Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

Om han inte kan kontrollera sig kan han ju inte leka ensam hemma med andra barn. Ingen vill ju ta hem ettt barn som knuffas och ställer till med olyckor. Det handlar ju inte om att frysa ut , är mer en konsekvens.

Ni bör försöka hitta någon aktivitet där han kan utvecklas, kanske karate, det skall vara positivt vid ADHD, men då måste naturligtvis en förälder hela tiden vara med vid sidan av beredd att rycka in, man kan inte överlämna det ansvaret på ledaren.

Jag tror också det är bra att föräldrarna umgås mycket med barnet, idrotta, sporta och spela brädspel, tex, för att träna barnet att lära sig sociala koder , träna på att Koncentrera sig . Det allra bästa är om han kan få vara en del med ett något äldre barn, kanske ett syskon eller en kusin som kan vara ett gott föredöme.

Anonym (Mamma)

Sat 24 Sep 2022 18:54

#24

bella_friedman skrev 2022-09-24 18:12:52 följande:

Nej alltså de ska inte leka ensamma utan hemma hos oss (vi har bjudit hem barnen) och med en vuxen närvarande hela tiden. Dessutom är han liksom inte helt bortom kontroll, han kan leka fint med andra barn särskilt två och två. I skolan är det på ett annat sätt, större krav på att passa in, stor klass, få lärare, dålig koll på skolgården.

Vi både umgås med barnet och lär honom sociala koder, men han har en funktionsnedsättning i att han - också pga ålder - har svårt att styra impulsivitet i vissa situationer.

blir helt häpen i den här tråden att så många tror att en diagnos går att uppfostra bort om man bara vill. Vi gör ju allt vi kan för att han ska passa in och följa alla sociala koder. Om det bara hade varit så lätt.

dessutom måste vi väl ändå försöka hjälpa honom med vänner och bjuda hem barn efter skolan? även om han har en diagnos? det Är ju barn han leker med på skolan - hans kompisar - som själva Frågar mig om de får följa med. Men föräldrarna saknar all form av ryggrad och bara undviker problemet istället för att svara på mitt sms?

Jag pratar gärna med alla föräldrar och förklara problematiken osv, men frågan är bara hur man gör det när man sällan träffar på just det föräldrarna.

Det är klart ni skall försöka, jag hade samma problem, jag vet, Ingen hade någonsin tid att leka när jag eller min son ringde klasskompisar. För oss löste det sig när det kom en ny pojke som flyttade in nära oss och till samma klass som vår kille. Vi bjöd hem med en gång hela hans familj på middag och sen blev våra barn jättebra kompisar, de passade ihop. Vi satsade också på idrott och scouter, men vi föräldrar fick vara med som ledare och hjälpledare för att de skulle fungera. Jag tror det är viktigt att lära känna föräldrarna. De känner säkert redan varandra, som grannar, från förskolan,från idrott.
Sen mognade sonen och nu är han lugn och anses väldigt trevlig av de flesta. Men som liten var det många som inte tålde hans impulsivitet och hyperaktivitet, speciellt vuxna reagerade mycket negativt. Han har vissa psykologiska ärr från den tiden, andra klass i skolan, och han är fortfarande vid tjugo års ålder extremt noga med att inte avvika och passa in.

Anonym (Mamma)

Sun 25 Sep 2022 13:42

#53

bella_friedman skrev 2022-09-25 13:37:43 följande:

Vad skönt för din son att det funkar så mycket bättre med medicin! Jobbig situation ni har varit igenom när han var yngre Jo jag har förståelse för att andra barn kan tycka stöket i klassen är jobbigt. Men i det här fallet är det kompisarna själva som föreslagit detta. Pojkarna har gjort upp egna planer om att följa med oss hem. Det handlar om en dag nån gång nu i veckorna. Både vi och andra föräldrar där vi bor är mycket uppbokade tyvärr och det måste planeras in. Det är av den anledningen jag hört av mig till två av kompisarnas mammor. De allra flesta svarar på sms, de har dessutom gjort det tidigare. Jag tycker det är ett konstigt sätt att bara inte svara. De kan ju svara att det inte passar bara liksom.

Sedan är det en stor klass och tror det är fler som har svårt att sitta still. Det finns de utan diagnoser som slåss och sparkas. Det gör faktiskt inte min son. Det finns de som säger eleka saker ändå.

Jag har lite svårt för det svartvitt-tänket där en unge står för allt dåligt och förstör för alla andra. Det är tonen i den här tråden. Det sker ju massa saker i klassen som kanske är lika jobbigt för min son, t.ex. en kränkning där
min son var offret. De barnen har inga diagnoser. Men sattyg och annat sker ju ändå. Inte så att min son är demon och de andra helgon.

Jag har full förståelse. Samtidigt måste väl jag kunna skicka ett sms eller försöka ta kontakt med andra föräldrar. Att vi ska gömma oss under en sten och bara tänka klart de inte gillar min son - det köper inte jag riktigt.

De kan ju vara stressade också,rent allmänt. Upplever att det är vanligt idag att inte svara på sms och e-post, vid ointresse. Många svarar inte ens i telefon om man ringer om de inte känner igen numret.

Anonym (Mamma)

Sun 25 Sep 2022 13:42

#53

bella_friedman skrev 2022-09-25 13:37:43 följande:

Vad skönt för din son att det funkar så mycket bättre med medicin! Jobbig situation ni har varit igenom när han var yngre Jo jag har förståelse för att andra barn kan tycka stöket i klassen är jobbigt. Men i det här fallet är det kompisarna själva som föreslagit detta. Pojkarna har gjort upp egna planer om att följa med oss hem. Det handlar om en dag nån gång nu i veckorna. Både vi och andra föräldrar där vi bor är mycket uppbokade tyvärr och det måste planeras in. Det är av den anledningen jag hört av mig till två av kompisarnas mammor. De allra flesta svarar på sms, de har dessutom gjort det tidigare. Jag tycker det är ett konstigt sätt att bara inte svara. De kan ju svara att det inte passar bara liksom.

Sedan är det en stor klass och tror det är fler som har svårt att sitta still. Det finns de utan diagnoser som slåss och sparkas. Det gör faktiskt inte min son. Det finns de som säger eleka saker ändå.

Jag har lite svårt för det svartvitt-tänket där en unge står för allt dåligt och förstör för alla andra. Det är tonen i den här tråden. Det sker ju massa saker i klassen som kanske är lika jobbigt för min son, t.ex. en kränkning där
min son var offret. De barnen har inga diagnoser. Men sattyg och annat sker ju ändå. Inte så att min son är demon och de andra helgon.

Jag har full förståelse. Samtidigt måste väl jag kunna skicka ett sms eller försöka ta kontakt med andra föräldrar. Att vi ska gömma oss under en sten och bara tänka klart de inte gillar min son - det köper inte jag riktigt.

De kan ju vara stressade också,rent allmänt. Upplever att det är vanligt idag att inte svara på sms och e-post, vid ointresse. Många svarar inte ens i telefon om man ringer om de inte känner igen numret.

Anonym (Mamma)

Mon 26 Sep 2022 12:53

#77

Anonym (Fy fan) skrev 2022-09-26 12:40:06 följande:

Du bestämmer inte vem som får skriva i en tråd på ett öppet forum.

Friger har helt rätt. Ingen skulle råda en vuxen att fortsätta umgås med en våldsam person, oavsett om personen hade en diagnos eller inte.

Det är svårt detta. Jag upplever att diagnoser används för att ursäkta dåligt beteende , ofta. Min bror har ADHD och är extremt verbalt aggressiv, när man säger emot honom eller kräver något av honom, ber honom att göra något. Kravkänslighet ingår visst i diagnosen.

Han är över femtio. Min mamma tycker att jag får acceptera det, men jag känner att jag inte har lust att gå som på äggskal längre, orkar inte det. Jag vill inte längre.

Man kan inte förvänta sig att hela samhället skall anpassa sig till personer med diagnoser. Även om man har diagnos behöver man lära sig att bemöta andra med respekt.

Anonym (Mamma)

Mon 26 Sep 2022 13:47

#81

Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2022-09-26 13:24:27 följande:

Det finns ingen anledning att dadda med en 50-åring som beter sig som en idiot. Du behöver varken ursäkta honom eller umgås med honom. (Hoppas jag). Din mamma låter medberoende. Hur har din bror klarat vuxenlivet? Kan han sköta ett jobb? Får han inte sparken med det beteendet?

Diagnoser gör vissa saker svårare, men ursäktar inte vad som helst.

På samma sätt är det inte svårt att förstå varför barn som knappt går att ha i möblerade rum aldrig blir hembjudna till andra, eller varför andra barn undviker barn som är väldigt utåtagerande eller aggressiva. Varför dessa barn får problem med kamratrelationer och hamnar utanför.

Detta verkar dock inte gälla TS son. Han måste vara stökigare än andra barn, annars skulle han inte fått en diagnos, men att andra barn vill umgås med honom och leka, tyder på att det inte är så allvarligt, samt att andra barn förstår att det sker oavsiktligt. I TS fall verkar det främst vara föräldrarna som är tveksamma, eller så finns det andra skäl till att de inte har svarat.

Min mamma är medberoende och jag har också varit det.
Min bror har ett bra jobb, han kan om han vill, det handlar om motivation. En person med ADHD kan hyperfokusera och det gör de då de har hög motivation och då är de oftast väldigt produktiva och framgångsrika.

Alla med ADHD har dock inte bra jobb, många är tex i fängelse. Det handlar nog mycket både om grad av intelligens och vilka förutsättningar man fått i i livet, vilken socialgrupp man till hör och hur mycket stöd man fått hemifrån.

Jag försöker numera minimera min kontakt med min bror.

Jag tycker att många utnyttjar detta med diagnoser. Min son hade en klasskamrat som betedde sig som en vilde i klassrummet, men läraren sa att han har diagnos, vi måste acceptera det.

Jag tror att ADHD-barn behöver ännu tydligare gränser än neurotypiska barn. De behöver tydligare riktlinjer och mer uppfostran.

Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

INNEHÅLL