Otrogna män och deras egenheter

Det hela grundar sig nog i att män generellt har lättare för att vara otrogna än att söka terapi, samt att de har färre vänner än kvinnor och kanske inte alls kan tala känslor med sina vänner.

Jag har själv råkat ut för en man som var i verklig nöd, hade försökt ta sitt liv, och han kunde enligt sig själv bara tala känslor med kvinnor. Det räckte med att han såg en manlig läkare på psykakuten så stängde han av och höll fasaden igen även om han hade hyperventilerat tills han svimmade då i tre dygn så fort ingen höll fysiskt i honom och talade lugnande.

Att vara otrogen = manligt (och mer eller mindre naturligt enligt vissa)

Att söka hjälp för sina problem= omanligt och "svagt"

Att berätta för sina vänner att man tvivlar på sina prestationer eller undrar om frun är på väg att lämna = också omanligt och svagt, även där håller mannen gärna fasaden i det längsta och ofta alldeles för länge.

En del av detta ojämställda och för männen skadliga tänk bekräftas sorgligt nog också av vården, som är sämre på att ta mäns behov på allvar. Och så blir det hela självgående även i nästa generation.

Det kan vara lättare att lämna ut sig till någon som man ser som helt avskild från sitt övriga liv. Någon som inte kommer att springa på ens familj på stan, könner ens mamma, ses på grillfester osv.

Samtidigt tyder det nog på att du aldrig kommer att bli en del av den mannens liv på riktigt- det är i alla fall inte hans plan.

Det är också riktigt att männen inte vet vad du tänker göra men den risken tar de ju redan bara genom att vara otrogna. Du skulle lika gärna kunna dyka upp hemma hos dem och ställa till drama p.g.a. er relation som försöka stalka deras fru eller vad man nu mer tänker skulle kunna hända.