Vilket sätt är mest smärtsamt?

Vad menar du med mest smärtsammast?

Om man vill förbättra sitt förhållande för att fortsätta leva tillsammans så tror inte jag att ett break är bra. Hur förbättrar det förhållandet? Vill du att din man ska stanna hos dig bara för att alternativen är sämre, eller vill du att ni ska få ett bättre förhållande? 

Eftersom ni tar till något så drastiskt som att flytta isär, så har ni allvarliga problem ni inte kan lösa själv. Hur de ska lösas när ni bor isär förstår jag inte. Problemen kommer ju att vara kvar när du flyttar hem igen.

Han menar på att jag förhoppningsvis kommer att komma till insikt när vi får lite distans och jag saknar honom och ill ändra mig och bli en bättre människa! Jag tror inte att det är problemet. Jag tror att även han är en del av problemet. Där finns alltid 2 sidor av myntet. Jag tycker att han prioriterar sina vuxna barn hela tiden och att där inte ges utrymme till mig så som jag skulle önska. Och han tycker att jag bara tänker på mig själv och är ett ego.

Jag vill mötas och att båda tänker till och ger lite. Men det är uteslutet ifrån hans sida, eftersom han inte ser sina fel.

Jag undrar om han kommer att sakna mig mer och inse att jag inte är så dålig som han tror OM han börjar träffa andra kvinnor och jag andra män....att han då tex jämför och kanske förstår att jag inte är så annorlunda eller dålig ändå. Eller om han när han bara får distans och lite tid ensam tänker till mer. Jag vet inte ! Därför jag frågar här vilket som brukar funka bäst på andra. Inga utlägg om varför och hur och hit och dit, utan bara svar på just den frågan tack.

Han menar på att jag förhoppningsvis kommer att komma till insikt när vi får lite distans och jag saknar honom och ill ändra mig och bli en bättre människa! Jag tror inte att det är problemet. Jag tror att även han är en del av problemet. Där finns alltid 2 sidor av myntet. Jag tycker att han prioriterar sina vuxna barn hela tiden och att där inte ges utrymme till mig så som jag skulle önska. Och han tycker att jag bara tänker på mig själv och är ett ego.

Jag vill mötas och att båda tänker till och ger lite. Men det är uteslutet ifrån hans sida, eftersom han inte ser sina fel.

Jag undrar om han kommer att sakna mig mer och inse att jag inte är så dålig som han tror OM han börjar träffa andra kvinnor och jag andra män....att han då tex jämför och kanske förstår att jag inte är så annorlunda eller dålig ändå. Eller om han när han bara får distans och lite tid ensam tänker till mer. Jag vet inte ! Därför jag frågar här vilket som brukar funka bäst på andra. Inga utlägg om varför och hur och hit och dit, utan bara svar på just den frågan tack.

Jag skulle vilja säga att om ni behöver en paus "för att känna efter" så är förhållandet antagligen bortom räddning oavsett vilket alternativ ni väljer. Fast kanske ändå att det är aningen större chans att ni kommer att vilja gå tillbaka till varandra om ni inte får lov att träffa andra under er paus, dels för att risken att ni då går och kärar ned er i nån annan blir mindre, och dels för att ni tillslut kommer att vara så desperata pga sexbrist att ni återförenas bara pga det. Fast det kommer ju ändå inte vara en hållbar återförening.

Sen kan det iofs även vara så att ert förhållande inte alls är dödsdömt, utan att ni helt enkelt bara hör till sorten som funkar bättre som särbo :) Jag har känt många par genom åren som valt att ta en paus på exakt det sätt du beskriver (jag själv och mitt ex är f.ö. ett av dessa par). Av dessa har alla utom ett av paren valt att avsluta förhållandet helt efter en tids paus - men ett av paren kom i stället fram till att de inte alls ville vara utan den andra, bara att de inte fixade att bo ihop, så de blev i stället särbos, och har nu levt lyckliga på det sättet i 20+ år :)

Så länge han inte ser sina fel, spelar det ingen roll hur ni gör. Ni ska kanske vara särbos istället.
Att tro att tid ifrån varandra gör skillnad är ganska naivt. Hade ni velat lösa det hade ni redan gjort det. Som jag sade innan, saker löser inte sig själv. Att ni sitter var och en på er kammare och saknar varandra löser inga problem.

Ni har redan tagit steget mot separation om ni valt att flytta isär. Alla jag känner till (mig själv inräknad) som gjorde så för att försöka rädda relationen, gick vidare till full skilsmässa. Jag tror man måste bo ihop och jobba på problemen tillsammans, om man ska lyckas, jobba aktivt. 

Absolut bäst? Lämna honom ifred. Lev ditt liv, ha dig och ditt som prioritet när det gäller att planera saker. Låt honom kontakta dig om han vill umgås.

Håller med

Visst har du skrivit flera trådar om honom tidigare? Barnen är i övre tonåren och du har fått rådet hur många gånger som helst att bryta upp eftersom han är en narcissist. Har du inte kommit längre än såhär? Allting med honom är dåligt, men ändå håller du dig fast. Ryck upp dig och inse att det är bättre att vara singel resten av livet än tillsammans med en sån idiot. Du kommer aldrig må bra tillsammans med honom.

Ert "problem" (i brist på bättre ordval) löser ni inte med en separation. Ni har brister i er kommunikation och det finns det ingen insikt i världen som kan fixa. Det behöver ni jobba på tillsammans och ytterst sannolikt behöver ni en opartisk professionell part för att lösa