Hur var förlossningen för dig som pappa?

Är ni båda väldigt nervösa (vilket är förståeligt) och därför har ni såna här katastroftankar? Eller känner ni knappt varandra? 

Hur kan han ens tänka tanken att missa sitt första barns förlossning? Vaddå att "det ändå inte finns något han kan göra"? Finnas till för och stötta sin kvinna när hon föder fram ert gemensamma barn? Räknas inte det? 

Och att du är orolig för att han ska tappa attraktionen för dig.. Jag blir ledsen när jag läser detta. Du ska föda ert barn. Vad kan vara större än detta? Är han egentligen inte mogen för barn, är det därför ni går och känner såhär? Det är den känslan jag får när han inte vill vara med under förlossningen. Det låter så avståndstagande. 

Jag tycker att du ska prata med din barnmorska om dina, och era, tankar. Var inte rädd, de har hört det mesta. Det kan vara skönt att prata med någon professionell.