Helvete helvete helvete... Just börjat hitta mig själv igen, på god väg mot en egen inkomst så jag kan ta mig ifrån ett destruktivt förhållande.. Barnen hyfsat stora...
Har gjort abort en gång och trots att det är nästan tio år sedan har jag ännu ångestkänslor inför det minnet... Min läkare avråder mig från fler graviditeter också och jag VILL inte börja om igen... Helvete...
Någon som varit i sitsen? Vad gjorde ni?
Du har ju uppenbarligen bestämt dig så varför skriver du en tråd om det ? Bered dig på att det blir tufft hur som.
Gör abort. Du är alldeles för tveksam. Om du verkligen hade velat behålla så hade du vetat det.
Du "är på god väg mot en egen inkomst" vilket betyder att du inte har en inkomst, och förmodligen inte haft på många år då du bara varit hemma. Din eventuella föräldrapenning är då den absolut lägsta så du kommer inte ha råd qtt lämna din man eller skaffa eget boende. Så jag gissar på att du kommer att behålla barnet, stanna i den "destruktiva" relationen och fortsätta leva på din mans inkomst. Det är enklast så för dig, att skylla på att du inte "klarar av" en abort istället för att ta ansvar för ditt liv, lämna mannen, skaffa jobb och bostad och bygga upp ett eget liv.
För (icke-)barnets skull vore nog abort det absolut bästa.
Jag skrev för att jag behövde stöd i en svår situation... Men jag borde väl veta bättre än att förvänta mig att slippa dryga kommentarer här... Det är ett sånt känslokaos och jag vet inte vad jag ska känna eller göra...
Jag skrev för att jag behövde stöd i en svår situation... Men jag borde väl veta bättre än att förvänta mig att slippa dryga kommentarer här... Det är ett sånt känslokaos och jag vet inte vad jag ska känna eller göra...
Jag skrev för att jag behövde stöd i en svår situation... Men jag borde väl veta bättre än att förvänta mig att slippa dryga kommentarer här... Det är ett sånt känslokaos och jag vet inte vad jag ska känna eller göra...
Innan jag fick barn, innan graviditet överlag hade jag inställningen ?men gud, jag skulle ALDRIG klara av att göra en abort psykiskt?. Just utifrån att jag alltid har längtat efter barn. Då visste jag inte hur extremt äckligt fertil jag skulle vara. Strax efter första barnet blev jag gravid. förhållandet var dåligt, jag mådde slut, ifrågasatte mig själv som mamma, ifrågasatte min relation, mitt liv! Jag valde att göra abort. För det fanns någonting viktigare där-mitt första barn. För hennes skull behövde jag göra abort. För om jag hade valt att behålla så hade hon fått en utbränd, ensamstående, psykiskt sjuk mamma, och det hade hon inte mått bra av. Och själva aborten var så tidig (typ vecka 5-6) så dom hittade den knappt. Det kändes ingenting. Jag var så lättat efteråt.
så försök tänka på dina befintliga barn: vad kommer dom få för mamma och för situation om du behållets jag antar att svaret inte blir så bra? Så för deras skull också: gör abort! Det finns bra samtalsstöd efter om du tycker att det är jobbigt. Jag tror inte man ska övertänka det så mycket.
"Personer med kloka tankar" är inte tillåtna att må skit och ha ångest?
Jag förtjänar verkligen inte att anklagas för att ha "strulat till det för mig".