Ingen kontakt med vuxet barn

Det är inte kul åt andra hållet heller, att vara tvungen att säga upp bekantskapen med sin egen förälder. Det är inget som beslutas lättvändigt. Så jag hoppas innerligt att "det som känns bra för dig" också är i samklang med vad som känns bäst för ditt barn. Med andra ord, gör det du tror skulle kännas bäst för ditt barn. I mitt fall skulle det vara att INTE få något.

Nej det behöver inte alls vara så. Barnet kan leva ett destruktivt liv och vägra kontakt när en förälder inser att stötta och bidra med pengar bara hjälper barnet att fortsätta.  Så när föräldern slutligen  säger nej bryter barnet kontakten. Jag är i den situationen och kan inte med ord beskriva den sorg jag lever med pga att jag inte får ha kontakt med min förstfödda. Jag vet inte var barnet bor. 

 

Fast du borde ju förstå varför barnet sagt upp kontakten? Sedan att du inte VILL förstå är en sak, men det är ju också det som säkert gjorde att relationen inte gick att reparera.

Mina barn är i samma situation som ditt barn och har sagt upp kontakten med den andra föräldern. Denna förälder fattar ingenting. Och det är ju det som gör att barnen sa upp kontakten, föräldern fattar inte vad han gör för fel och har därför inte förändrat sitt beteende alls.

Jag har två barn som är nästan vuxna som inte vill ha nån kontakt med mig. Jag har funderat och tänkt men inte kommit fram till varför. Jag kan absolut se att jag gjort vissa fel ur deras perspektiv men det är så extremt orimligt att helt säga upp kontakten. Jag tycker  det är väldigt konstigt och ledsamt. Samtidigt har jag svårt att riktigt ta så illa upp då det är en helt orimlig och sjuk situation. Jag är absolut inte typen som inte kan se egna brister och jag är medveten om att jag har brister, men enligt mig knappast så stora att man säger upp kontakten. 

Samtidigt som jag är oerhört ledsen över detta så kan jag inte heller ta så illa upp som jag borde. Det är knappast bara mitt fel att det blivit så här Och det är svårt att ta illa upp när det jag gjort knappast (enligt mig) föranleder totalt bruten kontakt. 

Delvis har jag fått till mig att jag tydligen använt härskartekniker och det är kanske så. Samtidigt tycker  jag att är det är jag som utsätts för härskartekniker genom att bli anklagad för diverse hemskheter men aldrig få en chans att bemöta eller förklara eftersom det ?inte är nån idé?. Det jag anklagas för stämmer helt enkelt inte. Inte med den vildaste fantasi stämmer det eller om jag verkligen försöker sätta mig in i deras perspektiv. Det är rena vanföreställningar jag anklagas för. Sen kan det säkert finnas annat som kanske stämmer. Jag vill gärna veta! Frustrationen är stor över att aldrig ens få en chans. Ge mig en chans och avgör sen om ni vill klippa. Jag erbjöd till och med att vi kunde prata med en psykolog som medlare om de nu är så rädda för mig. Svaret är bara nej. 

Jag har varit väldigt fundersam kring presenter osv. Skickar jag nåt är jag kanske jobbig, skickar jag inget bryr jag mig inte. Jag kan aldrig göra rätt känner jag. Gör jag någon gång fel är det en bekräftelse på att jag är hemsk men jag får ALDRIG chansen att få göra rätt. 

Jag brottas med detta dagligen och vet varken ut eller in. Har varit i kontakt med psykolog men det hjälper ju inte situationen i sig. 

Intressant att läsa andras tankar. Det är givande att läsa att det finns fler som har barn som inte vill ha kontakt med dem. 

Ja, det finns ett talesätt att det inte finns två barn som har samma föräldrar - eftersom föräldrar beter sig olika mot syskon. Jag tror det stämmer!

Jag blir så berörd av denna tråden. Har själv en hemmaboende äldre tonåring som vill bryta kontakten med sin pappa, men som inte gör det för att han skulle bli ledsen. Istället gör tonåringen våld på sig själv så att säga och träffar pappan trots att hen mår dåligt av det före och efter. 

Även i vårt fall förstår pappan inte alls varför barnet inte vill ha kontakt med honom. Jag som står bredvid kan precis förstå varför och barnet har också berättat för både mig och pappan hur hen känner. Hen har alltid varit väldigt verbal och duktig på att utrycka sig. Men pappan tar inte till sig. 

I vårt fall är det just det som är problemet - pappan är så självcentrerad och fokuserad på sina egna bekymmer att han aldrig riktigt har brytt sig om barnets liv. Lägg till detta att pappan har en extremt hög integritet mot sitt barn och t ex inte vill att barnet ska veta var han är eller med vem. Det har skapat ett jättestort mentalt och känslomässigt avstånd dem emellan. Lägg till det att alltid när barnet var där så var det så viktigt att visa vardagslivet - dvs de skulle städa och storhandla ihop för pappan ville inte vara en lekpappa som han sa. Så de gjorde aldrig något kul tillsammans nästan. Däremot reste pappan mycket, själv eller med vänner, och tog alltid långa semestrar under terminerna - inte under loven. 

I fem+ år har jag tvingat barnet till sin pappa (sen vi skildes). Pappan anklagar ändå mig för att undergräva hans roll som pappa och att tala illa om honom, påverka barnets uppfattning om honom och så vidare. han förstår inte att om inte jag handgripligen hade tvingat barnet så hade han inte träffat sitt barn på över 5 år nu. Ja, återigen för att han vägrar ta till sig grundorsaken. 

Jag kommer i hela mitt liv grubbla över om jag gjorde rätt som tvingade barnet. Barnet har mått dåligt under hela tonåren - skulle hen mått bättre om hen sluppit träffa sin pappa en helg i månaden? De har det ändå normalt och ibland trevligt ihop. 

Jag undrar om bristande självinsikt är något som förenar alla föräldrar som barn inte vill ha kontakt med. Oavsett vad de har gjort (allt ifrån att vara mentalt frånvarande som mitt ex till allvarliga övergrepp).

Det är min erfarenhet också. Samt att föräldern påstår att barnet inte gett nån förklaring när det i själva verket är så att barnet upprepade gånger försökt förklara men föräldern inte kan ta det och förnekar eller kastar det tillbaka på barnet. Och till slut ser barnet ingen annan lösning än att avstå kontakt.