När insåg ni att den ni förlorat är borta och aldrig kommer tillbaka?

Förlorade en släkting som betytt mycket för mig för en dryg månad sedan och det händer fortfarande att jag talar om honom i presens som om han fortfarande finns. Jag har inte ens tänkt på att radera hans nummer. 

När jag tänker på att han gått bort blir jag ledsen, men det känns ändå som att jag inte riktigt accepterat det hela än. Ibland kan jag komma att tänka på något och då tänker jag att jag ska fråga honom om det, men sen kommer jag på att det går ju inte. 

Hur var det för er?