Vilket sätt är mest smärtsamt?

Han menar på att jag förhoppningsvis kommer att komma till insikt när vi får lite distans och jag saknar honom och ill ändra mig och bli en bättre människa! Jag tror inte att det är problemet. Jag tror att även han är en del av problemet. Där finns alltid 2 sidor av myntet. Jag tycker att han prioriterar sina vuxna barn hela tiden och att där inte ges utrymme till mig så som jag skulle önska. Och han tycker att jag bara tänker på mig själv och är ett ego.

Jag vill mötas och att båda tänker till och ger lite. Men det är uteslutet ifrån hans sida, eftersom han inte ser sina fel.

Jag undrar om han kommer att sakna mig mer och inse att jag inte är så dålig som han tror OM han börjar träffa andra kvinnor och jag andra män....att han då tex jämför och kanske förstår att jag inte är så annorlunda eller dålig ändå. Eller om han när han bara får distans och lite tid ensam tänker till mer. Jag vet inte ! Därför jag frågar här vilket som brukar funka bäst på andra. Inga utlägg om varför och hur och hit och dit, utan bara svar på just den frågan tack.

Han menar på att jag förhoppningsvis kommer att komma till insikt när vi får lite distans och jag saknar honom och ill ändra mig och bli en bättre människa! Jag tror inte att det är problemet. Jag tror att även han är en del av problemet. Där finns alltid 2 sidor av myntet. Jag tycker att han prioriterar sina vuxna barn hela tiden och att där inte ges utrymme till mig så som jag skulle önska. Och han tycker att jag bara tänker på mig själv och är ett ego.

Jag vill mötas och att båda tänker till och ger lite. Men det är uteslutet ifrån hans sida, eftersom han inte ser sina fel.

Jag undrar om han kommer att sakna mig mer och inse att jag inte är så dålig som han tror OM han börjar träffa andra kvinnor och jag andra män....att han då tex jämför och kanske förstår att jag inte är så annorlunda eller dålig ändå. Eller om han när han bara får distans och lite tid ensam tänker till mer. Jag vet inte ! Därför jag frågar här vilket som brukar funka bäst på andra. Inga utlägg om varför och hur och hit och dit, utan bara svar på just den frågan tack.

Jag tycker samma sak som ni; att om man måste vara ifrån varandra för att "känna efter" om man verkligen älskar och saknar varandra så är det redan något som är fel. Han anser att om jag saknar och älskar honom tillräckligt mycket, att jag då kommer att göra allt för att förändra mig, kämpa mer och bli en bättre människa mot honom! Så kan det mycket väl vara att man gör så av ren desperation. Men i vårt fall så tycker jag att han är like delaktig i våra problem som jag är. Jag hade velat att han sa att han också ska ändra sig, men icke.

I något tidigare förhållande, där jag verkligen ångrade vissa saker som jag gjort fel, så gjorde jag allt för att förändras för att det skulle fungera igen, men då var det redan försent. Så känner jag inte med denne man. Därför vet jag inte riktigt vad jag ska förändra. förutom vissa delar i mitt beteende såklart. Men bästa sättet att träna på förändring är ju när man är I FÖRHÅLLANDET! En paus hjälper inte mig på det sättet som han önskar. Jag känner mig tvärtom åsidosatt, ensam och övergiven, vilket förmodligen blir precis en tvärtom effekt där jag kommer att vänja av mig och kanske träffa någon annan, eller iallafall aldrig mer vilja tillbaka till skiten. Så det är möjligt att det kanske förvandlas till något positivt också.

Hur långa pauser har ni andra haft när ni väl tagit en paus och eventuellt hittat tillbaka eller inte tillbaka ?

Nej, han vill inte att vi är med andra såklart. Jag tänkte mer att om han dejtar andra och kanske har sex med dem eller Gud vet vad, så kanske han saknar mig mer än om han bara går där ensam och tror att det ändå blir vi igen. Då kanske han kommer ihåg och uppskattar mina fina egenskaper som att jag är otroligt social, trevlig, rolig, spontan, glad och lättsam att umgås med. 

Jag menar inte att han kommer sakna mig mer om jag är med någon annan. Tvärtom. Men vill att han ska prova för att ha något att jämföra med. I värsta fall blir han kär i den andra. Men då vet vi iallafall att jag inte var så speciell ändå.

Jag är den av oss som vill ta en paus och att kunna vara med andra för att se hur det känns för båda. Det vill inte han. Han vill att jag typ ska tänka till och ändra mig, som en hund eller ett barn. 

Du har rätt. Jag passar inte in i hans liv och han passar inte in i mitt. Det handlar nog bara om det. Vi vill ha olika liv. Han vill ha familjeliv och jag vill inte ha detta. 

Jag måste bara ta modet till mig och våga göra slut på riktigt och stå för det, utan att sen ångra mig, som jag brukar. Den här pausen hjälper iallafall inte mig så mycket mer än att jag kommer längre och längre ifrån honom och det får motsatt effekt. Detta förstår inte han, för han saknar mer ju längre han är ifrån en.

Jag träffar en terapeut nu och han känns som att han kommer att kunna få mig att inse att där inte finns något hopp längre för oss. Han får jättegärna träffa någon annan som får ta hans skit.