Helvete helvete helvete... Just börjat hitta mig själv igen, på god väg mot en egen inkomst så jag kan ta mig ifrån ett destruktivt förhållande.. Barnen hyfsat stora...
Har gjort abort en gång och trots att det är nästan tio år sedan har jag ännu ångestkänslor inför det minnet... Min läkare avråder mig från fler graviditeter också och jag VILL inte börja om igen... Helvete...
Någon som varit i sitsen? Vad gjorde ni?
Vadå vad har jag att erbjuda ett barn?
Jag har varit hemmaförälder/-fru i många år och det har sannerligen inte gått någon nöd på barnen. Samtliga är välmående och högpresterande skolbarn nu. Det är min man som inte vill att jag ska börja jobba utanför hemmet och ständigt motarbetar mig.
En större anledning är isf att jag verkligen inte vill göra om allt en gång till, men visst tusan skulle jag kunna om jag ville...
Jag är inte ansvarslös, då skulle jag inte ha sån ångest över det. Jag vet att oavsett val är det inte lätt. Det är väldigt ångestladdat. När jag gjorde abort förra gången var jag säker på att det var rätt beslut, men trots det klarar jag fortfarande inte av att prata om det och jag har ångrat mig många gånger.
Tycker det borde vara självklart, du vill ju inte börja om heller skriver du ju. Behåller du lär det bli tufft!
Nej, men jag ville inte bli gravid heller och nu sitter jag här... Min kompis blev oönskat gravid och hon behöll, vilket hon är glad över nu... Jag vet bara inte om jag klarar av att göra en abort igen, den gången lovade jag att aldrig utsätta mig för det igen.
Jag skrev för att jag behövde stöd i en svår situation... Men jag borde väl veta bättre än att förvänta mig att slippa dryga kommentarer här... Det är ett sånt känslokaos och jag vet inte vad jag ska känna eller göra...
"Personer med kloka tankar" är inte tillåtna att må skit och ha ångest?
Jag förtjänar verkligen inte att anklagas för att ha "strulat till det för mig".
Du kan skicka pm om du vill bolla tankar utan moralkakor, låter som att du behöver skriva av dig och landa i ett beslut som är ditt eget.
Tack, kanske om nån dag... Är inte redo att prata djupare om det än, just nu pendlar jag fran och tillbaka varje minut känns det som. Min man vet inte ens än.
Det jag vet är vad förra aborten gjorde med min hälsa och att jag lovade mig själv att inte genomgå det en gång till.
På ett logiskt sätt kan jag självklart förstå vad jag BORDE göra, men det är inte samma sak som att jag klarar det känslomässigt. Det är ju därför jag frågar om råd från de som varit i samma sits själva... Jag vill läsa historier från båda alternativen...
Alltså det är inget annat än vidrigt hur ni beter er. Hoppas det känns skönt att veta att ni fått någon som redan mår fruktansvärt att gråta. Fyfan.