När insåg ni att den ni förlorat är borta och aldrig kommer tillbaka?

Min bästa vän gick bort för 3 år sedan, jag har ännu kvar hennes nummer i mobilen. Låter det vara, det är inte i vägen. Kommer ibland på mig själv med tankar om något vi borde göra...

Mitt livs kärlek avled för 25 år sedan, saknaden gör ännu ont emellanåt.

Min far gick bort för ca 40 år sedan, den smärtan har klingat av men det beror nog mest på att han idag ändå inte skulle ha levt, pga av ålder och sjukdomar.

En månad är ingenting, låt det ta tid. 

Det jag berättade om ovan är inget som plågar mig dagligen, men det finns där och gör sig påmint då och då.

Hade en kollega som var dels väldigt duktig och dels extremt (snudd på parodiskt) ordningssam. Han dog av en hjärtinfarkt hastigt.

Brukar bläddra i "Peters" pärmar när jag letar info, det är innehållsförteckning, sidhänvisning, både förg och sifferkoordinerat. Så hittar jag inffon och dels skrattar jag åt "Peters" extrema organisationsförmåga och åt "så här gör du, steg för steg"- instruktioner uttryckt som läsaren är helt inkompetent.

Sedan mår jag piss, saknar "Peter" och har dåligt samvete för att jag skrattar (lite elakt) åt hur han var, vilket var 75% underbar och 25% irriterande. Sen skäms jag lite till för det där lätt nedlåtande jag även känner.

Min mormor lärde mig att när hon sörjde någon så lade hon en kastanj i fickan och kände på den när hon tänkte på den hon saknade. Så gör jag med numera och det hjälper faktiskt. När jag inte längre känner att jag behöver bära kastanjen på min person lägger jag dem i en vacker ask.