Soc-arbetare: hur vanliga är meningslösa orosanmälningar?

Jag vet själv att folk gör orosanmälnngar på helt grundlösa anledningar. 

t.ex. så hade jag två grannar som hade stora problem. Den ena hade egna barn och hade själv fått orosanmälningar för sitt föräldraskap då hon knarkade. Det var t.o.m. en gammal vän! 

den andra avskydde mig och bodde vägg i vägg. sonen har adhd och det var ibland livat, men det var uppenbart att det var han som sa fula ord och inte jag som kvinna. Han bad mig alltid om ursäkt. Han var så 13-14 år bara. Men jag fick en anmälan att JAG skrikit horunge och en massa fula grejer jag aldrig skulle säga. soc sa aldrig nåt om att grannen hört honom. Bara mig och jag höjde typ aldrig rösten. Är övertygad om att hon bara ville jävlas. 

tror även hon störde sig på att vi pratade med hennes kille som var så trevlig, men själv ville hon aldrig hälsa. 

soc gjorde inget av dessa. 

men sen tänker jag också att soc måste drunkna i anmälningar som sker per automatik, tex om barnet åker till mini Maria. Det gjorde vi en gång för att vi misstänkte, fastän alla prover var negativa skulle det göras en anmälan. VARFÖR då?? 

har vänner som inte vågade ta barnen till Maria ungdom pga detta, dom ville inte blanda in Soc  
så skevt  

9999999 av 1000000 ca.

Jag jobbar inte på socialtjänsten längre men har gjort i många år. Nu jobbar jag i skolan.

Det förs inte statistik över hur många anmälningar som är "okynnesanmälningar" av den enkla anledningen att det inte går att veta om huruvida den som anmäler är orolig på riktigt eller ej. Alla anmälningar måste utredas oavsett. Om någon ringer/skriver in måste ju socialtjänsten ta det på allvar.
Så formell statistik kommer ni som eftersträvar detta aldrig att få. 

Det finns statistik över hur många anmälningar som görs, hur många barn som berörs, översiktliga orsakkategorier till oron, hur många anmälningar som leder vidare till utredning, till åtgärder och till tvångsåtgärder etc

Men för att kunna tolka denna statistik bör man nog vara insatt i hur arbetet bedrivs, t.ex hur förhandsbedömningen görs, att det alltid öppnas utredning om oron gäller våld och vad som faktiskt är möjligt inom lagen att göra.

T.ex bara för att en utredning inte leder till åtgärder betyder ju inte att det inte fanns oro eller orsak till oro . Det kan finnas oroande omständigheter men även stöttande omständigheter som kommer fram under utredningen som gör att behov av stöd/åtgärder från socialtjänsten inte finns.

I många fall kan utredarna se bristande omsorg men inte i tillräcklig utsträckning för tvångsåtgärder. Socialtjänsten kan erbjuda föräldrarna stöd men tackar föräldrarna nej  avslutas utredningen utan insats.

Jag upplever i många av trådarna här på familjeliv att många tänker att en anmälan som inte leder vidare är lika med en onödig/felaktig anmälan.
Men det stämmer inte riktigt.
I samhället görs väldigt mycket som förebyggande och för säkerhets skull. T.ex läkarundersökningar. Många av oss går ju till läkaren när vi ser/känner symtom som oroar oss. I väldigt många fall är oron obefogad men i en del fall framkommer det att vi är sjuka och behöver vård. 
Visst finns det de som springer till läkaren oproportionerligt mycket men inte majoriteten.

Det är på samma sätt med orosanmälningar.

Viktigt att komma ihåg är ju att den som anmäler inte behöver veta att misstanken är befogad. Det står klart och tydligt i socialtjänstlagen. Men det är ju för att kunna fånga in så många barn som far illa eller riskerar fara illa som möjligt. I väldigt många fall är det diffusa tecken som gör att någon blir orolig...

Jag upplevde  iallafall inte under mina år som utredare att det dröste in massor med onödiga anmälningar gjorda på pin kiv....utan som flera skrivit att det snarare gjordes för få och för sent...

Det tiotal anmälningar jag som privatperson känner till så har det varit befogat att anmäla, och om något så borde det kanske ha gjorts tidigare/av fler personer.

I inget fall har det lett till att någon blir fråntagen sina barn. Det har lett till att

-en stressad mamma med diagnoser har fått avlastning

-en tonårsmamma med tungt belastad familj och en problematisk pappa till barnet har lämnats ifred efter avslutad utredning/uppföljning

-en mamma med en plötsligt våldsam son har fått snabbare hjälp av BUP

-en pappa har blivit utredd för att barnet hade blåmärken på armarna som såg ut som fingeravtryck, vilket alla inblandade tyckte var rimligt att anmäla för även om det fanns en normal förklaring (han högg tag i ett upprört barn som stod uppe på toastolen och skrek argt, och höll på att ramla och slå skallen i kaklet i badrummet).

Sen finns det fortfarande en viss skam i att bli anmäld och jag är glad att de personer jag hört detta av vågat berätta och vara öppna med sin situation.