Vad gör jag?

Jag var det där barnet. Min pappa bodde i Göteborg och jag bodde i Stockholm. Han sa alltid att han skulle komma och hälsa på. Vi stod på perrongen många gånger och väntade. Mamma var ändå noga med att säga att han nog inte kommer. Ändå tog hon tiden att åka in till centralstationen för att kolla. Jag tror inte du kan göra mer än att vara ärlig mot barnet och ändå tillåta barnet att hoppas. Det är ett helvete.