Tecum skrev 2022-09-18 21:27:26 följande:
Kompensationen för el ska gå till alla i förhållande till förbrukningen. Så var det i våras när vi fick den kompensationen. Även med kompensation är elen så dyr att det inte går att "brassa på som vanligt".
Det låter sunt att bara de sämst ställda ska få ersättning, "de rika" får klara sig själva. Men då bygger vi på byråkratin och göder x antal tjänstemän som för våra skattepengar ska sitta och göra gränsdragningar och hantera överklaganden. Nej tack!
Javisst är det ju lika kostnadskrävande att anställa en massa tjänstemän som ska behovspröva. Det är ju därför barnbidraget inte är behovsprövat eftersom någon räknat ut att det skulle bli dyrare eller detsamma med handläggare som behovsprövar än att ge alla.
Frågan är då varför socialtjänsterna, har jobbat som boendestödjare så vet hur det fungerar något sånär, i kommunerna inte bara ger bidrag till alla som nolltaxerar och har en diagnos? När staten hävdar att socialbidraget ska vara vårt yttersta skyddsnät.
Men kommunerna gör allt för att slingra sig. Det ska in nya sjukskrivningar var 3 e månad, trots att handläggaren vet att person X varit sjukskriven i 10 år.
Det ska till kostnadskrävande arbetsmarknadspolitiska program med nära 100% deltagande för att ens få ut socialbidraget vilket går emot statens regler. Existensminimum kan även bli avdrag på om handläggaren tycker att en person har för mycket frånvaro. Jobb ska sökas så att arbetsgivare får en massa onödigt att göra för människor som inte har något värde alls på arbetsmarknaden.
Visst är det bra att människor som kan arbeta får krav och hjälp för att komma ut i arbete. Men när man ser personer som aldrig någonsin kan bli anställda och aldrig går ut pga fobier bli tvingade till den ena åtgärden efter den andra så undrar man om det inte bara är ett enda enormt slöseri med pengar.
För några år sen försökte jag hjälpa en man på 48 år att få förtidspension som det hette då. Han hade haft ätstörningar hela livet och hade förlorat alla tänder pga det. Hade ett utseende som ett krigsoffer men blev ändå tvingad att söka jobb. En läkare vi konsulterade inom psykiatrin tyckte att han kunde pensioneras. På FK sa läkaren där att han ju hade haft ett jobb som diskare på timmar under några månader när han var 20 så pension gick inte för sig.
Hans egen läkare skrev ut näringsdrycker men ville ändå inte sjukskriva eftersom hans hälsoproblem var "självförvållade" pga av att ätstörningen satt i huvudet.
Han tog livet av sig senare fick jag höra.
Jag bytte jobb. Mitt hjärta blödde verkligen av att se alla sjuka och förtvivlade individer som hade högre krav på sig än de kunde klara av utan boendestödjare som kom och följde dom till soc, fk, läkare, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, psykiatrin. Hade det inte varit billigare att bara ge dessa personer förtidspension eller sjukpension kan man ju undra? Det hade lyft ett stort ok av stress från deras axlar dessutom.
Det är väldigt tyst om denna gruppen. De har ingen kraft att själva vara drivande och överklaga egna avslag. Hur ska de ha kraft att skriva insändare, engagera sig på andra sätt när de inte kan fixa saker som gagnar dem själva?
Känner att jag har ett ansvar att föra deras talan även om det mest blir på forum.