Styra tonåring

Såklart man kan styra en tonåring. Som förälder har man massa maktmedel som är möjliga att använda om man vill eller tycker det är nödvändigt. Samtidigt ska du vara medveten om att din dotter nog har rätt. I de flesta sporter som utövas på en lite högre nivå av tonåringar så kan det faktiskt bli oerhört svårt att komma tillbaks om man pausar. Kanske finns det andra sätt att få idrotten att bli en sund del av livet istället för att ge upphov till stress och ångest. 

En kontakt med en idrottspsykolog kanske?

Tack för svar. Ja klart man har massa maktmedel men använder man sig av de är det inte säkert det blir bra :) Ja jag vet att hon förmodligen har rätt i att ett uppehåll kan betyda ?slutet?. Men svårt att sätta sig in i hennes dröm när jag tycker att det hela blir osunt. Kan känna att det blir ännu mer osunt att kontakta en idrottspsykolog. Blir inte det också bara en strävan efter att bli bäst? Sport enligt mig är hälsa och välmående men så har jag aldrig haft min dotters ambitioner. 

Jag tycker inte du bör tvinga henne. Om det är hennes dröm och du tvingar henne att pausa eller sluta så kommer hon antagligen att bära det med sig under resten av livet (baserat på hur jag själv burit med mig vissa "vägval" jag gjort i mitt idrottande som ung). 

Men, det betyder ju inte att du bara ska titta på och låta det gå som det går. Nu vet jag ju inte vilken sport det är, men i de flesta idrotter så brukar det ju finnas mellanting mellan att satsa järnet och pausa helt. 

Går det att byta förening och komma till en ny miljö? Sådant kan betyda jättemycket. Framförallt om man byter till en förening som håller en lite lägre nivå en den man är i. Då kan man pausa men ändå hänga med i sporten och få tid att känna efter hur man vill göra i framtiden. 

Håller med

Jag kan tillägga att mitt ena barn också satsar mycket och inför den här säsongen bytte till ett sk akademilag men där hen inte riktigt blir sedd av tränaren och inte mått så bra i det nya laget. Då pratar jag dels jättemycket om att inte lägga så mycket värdering i prestation och vad andra tycker utan att hitta tillbaka till sig själv och den spelglädje som fanns innan bytet. Och nu när säsongen tar slut fundera igenom om hen vill fortsätta i det här laget, söka sig till något annat lite sämre lag där hen kan få komma tillbaka till att få känna sig "bäst på planen" igen eller ge det en ny chans med en annan tränare i ett annat akademilag. 

Inget av alternativen med att spela i ett annat lag innebär ju att man slutar och ger upp allt, det är ju faktiskt en idrott som hen älskar och som ger en mycket glädje. Men det är ju viktigt att då befinna sig där man känner att man faktiskt mår bra av det. 

Om det är så att hen fortsätter med att satsa (i nuvarande klubb eller en annan) så är jag övertygad om att den här perioden ändå är något som kommer bygga inför framtiden med att få vetskapen om att man ibland presterar sämre eller blir orättvist behandlad av tränaren men att man faktiskt kan komma tillbaka. Då när nästa period kommer (för de kommer, det är så det funkar i idrotten) så har man redan tagit sig igenom det en gång och har det i ryggen när det känns tungt. 

Klart du kan styra din tonåring om det är vad du vill. I den situation du beskriver låter det mer som att din tonåring skulle behöva hjälp med mental träning, har eran klubb inga  coachingsamtal? Kolla upp det.

Vet inte hur gammal din dotter är eller om mönstret går igen på andra områden, men min 15-åring har höga prestationskrav på sig själv både i sin sport och i skolarbetet mm - det slår igenom överallt med ilska och besvikelse om inte prestationen varit på topp. Samt nervositet före tävling.

Vår klubb har individuella samtal med alla som är på tävlingsnivå och jag tycker att det hjälpt jättemycket för att komma ner i stress, öka koncentrationen och på något sätt bottna i att ?jag kommer göra mitt bästa idag och det räcker så långt det räcker?. Det har gett mer lugn och även bättre prestationer.

Styra är nog inte den bästa vägen framåt. Utan försök istället med diskussion och att lyssna på varandra.

Om hon inte mår bra: kan något förändras för att hon ska må bättre? Om sporten är mycket viktig så kanske hon behöver välja bort något annat för att det ska fungera? Eller att hon får hjälp med rutiner som sömn, mat, återhämtning för att orka. 

Och du kan även vara tydlig med att hennes sätt att hantera pressen nu - med dåligt humör mm är dåligt både för henne och er andra. Ni vill hjälpa henne, men hon behöver göra sin del och inte ta ut sin frustration på er andra i omgivningen. 

Även tonåringar som inte satsar på sport eller liknande har det ofta jobbigt med sig själva, mycket som händer i kroppen och hjärnan. Press från alla möjliga håll med skola, vänner, kropp etc.

Jag har curlat mina tonåringar lite extra under den jobbigaste tiden, tex frukost på sängen, hjälpt med läxorna, skjutsat mer och så. Sånt som de egentligen klarar själva, men som kan vara stöttande under en jobbig period och som också upplevs som omtanke och att nån bryr sig. Jag tycker att det har funkat bra på mina barn och hjälpt dem genom jobbiga perioder. Tycker att det kan hjälpa mig också om jag är extra trött och utarbetad och min man säger, gå och vila du, jag fixar middagen och disken idag. 

Det är precis så det är här med. Hon bytte förening till en ?bättre? men allt har blivit sämre för henne. Förmodligen byter hon förening till nästa säsong men mitt hjärta blöder av att se henne såhär. Det låser sig totalt för henne och hon blir så ledsen och besviken på sig själv när hon inte presterar i topp. Det pratar vi såklart om men jag kan inte påstå att hon vill prata med oss. Däremot har det blivit att hon alltid vill ha med oss när det rör träningar och tävlingar. Vilket vi ställer upp på så ofta vi bara kan. Att se henne spela nu är som att se en annan människa. Jag kan inte sporten mer än jag lärt mig under hennes år men jag ser på hennes kroppsspråk redan när hon kommer ut att det här inte är bra. Sen tystnad i bilen hem och gråten i sängen. Hade mitt barn dragits till en destruktiv miljö hade jag ju gjort allt i min makt för att få henne därifrån. Nu är sporten det destruktiva och då ska jag tänka annat? Det känns så konstigt med råd om coachning etc för mig som aldrig satsat. Ska inte sport vara välmående? 

Tack för svar, vi gör nog redan mycket av det. Dottern har också redan riggat sitt liv för att sporten ska vara nummer så finns inte mycket där att ordna. Det här är mycket mentalt. I sportens värld är ju Allt din prestation. iom Att hon lever och andas sin sport finns det ju inte så mycket vid sidan om som kan väga över åt det positiva när sporten går dåligt. Det är hennes identitet men jag tycker hon far illa av det. Vi har alltid försökt hjälpa henne att ha en balans o hinna vänner o andra aktiviteter men ju äldre hon blir desto mer bestämmer hon såklart själv.

Jag förstår precis och det är samma upplevelse som jag haft med mitt barn också. Precis det du skriver med att man kan se på hela kroppsspråket när hen kommer ut på planen att det är inte den spelare som jag såg förra året. Det jag sagt hela tiden då är att när det väl lossnar så kommer hen dels att få med sig det nya hen faktiskt lärt sig i den nya bättre klubben och kan då kombinera det med det hen faktiskt redan var bra på men inte lyckats få fram det här året (pga att självförtroendet inte funnits där när tränarens förtroende sviktar jämfört med tidigare år när tränaren byggde allt på henne). 

Uppmuntra din dotter att byta klubb om det inte känns bra. Precis som du säger så ska idrottandet ge glädje och inte ångest. Och prata också med henne om att även i landslagen så är det ju jättebra spelare som inte får vara med så om man verkligen vill satsa så är det något som ständigt är med en (höll på att skriva om man inte är typ Zlatan, men även han har ju fått sitta på bänken, men det kan ju vara ett exempel på att det drabbar alla). Och långsiktigt så kanske hon kommer fram till att hon kanske hellre är säker på sin plats i ett sämre lag än kämpar för att ens få komma med i ett bättre. Och att känslan kring det kan ändras genom åren och det är inte fel att söka sig till det ställe som för stunden känns mest rätt utifrån ens ambitioner och spelglädje.

Tack för kloka tankar. Inför nästa tävling ska jag prata mer med dottern direkt innan. Att vara ledsen om det går dåligt är helt ok, blir väl alla om man riktigt kämpat för en sak, men det får inte påverka på det här sättet. Dotterns sport är bunden till övergångsperioder så tyvärr är det inte bara att byta då den perioden inte är nu. Jag ska hjälpa henne allt jag kan för att ta sig igenom detta men svårt att veta exakt hur det påverkar psykiskt och när det är läge att säga stopp som förälder. 

Jag har en tonårsgrabb som har stora mästerskap som dröm.
Det vi föräldrar och den tävlingsinriktade sonen är överens om är.
Det måste vara roligt och klubben ska kännas rätt.
Kamratskap
Förbundet stöttar, här finns även det mentala med, stresshantering, sömn mm.
Skolan först.

Jag är ledsen för din dotter som inte tycks blomma ut i nya klubben.
Finns det alternativ, han hon kompisar i klubben?
Kanske han hon hjälpa till att träna ett yngre lag.

Stötta henne bara så gott du kan. 

På lång sikt så kommer det här vara en period som är utvecklande för henne. Antingen i att hon bestämmer sig för att fortsätta satsa och att det här är det hon verkligen vill, då kan hon när nästa svacka kommer veta att det är naturligt och hon kommer komma ur det (för det kommer hon). Eller om hon bestämmer sig för att det inte är värt det utan hon vill fortsätta på en lägre nivå, då har hon med sig att hon faktiskt har testat men att det mer förtog spelglädjen och att det är den hon vill satsa på, inte på att nödvändigtvis bli bäst. 

Hur har det gått ts? Blir det lagbyte eller har hon börjat slappna av och "funka" i det nya laget?

När det handlar om att äventyra sitt barns hälsa måste man säga nej.

Hon har absolut börjat slappna av i det nya laget. Vi ser inte riktigt samma prestationer men även den biten börjar lossna och då stiger självförtroendet och fallet när det är tufft blir inte lika hårt. Laget verkar också vara bra på att stötta varandra. Dottern kan dock tänka sig att byta lag men då till sommaren så just nu kör vi på det. 

Livet är ju sällan så svart eller vitt så att det bara är att göra si eller så. Ingen normal människa vill äventyra sitt barns hälsa men ändå är det inte lätt att styra lite äldre barn. 

Vad skönt att höra. Mitt barn har som sagt gått igenom precis samma resa så vet precis är. 

Nej inte så lätt, men då måste man prata med varandra. Tydligen har hon en del hjärnspöken att ta itu med oavsett. Kommer man då ingenvart så kanske man måste pausa det man gör och du som förälder kan definitivt styra där eftersom det antagligen är du som betalar avgiften. Skönt att det verkar gå bra för henne nu iaf :)