11-årig ”tonåring”

Jag kan verkligen relatera till det du beskriver. Min äldsta dotter som är snart 12 har gått igenom en sådan utvecklingsfas det senaste året, där hon gått från att ha varit en glad och härlig liten tjej till att bli nästan tonårig med emellanåt rätt otrevliga sätt att uttrycka sig osv. Jag uppfattar det som en ganska vanlig situation. För min del har det inneburit att jag fått acceptera att hon har tagit ett utvecklingskliv, och att jag måste börja ge henne möjlighet att bestämma lite mer själv. Inom rimliga gränser förstås, men man kan säga att vi på något sätt har omförhandlat vår relation där hon får mer makt än tidigare och där jag också varit tvungen att släppa mina förväntningar på att hon ska vara lika gullig och tillgänglig för mig (och behöva mig) som tidigare. Nu då, ca ett år efter att den utvecklingen började hos henne, tycker jag att vi har hittat till ett väldigt stabilt och bra läge.

Med hennes mamma är det tyvärr en annan situation. Hon tyckte att föräldraskapet var utmanande redan innan, och det har blivit svårare nu. Hon har blivit oförmögen att sätta gränser vilket gör att allt det faller på mig nu. Vår lösning på det problemet är att äldsta dottern får vara lite mer hos mig än hos sin mamma, och att jag får ta det primära föräldraansvaret när det gäller att bestämma om regler och liknande. Det funkar fint för oss, och även om barnens mamma är ledsen över att hon inte riktigt klarar av situationen så tycker ju även hon att det är bäst så här.

Så om jag ska försöka komma med något råd är väl det att försöka ha acceptans. Såvida det inte är fråga om att din dotter blir mobbad eller har någon annan svår situation så är det du ser förmodligen en helt normal fas i utvecklingen, och då behöver ju ni som föräldrar anpassa er efter det. Jag upplever det som väldigt snabb utveckling i en period, och ser man det på det sättet är det ju inte så konstigt eftersom man ju t.ex. har olika sätt att förhålla sig till en 6-åring eller en 10-åring.