då. Kanske borde man verkligen ha något sånt i läroplanen. 

Jag tycker inte att skolorna saknar resurser, egentligen. Vissa kanske gör. Men ofta är det en organisationsfråga. Och som sagt, man erbjuder mycket som sedan inte utnyttjas. Även när det gäller mina egna barn har det inte varit så. Dvs. min dotter var faktiskt godkänd i matte och fick gå på extra för att hon var "osäker".  

Men som sagt, organisation..... man hinner inte hjälpa alla enskilda elever på sitt eget personliga sätt alltid. Men det verkar många föräldrar förvänta sig? Jag vet, ett tag sas det att varje barn skulle få sina behov exakt tillgodosedda. Man skulle också skriva en individuell utvecklingsplan. Det där har man numera tagit bort, det är helt omöjligt att hinna med. Så långt det går, gör man ju gärna det - tillgodose individuella behov. Men en aning mer hjälp i små grupper skulle göra större nytta. 

Det gillade jag på en skola som jag jobbat på - alla lärare bestämde tillsammans hur vi skulle organisera så att eleverna skulle få optimal hjälp. Ibland var det halvklass - vi jobbade fler timmar än vanligt, frivilligt, bara det blev bra. Vissa fick extra hjälp istället för elevens val. Vi skapade möjligheter. Men det beror alltid på rektorn och på organisationen om man ens tillåts fixa såna möjligheter.