Styra tonåring

Såklart man kan styra en tonåring. Som förälder har man massa maktmedel som är möjliga att använda om man vill eller tycker det är nödvändigt. Samtidigt ska du vara medveten om att din dotter nog har rätt. I de flesta sporter som utövas på en lite högre nivå av tonåringar så kan det faktiskt bli oerhört svårt att komma tillbaks om man pausar. Kanske finns det andra sätt att få idrotten att bli en sund del av livet istället för att ge upphov till stress och ångest. 

En kontakt med en idrottspsykolog kanske?

Jag kan tillägga att mitt ena barn också satsar mycket och inför den här säsongen bytte till ett sk akademilag men där hen inte riktigt blir sedd av tränaren och inte mått så bra i det nya laget. Då pratar jag dels jättemycket om att inte lägga så mycket värdering i prestation och vad andra tycker utan att hitta tillbaka till sig själv och den spelglädje som fanns innan bytet. Och nu när säsongen tar slut fundera igenom om hen vill fortsätta i det här laget, söka sig till något annat lite sämre lag där hen kan få komma tillbaka till att få känna sig "bäst på planen" igen eller ge det en ny chans med en annan tränare i ett annat akademilag. 

Inget av alternativen med att spela i ett annat lag innebär ju att man slutar och ger upp allt, det är ju faktiskt en idrott som hen älskar och som ger en mycket glädje. Men det är ju viktigt att då befinna sig där man känner att man faktiskt mår bra av det. 

Om det är så att hen fortsätter med att satsa (i nuvarande klubb eller en annan) så är jag övertygad om att den här perioden ändå är något som kommer bygga inför framtiden med att få vetskapen om att man ibland presterar sämre eller blir orättvist behandlad av tränaren men att man faktiskt kan komma tillbaka. Då när nästa period kommer (för de kommer, det är så det funkar i idrotten) så har man redan tagit sig igenom det en gång och har det i ryggen när det känns tungt. 

Styra är nog inte den bästa vägen framåt. Utan försök istället med diskussion och att lyssna på varandra.

Om hon inte mår bra: kan något förändras för att hon ska må bättre? Om sporten är mycket viktig så kanske hon behöver välja bort något annat för att det ska fungera? Eller att hon får hjälp med rutiner som sömn, mat, återhämtning för att orka. 

Och du kan även vara tydlig med att hennes sätt att hantera pressen nu - med dåligt humör mm är dåligt både för henne och er andra. Ni vill hjälpa henne, men hon behöver göra sin del och inte ta ut sin frustration på er andra i omgivningen. 

Även tonåringar som inte satsar på sport eller liknande har det ofta jobbigt med sig själva, mycket som händer i kroppen och hjärnan. Press från alla möjliga håll med skola, vänner, kropp etc.

Jag har curlat mina tonåringar lite extra under den jobbigaste tiden, tex frukost på sängen, hjälpt med läxorna, skjutsat mer och så. Sånt som de egentligen klarar själva, men som kan vara stöttande under en jobbig period och som också upplevs som omtanke och att nån bryr sig. Jag tycker att det har funkat bra på mina barn och hjälpt dem genom jobbiga perioder. Tycker att det kan hjälpa mig också om jag är extra trött och utarbetad och min man säger, gå och vila du, jag fixar middagen och disken idag. 

Jag förstår precis och det är samma upplevelse som jag haft med mitt barn också. Precis det du skriver med att man kan se på hela kroppsspråket när hen kommer ut på planen att det är inte den spelare som jag såg förra året. Det jag sagt hela tiden då är att när det väl lossnar så kommer hen dels att få med sig det nya hen faktiskt lärt sig i den nya bättre klubben och kan då kombinera det med det hen faktiskt redan var bra på men inte lyckats få fram det här året (pga att självförtroendet inte funnits där när tränarens förtroende sviktar jämfört med tidigare år när tränaren byggde allt på henne). 

Uppmuntra din dotter att byta klubb om det inte känns bra. Precis som du säger så ska idrottandet ge glädje och inte ångest. Och prata också med henne om att även i landslagen så är det ju jättebra spelare som inte får vara med så om man verkligen vill satsa så är det något som ständigt är med en (höll på att skriva om man inte är typ Zlatan, men även han har ju fått sitta på bänken, men det kan ju vara ett exempel på att det drabbar alla). Och långsiktigt så kanske hon kommer fram till att hon kanske hellre är säker på sin plats i ett sämre lag än kämpar för att ens få komma med i ett bättre. Och att känslan kring det kan ändras genom åren och det är inte fel att söka sig till det ställe som för stunden känns mest rätt utifrån ens ambitioner och spelglädje.

Hur har det gått ts? Blir det lagbyte eller har hon börjat slappna av och "funka" i det nya laget?

När det handlar om att äventyra sitt barns hälsa måste man säga nej.