Jag får helt enkelt dra lasset själv
Jag försökte ha ett allvarligt samtal med mannen och tonårsbarnen idag. Vi har en ganska knapp ekonomi, han har a-kassa då han blev av med jobbet under värsta corona-tiden, och jag jobbar i ett yrke där en 100%-tjänst är väldigt ovanlig, och lönen för heltid låg. Själv jobbar jag 75%, men söker efter heltid.
I och med prisökningen på el, mat, ränta och jag ser också framför mig högre avgifter i bostadsrättsföreningen, så ville jag idag prata om det med dem. Man ska inte lägga vuxenproblem på sina barn, men tonåringarna måste med på tåget för att kunna spara el, värme och mat.
Jag samlade ihop dem, berättade för dem hur läget är och berättade för dem hur vi måste göra för att få ekonomin att gå ihop, och sa att om de hade förslag så lyssnar jag gärna. Min man sa: Jag har ett förslag: Sluta noja! Jag frågade vad han menade och han sa att jag överdriver, vi har haft råd hittills. Vi behöver inte spara el, vi behöver inte dra ner eller byta märken på maten. Sen gick han och barnen tillbaka till sina datorer som tillsammans drar 1,2 kW i timmen.
Själv blev jag sittande och funderade på hur jag ska kunna klara ekonomin utan deras hjälp. Jag vet inte om de skulle märka om jag drar ner på värmen, men å andra sidan har vi redan lite svalare inne. Jag kan vara utan min egen dator. Sen är det det där med maten. Jag vet inte hur jag ska få den billigare för mig själv när vi är 4 st. Äta mannagrynsgröt till frukost? Ta halva portioner tilllunch och middag? Äh. Förslag? Och hur fn får jag dem att inse allvaret här?
