11-årig ”tonåring”

Jag har en 11 årig flicka som alltid varit solskenet själv, glad social och positiv. Vi har alltid stått varandra nära och haft en fin relation. Sista halvåret har det uppstått en kris, hon har blivit otrevlig mot sina syskon och får utbrott för minsta lilla. Jag tror det handlar om tonåren men har ingen tidigare erfarenhet med större syskon, känns dock som att det är lite väl tidigt och lite väl kraftigt.

Idag skulle hon ha med sig matsäck som jag förberett igår, jag råkade då peta med mitt finger vilket hon gick i taket för och ställde till en stor scen. Försökte förklara att hon inte är trevlig och krävande men blev bara värre, då hotade jag med att gå och prata med hennes skola att hon är otrevlig mot mig och sina syskon men det fick motsatt effekt. Till slut gick jag bara upp och grät. Känner att jag inte kan hantera hennes agressionsutbrott och hon är bara 11 år. Hon kan däremellan vara jätteglad och gullig men det andra tar mer och mer över. Hon är väldigt mat och sömn- känslig och blir ohanterlig när hon har lågt blodsocker.

Inget särskilt har hänt sista året. Hon har vänner men alla kompisar har massor av aktiviteter och de hinner inte leka så mycket efter skolan. Upplever att hon ofta kommer hem hungrig och sur efter skolan och sätter sig framför TV:n. Hon har inte så många aktiviteter och är ganska passiv. Får hela tiden pusha för att få henne att röra sig, skärmtid 1h per dag men däremellan ligger hon mest och surar. Har fått kaniner som vi får påminna om att mata/ge vatten. Rummet städar hon aldrig om jag inte tjatar x flera på henne. Hon gillar att baka och pyssla och musik. Inget jobbigt har hänt i skolan eller hemma.

Ibland bråkar vi. Oftast när hon betett sig dåligt mot sina småsyskon. De kan börja bråka över en legobit och min 11 åring gråter och skriker mest av alla. Hon är väldigt avundsjuk på sina småsyskon. Jag är usel på att hantera konflikter och går igång själv och börjar skrika. Jag har lagt ner mycket mer ?egentid? med henne för jag tänkte att mer tid tillsammans ska hjälpa men det har bara mycket kortvarig effekt. Hennes beteende går ut över hela familjen och över syskonen som hon bråkar med konstant. När hon var på läger några dagar i somras fick familjen lugn och ro helt utan bråk. Jag är trött på det här och undrar vad jag gör för fel och vart jag ska vända mig för att få hjälp. Min man som är mindre med barnen pga mycket jobb tycker vi behöver prata med någon, jag vet inte vart man ska vända sig.

Ledsen hårt arbetande mamma

mammatill6

Fri 19 Aug 2022 09:48

#1

välkommen till tonåren, det går över om x antal år?? och nej det är inte tidigt.
Tror mycket av nyckeln är ditt agerande på de. vad uppnår du genom att hota gå till skolan och berätta om hennes attityd? Ingenting. Varför skulle skolan bry sig om det?
Låt henne göra matsäck själv. När hon har sån attityd, ignorera det. Kommentera det inte , prata istället sen när hon är lugn.
tjata inte, det är ingen mening o h fyller ingen funktion. Låt henne ha det så stökigt hon vill. När det gått för långt ovh är dags att göra nåt så säg ett par gånger Max. Sen säger du t,ex att om en timme tas alla skärmar bort och får tillbaka när det är städar. Tar det sen en timme eller en vecka är upp till henne mentala inte.
sen en timme skärmtid känns nog ganska snålt, idag har ungdomarna mycket av sitt sociala liv via skärm och det är nog bara att acceptera.

Soryu

Fri 19 Aug 2022 09:52

#2

Jag kan verkligen relatera till det du beskriver. Min äldsta dotter som är snart 12 har gått igenom en sådan utvecklingsfas det senaste året, där hon gått från att ha varit en glad och härlig liten tjej till att bli nästan tonårig med emellanåt rätt otrevliga sätt att uttrycka sig osv. Jag uppfattar det som en ganska vanlig situation. För min del har det inneburit att jag fått acceptera att hon har tagit ett utvecklingskliv, och att jag måste börja ge henne möjlighet att bestämma lite mer själv. Inom rimliga gränser förstås, men man kan säga att vi på något sätt har omförhandlat vår relation där hon får mer makt än tidigare och där jag också varit tvungen att släppa mina förväntningar på att hon ska vara lika gullig och tillgänglig för mig (och behöva mig) som tidigare. Nu då, ca ett år efter att den utvecklingen började hos henne, tycker jag att vi har hittat till ett väldigt stabilt och bra läge.

Med hennes mamma är det tyvärr en annan situation. Hon tyckte att föräldraskapet var utmanande redan innan, och det har blivit svårare nu. Hon har blivit oförmögen att sätta gränser vilket gör att allt det faller på mig nu. Vår lösning på det problemet är att äldsta dottern får vara lite mer hos mig än hos sin mamma, och att jag får ta det primära föräldraansvaret när det gäller att bestämma om regler och liknande. Det funkar fint för oss, och även om barnens mamma är ledsen över att hon inte riktigt klarar av situationen så tycker ju även hon att det är bäst så här.

Så om jag ska försöka komma med något råd är väl det att försöka ha acceptans. Såvida det inte är fråga om att din dotter blir mobbad eller har någon annan svår situation så är det du ser förmodligen en helt normal fas i utvecklingen, och då behöver ju ni som föräldrar anpassa er efter det. Jag upplever det som väldigt snabb utveckling i en period, och ser man det på det sättet är det ju inte så konstigt eftersom man ju t.ex. har olika sätt att förhålla sig till en 6-åring eller en 10-åring.

Anonym (Ellie)

Fri 19 Aug 2022 10:00

#3

Det låter nästan som min 10-åriga dotter. Upp och ner i perioder. Ena stunden är man absolut världens bästa mamma och nästa sekund inte vatten värd.

Ofta, vilket kan vara skönt att veta, tar de ut sådan här hemma och är väldigt hjälpsamma och ordentliga i skolan. Är du orolig så kolla med skolan utan att berätta det hemma. Ofta tar de ut alla de "ordentliga beteendena" i skolan att de fullständigt rasar hemma vilket gör att det blir konflikter osv hemma när man inte orkar hålla upp sin ordentliga fasad och hemma är de trygga.

Vi har dock inga djur pga allergi men i övrigt får man tjata om att städa rum osv. Dock så har vi börjat kontra månadspeng mot att man gör saker hemma. Det är ändå relativt enkla saker som att inte slänga sina kläder på golvet, duka till middag, ta ur diskmaskinen, vattna blommor, fixa enklare middag eller vad man nu tycker att barnen kan fixa. Där kan du ju lägga in kaninerna som option. Ta hand om kaninerna utan tjat och det genererar veckopeng typ.

Hon är ju äldst och därmed även "testkanin" och den som banar vägen för sina syskon. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.

Dock är det kanske bra för henne att ha någon form av aktivitet för att få lite annan input. Gillar man inte idrott så finns det ju allt från kulturskolan (musik, sång, dans, konst) till scouter/friluftsfrämjandet. Där vi bor har också bibliotektet mycket för barn och unga både läscirklar till annat. Kyrkans barngrupper kan också vara ett tips.

Tips - läs igenom detta. Visst, i stundens hetta är det inte så lätt att tänka att det är normalt men det är ändå bra att ha i bakhuvudet.

www.1177.se/Halland/barn--gravid/sa-vaxer-och-utvecklas-barn/barnets-utveckling/barnets-utveckling-10-12-ar/

Anonym (om)

Fri 19 Aug 2022 10:02

#4

lillarosen81 skrev 2022-08-19 09:36:01 följande:

11-årig ?tonåring?

Jag har en 11 årig flicka som alltid varit solskenet själv, glad social och positiv. Vi har alltid stått varandra nära och haft en fin relation. Sista halvåret har det uppstått en kris, hon har blivit otrevlig mot sina syskon och får utbrott för minsta lilla. Jag tror det handlar om tonåren men har ingen tidigare erfarenhet med större syskon, känns dock som att det är lite väl tidigt och lite väl kraftigt.

Idag skulle hon ha med sig matsäck som jag förberett igår, jag råkade då peta med mitt finger vilket hon gick i taket för och ställde till en stor scen. Försökte förklara att hon inte är trevlig och krävande men blev bara värre, då hotade jag med att gå och prata med hennes skola att hon är otrevlig mot mig och sina syskon men det fick motsatt effekt. Till slut gick jag bara upp och grät. Känner att jag inte kan hantera hennes agressionsutbrott och hon är bara 11 år. Hon kan däremellan vara jätteglad och gullig men det andra tar mer och mer över. Hon är väldigt mat och sömn- känslig och blir ohanterlig när hon har lågt blodsocker.

Inget särskilt har hänt sista året. Hon har vänner men alla kompisar har massor av aktiviteter och de hinner inte leka så mycket efter skolan. Upplever att hon ofta kommer hem hungrig och sur efter skolan och sätter sig framför TV:n. Hon har inte så många aktiviteter och är ganska passiv. Får hela tiden pusha för att få henne att röra sig, skärmtid 1h per dag men däremellan ligger hon mest och surar. Har fått kaniner som vi får påminna om att mata/ge vatten. Rummet städar hon aldrig om jag inte tjatar x flera på henne. Hon gillar att baka och pyssla och musik. Inget jobbigt har hänt i skolan eller hemma.

Ibland bråkar vi. Oftast när hon betett sig dåligt mot sina småsyskon. De kan börja bråka över en legobit och min 11 åring gråter och skriker mest av alla. Hon är väldigt avundsjuk på sina småsyskon. Jag är usel på att hantera konflikter och går igång själv och börjar skrika. Jag har lagt ner mycket mer ?egentid? med henne för jag tänkte att mer tid tillsammans ska hjälpa men det har bara mycket kortvarig effekt. Hennes beteende går ut över hela familjen och över syskonen som hon bråkar med konstant. När hon var på läger några dagar i somras fick familjen lugn och ro helt utan bråk. Jag är trött på det här och undrar vad jag gör för fel och vart jag ska vända mig för att få hjälp. Min man som är mindre med barnen pga mycket jobb tycker vi behöver prata med någon, jag vet inte vart man ska vända sig.

Ledsen hårt arbetande mamma

Om du lugnar ner dig så kommer hon att lugna ner sig.

Hur kan du komma på tanken att hota med gå och prata med hennes skola om en lite scen hemma över nåt helt orelaterat? Och sen går du och gråter över en helt vanlig konflikt med ditt barn? Tagga ner lite, säger jag. Var den vuxna i rummet, du är väl inte 11 år?

Och om du är usel på att hantera konflikter, varför kräver du att hon, som är ett 11-åringt barn ska hantera det bättre?? Det låter snarare som att det är ditt beteende som går ut över hela familjen iom att du inte kan hantera normalt föräldraansvar.

Mitt råd är att inte gå in i konflikter som inte är viktiga. Krama eller säg nåt snällt när hon agerar ut. Prata allvar när ni båda har lugnat ner er. Berätta för henne att du vet att det är jobbigt att vara 11 år och att du också är ny på att vara mamma till en 11-åring så du vet inte alltid heller rätt sätt att göra. Och var vuxen! Lär dig att hantera konflikter och spring inte och grina över minsta lilla, det lägger skuld på henne för nåt som är ditt ansvar att hantera.

Anonym (mamma till en)

Fri 19 Aug 2022 10:15

#5

mammatill6 skrev 2022-08-19 09:48:47 följande:

välkommen till tonåren, det går över om x antal år?? och nej det är inte tidigt.
Tror mycket av nyckeln är ditt agerande på de. vad uppnår du genom att hota gå till skolan och berätta om hennes attityd? Ingenting. Varför skulle skolan bry sig om det?
Låt henne göra matsäck själv. När hon har sån attityd, ignorera det. Kommentera det inte , prata istället sen när hon är lugn.
tjata inte, det är ingen mening o h fyller ingen funktion. Låt henne ha det så stökigt hon vill. När det gått för långt ovh är dags att göra nåt så säg ett par gånger Max. Sen säger du t,ex att om en timme tas alla skärmar bort och får tillbaka när det är städar. Tar det sen en timme eller en vecka är upp till henne mentala inte.
sen en timme skärmtid känns nog ganska snålt, idag har ungdomarna mycket av sitt sociala liv via skärm och det är nog bara att acceptera.

Jag tror lite samma som mammatill6 här ovan, att man måste lära sig hur man ska agera och reagera på barnets utbrott. Att börja gråta eller skrika leder tyvärr ingen vart även om man känner att det är just det man vill göra. Det triggar bara samma beteende hos barnet.

Och inga hot, förstås. Vad skulle förresten skolan kunna göra åt att dottern beter sig illa? Det är bara tomt snack och det förstår även barnet.

Anonym (Tonåringar)

Fri 19 Aug 2022 10:56

#6

Välkommen till tonårsvärlden!! Nu ställs det lite högre krav på dig och din make som föräldrar, att bli dramatisk, skrika, gråta och hota är inget som hör hemma i bemötandet av tonåringar. Behåll ditt lugn, var saklig och konsekvent. Om din man är bättre på de delarna så kanske det är läge för honom att steppa upp?

Du kan kolla om din kommun erbjuder utbildning eller föreläsningar för tonårsföräldrar. Här finns det en hel del sånt, bland annat genom skolan.

11-årig ”tonåring”

INNEHÅLL