Anonym (Ambivalent) skrev 2022-10-04 04:21:05 följande:
Var just pga dina orsaker jag var sååå tydlig med vården, jag kontakta vården väldigt tidigt och var då för tidigt gången för kirurgisk och sa att det är enda alternativet om det ska avslutas så då väntar jag hellre för jag tycker det är ett så jobbigt beslut och det hade tagit på mig så mycket.
Kändes som de valde åt mig/oss. De hade stängt för kirurgisk under sommaren, jag tog kontakt med grannsjukhuset i ren panik som menade i första andemeningen att de kunde hjälpa mig, men sedan behövde de kontakt med mitt hemsjukhus och de kontakta inte varann och en massa i mina öron, ursäkter, redan på abortrådgivningen kände jag att hon bestämt att jag har förutsättningar så jag ska inte göra abort.... För att inte tala om hur psykiskt påfrestande detta varit för mig och jobbigaste graviditeten jag varit med om, så varit sjukskriven sen semestern tog slut där i Augusti.. Jag har känt sådan stress, ångest och panik. Visst klarar vi det, men livsplanen var inte ett till barn och situationen i helhet är den jag ville ur, barnet har jag alltid värnat om, då jag tyckte det var inhumant att det skulle gå så lång tid.
Fick till sist en tid för sen abort men jag kunde inte fullfölja den, satt där och hyperventilera 8 timmar för att sedan åka hem utan någon abort genomförd...
Så.. vi har behållit, v20 nu och det är en fullt frisk flicka.
...Och jag går till psykolog för att hantera situationen som varit och är, då jag långt ifrån fungerar pga alla symptom och jobbar på acceptansen av livsplanen som nu får en drastisk ändring. Jag har förmodligen dragit på mig en depression av hela eländet som utspelat sig under denna sommaren och alla krämpor stjälper ännu mer, kan inte arbeta och utföra det mest nödvändiga hemma..
Vi ska diskutera det vid nästa besök som är snart, det är jag tacksam för, att jag mitt i allt detta har en så fin samtalskontakt på kvinnokliniken.
Grattis! Så bra att du går till psykolog också.
Jag kan mycket väl förstå att du inte klarade av att fullfölja den sena aborten, när jag fick informationen om hur det skulle gå till, grät jag att jag kommer inte klara detta! Återigen, den fysiska smärtan var INGET, utan den psykiska.
Kan tillägga att jag ca 6 år senare blev gravid helt oplanerat. Jag hade precis blivit antagen till en utbildning som var väldigt svår att komma in på, jag svävade på moln några dagar, tills ett positivt graviditetstest gjorde att jag störtlandade ner på jorden...
Vi var verkligen färdiga med småbarn och jag var såå peppad inför utbildningen och det nya intressanta och välbetalda yrke det skulle leda till.
Men jag valde att behålla henne, gjorde uppehåll i studierna och fick tänka om lite.
Men har aldrig någonsin ångrat beslutet, hon är helt underbar!
