Anklagad för att vara en dålig förälder (tog inte med alla barn på bröllopsresa).

Jag är kluven, å ena sida så ska man inte vara orättvis mot sina barn men å andra sidan så är det inte så att det alltid är fel att särbehandla sina barn. Alla har ju olika behov och förutsättningar. Hade dottern fått ut något positivt av resan? Är det inte så att barn med hennes problematik har stort behov av rutiner etc? En resa till främmande miljö och den stress det innebär (som triggar konflikter?) kanske är bäst för henne att slippa?

Förstår att ni ville ha lugn och ro på resan.
Men du gjorde skillnad på barnen och det är dunderfel.
Hade ni lämnat alla hemma så hade det varit ok. Men att utesluta ett barn är tokfel och sätter spår och skadar er relation.

Jag har förståelse för hur du gjorde. 

Däremot, kan du i efterhand kanske ta en tripp med dottern, bara ni i lugn och ro? Eller har hon inget ut av resor? Tänker om det bara blir tjafs?

Du verkar väldigt uppgiven, det kan jag förstå om du helt saknar avlastning. Pappan gör alltså inget annat än anklagar dig för bristande föräldraskap medan han själv utnyttjar att du är den som fixar och gör saker? Då kan du absolut bortse från hans kritik. Han ska bara hålla käft. Låter ju mest som om han är sur för att han fick ta barnet medan du var borta... Ge inte upp, säg inte att du gjorde fel. Det blir lätt ett martyrskap av den tonen och då kommer pappan trycka ändå mer på de knapparna och du blir bitter, den vägen vill du inte gå. När de hackar på dig så ska du gråstena dem. Säg inget mer än "jaha", ge dem inget att nappa på. 

Min gissning är att detta är EN resa som det äldsta barnet inte fått följa med på samtidigt som TS är den som bokar resor med äldsta barnet där det bara är de två som reser och att den andra sidan av genpoolen inte gör något alls endast med det barnet. 

Sen att jag inte riktigt förstår varför man tar med sig barnen alls på sin bröllopsresa är en annan sak. 

Kärlek och omsorg mäts inte i aktiviteter, äventyr och hotellnätter. 

Har två barn en autism den andra adhd, ena tillbakadragen andra impulsiv så man hade velat klona sig då man står med ena benet i varje barns värld med anpassningar pusslande. Ts frågade och kritiken haglade in och hon fick svar att ha du suger som mamma i princip, räcker det inte redan med moral kärringar pekpinnar som föräldrar tampas med hur vore det att ge trevligare synpunkter åsikter ist. De som kastat skit på TS har ni själva barn med NPF, säkert några av er men kanske inte i den värre skalan av diagnosen som vad vi har vilket då leder till okunskap. Är det ens någon jävel som reflekterat ens innan de kastar ur sig saker tex om hennes barn har svårt för intryck därav gjordes denna resa, och nej självklart ska ingen särbehandlas men det vet nog redan TS om så vem är ni att döma ni är inte mother of the year själva och hur jag vet det jo för att vi mammor ska väl föregå med gott exempel vara en förebild för våra barn vilket ni kvalar in på pris för att inte vara pga ni slänger skit på en person som redan mår piss. Än är inte sista idioten född.

Jag förstår det. Jag har ett barn som periodvis inte vågar gå ut, som matvägrar, får ångestattacker om någon hostar mm. Så jag har nosat på din varannan vecka-vardag och förstår hur dränerande det är. 

Men det är väl just varannan vecka din äldsta bor hos dig? Hur mycket jobbar du och din man? Varför känns det som att du inte får någon avlastning trots att äldsta bor någon annanstans halva tiden? Du har ju jättemycket avlastning, men det känns inte så, varför? Är det de små barnen du behöver avlastning från? Bor du inte med deras pappa? 

Du låter precis som min släkting innan hon gick in i väggen och sen aldrig blev sig själv igen. :( Allt och alla var emot henne och ingen annan hade det så hemskt som hon. Men något intresse av att förändra sitt liv långsiktigt eller ta emot råd fanns inte. Hon skulle minsann klara av det! Man (iaf jag) tappar ju också förmågan att tänka långsiktigt när man är hårt pressad. Det är då man behöver lyssna på andra, och ta deras råd som just råd och inte anklagelser. 

Du behöver inte en resa som avlastning. Du behöver ett hållbart vardagsliv. Hur mycket jobbar ni? Bor du inte med de små barnens pappa? 

Ju fler frågor du får om pappan (och arbetstider) som du konsekvent vägrar svara på, desto större och större misstankar får jag om att det är där problemet egentligen ligger. 

Men vännen. Ingen är en perfekt förälder, de flesta psykologer är ense om att en perfekt förälder vore usel för barnen. Hur ska de då lära sig om livet och hur man handskas med motgångar och relationer? 

Det blev fel den här gången men då har du ju ett utmärkt tillfälle att prata med din dotter. Har själv ett barn med adhd och han tycker det är skönt att även vi vuxna gör fel, det får honom att känna sig mer normal. 

Jag vill också varna dig för att säga saker som ? första gången vi fick åka iväg som en familj?. Jag säger inte det för att klaga på dig, grodor hoppar ut allas munnar ibland men jag tror det kan var väldigt sårande för din dotter att höra dig uttrycka dig så. Jag tror även att de orden ställer till det för dina andra barn, din dotter är ju hennes syskon och lika mycket familj som du och pappa är. 

Du låter väldigt slutkörd så försök att vara snäll mot dig själv och lyssna inte på klander men stäng inte öronen för hjälp och goda råd. Du är ingen dålig mamma, du är inte perfekt och det är bra! 

Ha inte dåligt samvete nu och se till att du faktiskt håller i längden.

Kolla även upp om det finns t.ex. läger och aktiviteter anpassade för barn med ADHD där du bor. Vet inte om det skulle funka för dottern, men kanske inte helt fel med aktiviteter med personal som har kunskap om ADHD. 

Det är ju inte omöjligt att hon i rätt miljö och med rätt stöttning också skulle kunna utvecklas och klara mer, och faktiskt växa av det. Själv är man ju inne i gamla spår och med trotssyndrom misstänker jag att det är extra svårt som förälder att jobba med självständigheten. 

Det hjälper mig att bättre förstå din situation. Och det verkar tyvärr vara precis som jag trodde - att ni jobbar mycket för att ha råd med boende (och alla resor, äventyr, aktiviteter och hotell). Det var exakt vad min släkting också gjorde. De köpte ett så dyrt boende och satte så hög ribba för hur deras liv skulle se ut att det inte gick att jobba mindre - trots att behovet var skriande. Och hon har också en man som reste i jobbet och lämnade henne ensam med ansvaret för barnen. 

Det var så frustrerande att stå vid sidan av och se henne förstöras. Det är väl därför jag biter mig fast så vid din berättelse. Kan jag på något vis hindra en familj från att drabbas av utbrändhet så är det liksom värt att bli skälld på. Barnen mår ju så himla dåligt av det också. 

Retorisk fråga: nu jobbar ni mycket för att ha råd med bostad och resor. Men anledningen till att ni reser verkar vara att vardagen är så stressig att både du och äktenskapet håller på att gå åt fanders. Vore det inte skönare med ett billigare boende, jobba mindre, ha två föräldrar på plats och ha det bra hemma istället för att känna ett behov av att fly?

Det finns goda skäl till att vi har laglig rätt att gå ner i arbetstid när barnen är små. 

En fundering bara- har man vid utredningen kollat om hon även har autism? Tänkte på svårigheter med omställningar, selektiv med mat etc. 

Om det var ett tag sedan utredningen gjordes kan just autismdelen missades, och att man bara satte trotssyndrom som diagnos. Speciellt  eftersom kunskapen om tjejer med autism är rätt så dålig, och var ännu sämre för några år sedan.

Det är ju inte helt ovanligt med kombinationer av NPF, och rätt diagnos kan ju göra att ni får lättare att förstå vissa situationer, får bättre stöd och verktyg och kan hjälpa till om ni söker omvårdnadsbidrag eller någon form av avlastning.

Hoppas du läser detta TS. Eller har du lämnat tråden efter alla dömde dig? Jag tycker det är fel att utesluta ett barn, men antagligen finns det mer faktorer bakom.

pappan och farmorn som blåser på konflikten genom att reagera.
har dottern reagerat? eller reagerar hon för att pappa och farmor reagerar?

faktumet att du tar det största ansvaret för dottern, det är kanske där du behöver agera. antagligen åkte du på bröllopsresan för du var slutkörd. hade du lyssnat på dina behov tidigare kanske detta inte hänt. men lyssna på dem nu istället!

Om pappan tar mindre ansvar, se till att han tar hälften. släpp lite på kontrollen, låt pappan också ta sin del av ansvaret.

fundera på vad dottern vill. hon kanske inte vill åka på ensamresa med dig. du försöker vara en bra mamma. men du måste också orka och sätta gränser. det mår alla bra av. även din dotter. sätt även gränser mot dotterns pappa och se till att han tar sin del av ansvaret. han låter rätt gränslös, även farmodern, som lägger sig i hur du är.

Varför tar man med barn överhuvudtaget på en bröllopsresa?
Och en grej jag aldrig kommer förstå mig på: varför i hela världen skaffar man inte bara ett, utan två barn till när man redan håller på att gå under med det första som tar all energi? Vad tror man skulle kunna bli bättre i den situationen med att öka bördan?