Ivf som psykiskt sjuk

Ingen aning, men om det vore så skulle jag inte kalla det diskriminering eftersom det då har att göra med hur lämplig man är som förälder.

Man tänker på barnet i första hand inte på den vuxne. Jag vet inte hur reglerna ser ut men jag hoppas att du får ett nej, risken för ärftlighet är hög och barn till psykiskt sjuka föräldrar mår ofta dåligt själva. 

Man kanske ska ställa sig frågan om man är lämplig som förälder med så många diagnoser.
Att du blir "förkrossad" över att inte få bära ett barn ska ju liksom inte stå över barnets lidande att han en knäpp självisk mamma.

Det enda jag vet är att du kommer få göra en psykosocial utredning innan det fattas beslut om IVF. Mer än så kan jag inte med säkerhet säga för jag blev gravid på egen hand innan jag hann gå igenom den, men fick ett brev där all information stod.

Om du fungerar som vanligt och kan sköta arbete, samt är medicinerad, så är det nog inga problem! Att bli nekad enbart pga en diagnos tror jag inte kommer hända, men jag antar att det fungerar lite olika beroende på vart man bor. Du kan ju även söka IVF privat, men det kostar såklart en del..

Jag hoppas att allt går bra för dig. Har själv bipolär typ 1 och är gravid, och jag mår jättebra. Vården har gett mig ett fantastiskt bemötande, samt gjort en tydlig planering för vad som ska hända om jag börjar må sämre. Så själv har jag inte blivit diskriminerad pga min diagnos. Jag har bedömts utifrån min personlighet och livsstil.

Jag och min sambo har genomgått ivf, han är diagnostiserad med både bipolaritet och borderline. Innan vi blev godkända ville ivf-läkaren ha ett utlåtande ifrån min sambos läkaren om han ansåg att han skulle vara lämplig som förälder. Hans läkare tyckte det var absurt att han skulle bedöma hans förmåga, men skrev ett utlåtande om att min sambo var hög fungerande. Vi var väldigt oroliga för att bli nekade men samtidigt förstår jag såklart att de måste vidta åtgärder för att säkerställa att de potentiella barn de hjälper till att sätta till världen får de bästa förutsättningarna. 

Att du har ett välfungerande liv utan skov är goda förutsättningar. 

Ett avgörande hinder kan vara läkemedel. Har du kollat upp så att läkemedlen du använder är okej under graviditet? Om dom avråds att användas under graviditet bör du snarast ta kontakt med läkare för att byta till andra som fungerar. Då har du iaf ditt mående under kontroll även fortsättningsvis.

Ledsamt att du får så nedlåtande svar. Jag tror att många av er som kommenterar inte har träffat välfungerande människor med bipolär sjukdom. Eller också har ni det, utan att ni vet om det. 

Ts, jag tror som mest att de kan begära ett intyg från din psykiatriker, som någon annan skrev ovan. 

De flesta personer jag träffar som har mått dåligt av sin barndom har haft föräldrar utan (känd) psykiatrisk diagnos. Föräldrar med ilskeproblem, manipulativa drag, som utövar våld av olika slag, problem med alkohol, droger. Föräldrar som inte har sökt hjälp. Det låter som att TS, som medicinerar och verkar hålla sig skovfri, har bättre förutsättningar att vara en god förälder. 

Jag hade ätit Litium i många år innan en läkare upplyste mig om att jag absolut inte fick bli gravid medan jag stod på det. Jag läste mig sedan till att det är i början av graviditeten det är särskilt olämpligt. 

Ja jo, det finns ju en hel del läkemedel som starkt avråds under graviditet så det är alltid bra att kolla upp. Måste man byta läkemedel så är det bäst att göra det så fort som möjligt så man inte står där med byxorna nere så att säga.
Jag har en släkting med bipolär diagnos som inte rekommenderas bli gravid med läkemedel som hon står på nu för risken för fosterskador är stor. Men det finns ju andra läkemedel som man kan prova annars måste man chansa, ta läkemedel ändå eller inte ta läkemedel alls. Jag vet dock inte vad som gäller vid IVF, om man äns kan få ett godkänt utan att läkemedelslistan granskas ordentligt, då kommer isf ett sådant samtal ske naturligt på vägen ändå.