Anklagad för att vara en dålig förälder (tog inte med alla barn på bröllopsresa).

Vad tycker och känner din äldsta? 

Själv hade jag inte rest med hela familjen utom en för att få vila (om inte det barnet var helt ok med det, vill säga) utan istället tex gjort en resa med en kompis när äldsta var hos pappan. Din man kan göra samma sak vid annat tillfälle.

Vi har ett barn med psykisk ohälsa och kommer att göra så nu under jullovet att en förälder åker till släktingar med det friska barnet. Då får alla lite mer lugn några dagar. Hade barnet som mår dåligt velat resa hade vi sen gjort en likadan resa till med henne, men hon ser istället fram emot lugn o ro hemma. 

Varför du påpekar så mycket att din äldstas andra familj aldrig reser förstår jag inte. Du råkar ha resor som intresse, men det är verkligen inget man måste göra. 

Personligen upplever jag att den lilla återhämtningen i vardagen är viktigare än att då och då resa bort. Att varje vecka gå till gymmet, en kväll på teatern eller en fika med en kompis etc ger mer och är mycket enklare att ordna. Det är viktigare att få små pauser på regelbunden basis än att stressa i månader och sen resa bort en vecka. Bättre då med en långsiktigt hållbar vardag. 

Men jag hänger inte heller riktigt med i var det stora behovet av att resa bort från äldsta kommer. Hon är ju hos pappan varannan vecka. Får du inte vila då? 

Jo, jag uppfattar det också som att TS reser mkt med enbart äldsta. Men TS argumenterar här som om resor vore det enda riktiga och allra bästa sättet att umgås och liksom mäter engagemang och fritid i just hur många resor hon gör.

Pappan kanske lägger mer tid på äldsta i vardagen (jämfört med TS som har två småbarn som tar massa tid och uppmärksamhet). Kortspel, filmkvällar, laga mat ihop mm är precis lika mycket värt som att resa. 

Sen tror jag som flera andra att det är just detta att kalla det bröllopsresa som gör det så känsligt. Det är inte vilken resa som helst. 

Kärlek och omsorg mäts inte i aktiviteter, äventyr och hotellnätter. 

Om ni inte for runt på en massa äventyr, aktiviteter och resor kanske du skulle ha mer ork i vardagen? Bara en fundering, inte en anklagelse. 

Såna grejer tar ju tid inte bara när man är där utan det ska planeras, packas, packas upp, tvätta mm.

Det kostar pengar också. Vi jobbar deltid båda två. Det blir inte särskilt mycket pengar över till äventyr och hotell direkt, men vi har en vardag som fungerar vilket gör att vi inte känner något behov av att resa utomlands för att rädda äktenskapet eller hälsan. Återigen, bara tankar, menar inte att anklaga. Jag vet ju inte hur mkt ni jobbar tex. 

Jag förstår det. Jag har ett barn som periodvis inte vågar gå ut, som matvägrar, får ångestattacker om någon hostar mm. Så jag har nosat på din varannan vecka-vardag och förstår hur dränerande det är. 

Men det är väl just varannan vecka din äldsta bor hos dig? Hur mycket jobbar du och din man? Varför känns det som att du inte får någon avlastning trots att äldsta bor någon annanstans halva tiden? Du har ju jättemycket avlastning, men det känns inte så, varför? Är det de små barnen du behöver avlastning från? Bor du inte med deras pappa? 

Du låter precis som min släkting innan hon gick in i väggen och sen aldrig blev sig själv igen. :( Allt och alla var emot henne och ingen annan hade det så hemskt som hon. Men något intresse av att förändra sitt liv långsiktigt eller ta emot råd fanns inte. Hon skulle minsann klara av det! Man (iaf jag) tappar ju också förmågan att tänka långsiktigt när man är hårt pressad. Det är då man behöver lyssna på andra, och ta deras råd som just råd och inte anklagelser. 

Du behöver inte en resa som avlastning. Du behöver ett hållbart vardagsliv. Hur mycket jobbar ni? Bor du inte med de små barnens pappa? 

Ju fler frågor du får om pappan (och arbetstider) som du konsekvent vägrar svara på, desto större och större misstankar får jag om att det är där problemet egentligen ligger. 

Det hjälper mig att bättre förstå din situation. Och det verkar tyvärr vara precis som jag trodde - att ni jobbar mycket för att ha råd med boende (och alla resor, äventyr, aktiviteter och hotell). Det var exakt vad min släkting också gjorde. De köpte ett så dyrt boende och satte så hög ribba för hur deras liv skulle se ut att det inte gick att jobba mindre - trots att behovet var skriande. Och hon har också en man som reste i jobbet och lämnade henne ensam med ansvaret för barnen. 

Det var så frustrerande att stå vid sidan av och se henne förstöras. Det är väl därför jag biter mig fast så vid din berättelse. Kan jag på något vis hindra en familj från att drabbas av utbrändhet så är det liksom värt att bli skälld på. Barnen mår ju så himla dåligt av det också. 

Retorisk fråga: nu jobbar ni mycket för att ha råd med bostad och resor. Men anledningen till att ni reser verkar vara att vardagen är så stressig att både du och äktenskapet håller på att gå åt fanders. Vore det inte skönare med ett billigare boende, jobba mindre, ha två föräldrar på plats och ha det bra hemma istället för att känna ett behov av att fly?

Det finns goda skäl till att vi har laglig rätt att gå ner i arbetstid när barnen är små. 

Var rädd om dig! För din egen skull, så klart, men också för dina barn. 

Ett jobbyte för din mans del vore kanske något?