När går det över? Hur gör man efter otroheten?

Nej, ärligt sagt törs jag neka till en hang up.

Jag har tagit mig igenom en otrohetshistoria, bearbetat känslostormen som uppstod, läkt mig själv, varit i parterapi med min man och tagit sessioner i individualterapi. Sen har jag samtalat och bollat med väninnor och med erfarna manliga vänner utöver med huvudpersonen, min man såklart. Känner en stor förståelse inför varför affären uppstod, men oxå inför våra respektive reaktioner (min mans och mina) och våra behov av fördjupade samtal. 

Svarade i TS Anonym (Bedragen 2022) när jag ville lämna goda råd utifrån mina egna erfarenheter av otrohetssvek. Men tråden har verkligen hakat upp sig, anser jag, när någon hätsk och fixerad av begreppen/termerna. Finns det någon/några ljushuvuden på FL som en skribent menar, och som omöjliggör samtal? 

Har aldrig sett motsvarande på andra plattformar, och där har vi suttit i fredliga och bra dialoger om otrohet och lyckats tala om PTSD utan minsta tendens till hätsk fientlighet. Det borde kunna gå att snacka om otrohetssvek och posttraumatiskt stressyndrom utan att kränkas, om så åsikter skiljer sig, bara det är tillräckligt högt till tak. 

Håller med om att det är många härska diskussioner på FL. Där det mer handlar om enskilda individers behov att trycka ner andra än att faktiskt svara på trådskaparens fråga. Definitioner i det här fallet.

Det är väl mer intressant med råd om hur man kan hantera situationen och känslorna, än vem som har rätt om benämningar? 

Jag blev bedragen i en tidigare relation. Med facit i hand många år senare har jag insett att jag är värd att leva i en trogen relation, då jag tror på trohet och värderar den högt. Jag är trogen. Har jag en partner som inte skriver under på det med samma allvar som jag, kommer jag lämna.

För helt uppenbart är att den som valt otrohet är inte lika bestämd som jag på den punkten och inte att lita på. Kan du, TS, leva med vissheten att din partner har andra gränser och lever efter andra regler i förhållandet?

Du kommer av naturliga skäl inte tro igen att din fru "aldrig" skulle såra dig genom att ha sex med någon annan. 

Personligen, vill jag leva i ett förhållande med absolut fysisk trohet. (Man råkar inte joina könsorgan eller stoppa tungan i någons mun av misstag. )

Det handlar mycket om att lita på att din fru inte kommer lämna dig "bara" för att hon är fysiskt otrogen. Jag kommer aldrig acceptera en sån relation. Kan och vill du det Ts?

Du kommer aldrig ha kontroll över din partner. Lita på det som är verkligt. Det du vet. Och fundera över vad du vill och kan acceptera. Om du absolut inte vill lämna, hur kan du jobba på din egen acceptans?
Det viktigaste är att du fattar dina beslut utifrån dina medvetna val. Att ge igen är ett sätt att återskapa balansen, att få partnern att få medkänsla genom att smaka på sin egen medicin  Lätt hänt att det blir en ond cirkel bara. 

Och ordinär man. Du låter ju inte tråden handla om TS utan fajtas verbalt med en annan skribent om definitioner. Det spelar ingen roll för TS hur det benämns. TS har redan beskrivit hur han upplever sveket. Att det är ett trauma med långlivade effekter för TS får vi hålla med om, när två år har gått. Det behövs ingen diagnos eller definitioner, däremot egna erfarenheter om att hantera svårigheter kan vi ju bidra med. Personligt tyckande. Men pajkastning klarar sig TS utan. TS försöker ju ta sig förbi vad många betraktar som ett svårt svek. Det behöver vi inte förminska. 

Du säger att TS borde rycka upp sig och släppa det efter två år. Det är exakt vad förlåtande är. Något som onekligen skulle ge TS sinnesro. Sen kan han dumpa henne. 

Att du ägnar dig åt att slå ner på en person som inte har enligt dig rätt definition av något begrepp liknade onekligen pajkastning.

Vad nu detta senaste (förlåtelse) har med ts att göra?
Uppenbarligen kan ts inte förlåta, inte heller lämna eller glömma.
Så vad hör han? Mår dåligt och ber om råd hur han skall tackla detta.
"Ta sig i kragen"... Inte så lätt kanske, och ett jävla empatilöst förslag, och vad innebär det egentligen?

Det kanske inte finns så många sätt att lösa ts problem. Man är olika och tacklar problem på olika sätt. Terapi, och kunna ventilera med någon opartisk kanske är enda sättet om han inte vill lämna.

Undrar detsamma som du gör! TS uttrycker kärleken till hustrun så starkt, hennes otrohet till trots. Killen säger nej till lämna-sin-fru-råd. Ändå haglar sådana förslag som spön i backen. Gränslöshet? Om TS själv inte får bestämma sin egen tråds on-topic och inriktning. Vem ska göra det i så fall? 

Har själv gått i TS mockasiner i den bemärkelsen jag fattade ett medvetet beslut som innebar jag stannade kvar och förlät min ungdomskärleks snedsteg. Satsade på oss. Vet inte om jag uppskattat eller tagit in skilj-dig-kvinna-råd i mitt processande - om jag vänt mig till ett socialt medium. Näe, inte alls.