Hur var förlossningen för dig som pappa?

Varit med på fyra förlossningar. En vanlig förlossning och tre kejsarsnitt. En gång tog de ut livmodern för att fixa något på den.

Ingen gång har har tjejen kräkts vad jag minns.

Mig påverkar det inte synen på kvinnan.

Alltså.... Vad har ni för förhållande om du oroar dig över hur han ska se på dig efteråt? Och hur kan han ens fundera över att missa sitt första barns födelse? Min man har hjälpt mig byta binda efter mitt kejsarsnitt, torkat blodet som runnit ner för mina ben när jag inte kunde. Kunde inte bry mig mindre om vad han tyckte om det där och då. Fem år senare väntar vi vårt tredje barn vilken dag som helst. 

Det var en sjujävla föreställning som inte liknar nått annat.

En mycket udda upplevelse som jag kommer bära med mig hela livet.

Det är mycket gap, skrik o blod....

Men allt liksom vänder tvärt o helt plötsligt hör man sitt barns första andetag och sin kvinna brista ut i glädjetårar.

Att fadern skall vara med är så självklart att det är löjligt.

Klart att mannen ska vara med, är han av utländskt ursprung eller varför tvekar han? Idag är  i princip alla män med vid förlossningen och jag tror att han kommer ångra sig om han avstår. Om han är förberedd på vad som kommer att hända är det ingen traumatisk upplevelse och skulle det bli kris är det skönt att vara tillsammans och stötta varann. Han måste vara beredd på att känna sig otillräcklig och att du är någon annan än den han är van vid när det är som värst. Du överdriver om du tror att hans syn på dig som kvinna skulle ändras, istället blir man starkare som par. Om kärleken finns förstås, det är förutsättningen.

Svarar i egenskap av 4-föderska. Du kommer behöva honom där. Efteråt riskerar han att ses som lite udda om han inte varit med. 
Min karl hade inget val men han ville ju. De behövs för mamman och för att uppleva sitt barns födelse. 

Jag gjorde akutsnitt efter två långa och jobbiga dygn. Både maken och jag var helt slut, men det fanns ju inte mycket att välja på. Jag sövdes ner efter snittet så min man fick ta hand om barnet, som hamnade i kuvös. Pappan fick vaka där, otroligt oroad över barnet och över mig, som låg på uppvaket och han visste inte var det var.
Efter ett anta timmar återförenades vi men jag var så medtagen att jag fick åka säng, andra dagen rullstol och inte förrän dag fyra kunde jag gå för egen maskin, in till neonatal där sonen var. Hela tiden fick ju pappan ta allt han kunde, ha kontakten med personalen inne på neonatal , mata barnet och var där flera timmar. Jag var bara där kortare stunder, tills vi till slut fick ta in vårt barn på vårt rum på bb. Vi var där en hel vecka. 
Det hade varit katastrof om inte mannen varit med!

Är ni båda väldigt nervösa (vilket är förståeligt) och därför har ni såna här katastroftankar? Eller känner ni knappt varandra? 

Hur kan han ens tänka tanken att missa sitt första barns förlossning? Vaddå att "det ändå inte finns något han kan göra"? Finnas till för och stötta sin kvinna när hon föder fram ert gemensamma barn? Räknas inte det? 

Och att du är orolig för att han ska tappa attraktionen för dig.. Jag blir ledsen när jag läser detta. Du ska föda ert barn. Vad kan vara större än detta? Är han egentligen inte mogen för barn, är det därför ni går och känner såhär? Det är den känslan jag får när han inte vill vara med under förlossningen. Det låter så avståndstagande. 

Jag tycker att du ska prata med din barnmorska om dina, och era, tankar. Var inte rädd, de har hört det mesta. Det kan vara skönt att prata med någon professionell. 

Första gick sjukt fort pga moderkaksavlossning så det blev urakut, hade inte jag varit med hade en sköterska på neo fått tagit hand om dottern. Mamman blev kvar på op/uppvak. Andra blev en vanlig förlossning och inga problem.

Inte mycket till karl om man missar barnens förlossning frivilligt.