dålig relation med mamma(17år)

Det viktiga är att planera för framtiden. Använd din energi för att planera för att flytta direkt efter gymnasiet.
Sök till utbildningar där det finns bostad. Flytta.
Försök ha så lite att göra med din mamma så länge som du måste bo hemma. Förvänta dig ingenting. Håll dig undan. Se fram emot att du snart kan flytta.
Sök samtalsstöd och hjälp från andra människor

Låter som hon har psykisk ohälsa av något slag. Självklart finns det hjälp att få både för henne och för dig.

Du borde prata med skolans kurator, och starta denna tråkiga och arbetssamma process ni står inför. Troligen kommer det kännas bättre längre fram.

Din mamma har av olika anledningar inte kunnat vara den trygghet ett barn behöver, och du är inte ensam i denna sits. Men du behöver vara ego nu och prata med någon kring vad du behöver.

Jag är ingen expert, men du behöver göra något åt detta.

Hur upplever ditt syskon det? För om ni är fler barn så drabbas ju inte bara du och då kan det väl verkligen vara rätt att kontakta någon utanför för att få hjälp? 

Hur är din pappa? 

Det är inte, inte, inte, inte, INTE ditt fel! Du är inte en "dålig avkomma"! Det måste du inse!

Jag förstår att det är jobbigt att försöka reda ut detta när du har dina syskon och din pappa också att tänka på men du kan inte ha det så här, älskade du! Det gör ont i hela kroppen på mig att du har det så pass illa hemma att du börjat fundera på om det är dig det är fel på! 

Gissar att du gå sista året på gymnasiet? Fokusera då på skolan och att hitta ett bättre extrajobb så du kan spara undan så mycket du bara kan. Försök minimera kontakten med din mamma. Fundera också på vad du kan tänkas vilja göra efter gymnasiet, vad du vill plugga. Sen söker du eventuella utbildningar som inte ligger i din hemstad så du kan flytta på så vis. Ställ dig redan nu i alla tänkbara bostadsköer så du har en möjlighet att få en ungdomslägenhet eller kanske en hyresrätt när du slutat plugga. 

Lycka till älskade du! Och kom ihåg att din mammas beteende INTE är ditt fel! 

Du överreagerar absolut inte! Det du beskriver är inte alls ok. Din mamma verkar inte varariktigt rätt ihopskruvad.

Sen undrar jag också hur din pappa agerat, sitter han bara och tittar på när din mamma kastar stolar på dig?? Han måste ju märka hur hon är mot dig? I så fall så verkar ju även han ha en skruv lös.

Det bästa du kan göra är antagligen att planera för att flytta hemifrån. Kolla upp och sök olika högskoleutbildningar du tycker verkar vara intressanta tex, gärna en bit bort så att du får distans till din familj.

Jag känner igen en del av det du beskriver från min egna tonårstid. Nu är jag 35+ och har en egen dotter på 5 år.

Man kan säga att min mor är den som har fått mig att må sämst i livet, den som har brutit isär mig mest. Men det ska ju vara tvärt om. En mamma ska ju vara den som bygger upp sitt barn och finns som ett stöd.

Precis som din mamma så är min mamma väldigt bra på att fokusera på sig själv.

Under min tonårstid växlade hon mellan att vara käck och trevlig, få utbrott, frysa ut mig (och vid dessa perioder av att frysa ut mig så var det ALLTID jag som fick ta steget till återförsoning genom att sträcka ut en hand, säga förlåt osv, detta var ALDRIG något hon gjorde trots att hon skulle föreställa den vuxne i sammanhanget). Man visste aldrig vilket humör mamma var på, så fort man inte hade sina känslomässiga silkesvantar på sig så gick det åt helvete, igen och igen. Jag knöt ihop oss, igen och igen.

Jag vet att jag som 16-åring tänkte att det var som att vi var två tonåringar som bodde tillsammans (dvs jag och mamma). Hemmet var inget ställe man kunde få återhämtning i. Det gick aldrig en vecka utan att kaos uppstod hemma. Några gånger hände det att hon slog mig. När jag var 15 år bestämde jag mig för att nästa gång hon slår mig så ska jag slå tillbaka, vilket jag också gjorde. Efter det slog hon mig aldrig igen. Men hennes utbrott och utfrysningar fortsatte alltså.

Trots min mammas (omogna) sätt att vara har jag alltid haft en slags dröm om att vi ska ha en bra och nära relation. Så som jag har sett andra döttrar ha till sina mammor.

När jag som vuxen hade kärleksproblem ringde jag ofta upp mamma. Min mamma har under sitt liv haft en hel del kärleksrelationer själv så hon har ju varit med om en del på den fronten. En gång när jag var 25 år gammal ringde jag upp mamma för att prata om den destruktiva relation jag befann mig i (jag befann mig i en relation med en man som hade alkoholproblem). Då sa min mamma med missnöjd stämma: "Du ringer bara mig när du vill prata om ditt".

Jag blev helt tyst, inombords grät jag. Åter igen visade hon att vår relation bygger på andra saker än kärlek. Jag tänkte att om jag hade haft en vuxen dotter som ringde mig och enbart pratade om sitt (nu var det inte så i fallet mellan mig och min mamma, men OM det hade varit så) så hade jag känt mig privilegierad. Om min vuxna dotter skulle välja att vända sig till mig, av alla människor, med sina bekymmer så hade det värmt mitt hjärta att kunna få vara det stödet för min dotter. Det blev, som så många gånger förut, tydligt hur olika jag och min mamma är. Min mamma är väldigt egocentrerad i många sammanhang.

När jag var drygt 30 år så var det dags igen, mamma fryste ut mig, klippte kontakten med mig eftersom hon tyckte att det inte var någon idé att vi hade kontakt eftersom hon upplevde att jag inte hade tid för henne i mitt liv (nu var det inte så, men det var skälet hon uppgav till varför vi inte skulle ha någon kontakt över huvud taget). 

Vid det laget, vid 30 års ålder, hade jag själv mognat. Den destruktiva relationen jag tidigare befann mig i hade jag tagit mig ur. Jag hade nu träffat en lugn, vettig och harmonisk man. När min mamma nu åter igen skulle frysa ut mig, klippa kontakten, så kände jag att jag inte orkade hålla på med vår "dans" längre. Den här gången skulle jag inte knyta ihop mig och henne igen.

Vi hördes inte på över ett år. Men sedan hände något som fick mig att lyfta luren och åter knyta ihop oss. Jag och min lugna, snälla man hade fått en liten bebis, en dotter. Jag kände att jag, trots allt, ville ge min mamma möjligheten att få vara mormor.

Det höll i fyra år. Sedan var det dags igen. Min mamma har nu alltså åter igen valt att klippa kontakten. Jag trodde faktiskt inte att hon skulle fortsätta med det här beteendet nu när vår lilla dotter finns (min mors enda barnbarn). Men jag hade fel, och jag har nu accepterat min mamma för den hon är. Jag kommer aldrig kunna lära henne hur en mor-dotter-relation ska vara. Jag kommer aldrig kunna lära henne vad kärlek är. Och anledningen till det är att hon vill inte. Jag har förstått det nu, efter alla dessa år.

Jag har inte pratat med min mamma på över ett år. Nu lägger jag mitt fokus på vår lilla dotter istället. Hon ska alltid känna att mamma älskar henne och finns som ett stöd i livet -no matter what.

För övrigt så tror jag att min mamma har borderline/ADHD. Det stämmer in på henne. Dock skulle hon aldrig gå med på att genomgå en sådan utredning, hon är över 70 år idag.

Ursäkta att det blev så långt!

TS, du visar verkligen att du är analytisk som funderar över detta med din mamma. Din mamma verkar egocentrerad på många sätt och det är inte säkert att er relation någonsin kommer kunna bli så bra som du vill. Självklart ska man som mamma aldrig slå sitt barn. Detta gäller hur krävande barnet/tonåringen än är. Och självklart säger man som mamma inga fula ord till sitt barn/tonåring. Samma sak där, detta gäller hur uppkäftig tonåringen än är. Som mamma och förälder så måste man vara den stabila vuxna som visar hur vi ska behandla varandra. I den rollen brister både din och min mamma. Det bästa du kan göra är att bli självförsörjande och flytta hemifrån så fort som möjligt. Stor kram till dig hjärtat <3