• Anonym (?)

    Vad gör jag?

    Förälder som ignorerar barnets telefonsamtal och som har Corona för sjunde gången nu så umgänget blir inställt återigen? 
    Barnet sitter här ledset och väntar på föräldern ska ringa upp men det kommer tyvärr inte ske. 
    Vad gör man? Jag har lindat in alla ursäkter och förklaringar men det gör så ont att se besvikelsen gång på gång :(
    Barnet är 10 år..
  • Svar på tråden Vad gör jag?
  • Anonym (Jag)

    Jag var det där barnet. Min pappa bodde i Göteborg och jag bodde i Stockholm. Han sa alltid att han skulle komma och hälsa på. Vi stod på perrongen många gånger och väntade. Mamma var ändå noga med att säga att han nog inte kommer. Ändå tog hon tiden att åka in till centralstationen för att kolla. Jag tror inte du kan göra mer än att vara ärlig mot barnet och ändå tillåta barnet att hoppas. Det är ett helvete. 


     

  • Anonym (Maskrosbarn.)

    Jag hade liknande uppväxt som dig. Mina föräldrar slogs och söp, försökte tända eld på varandra, slogs med knivar. Fick oss små barn att medverka vid fällor och utelåsningar. 

    Jag har exakt samma känslor som dig i mitt föräldraskap, "de ska skyddas, älskas och alltid är jag tillgänglig" på bekostnad av min egna knackliga självkänsla som bara urholkas till noll. Nu är man totalt uttömd på energi och glädle, man har aldrig ens tid att känna efter.
    Man lever med ett ständigt dåligt samvete och rädsla över att traumatisera sina barn bara an säger "nej" eller blir "arg". Jag blir också arg på barnens far när jag tycker ha är för hård... Allt för ofta händer det att han vill uppfostra och jag blir arg på honom... (han kommer från en välanoassad familj och är en sååå fin människa)..

    ????

  • Anonym (Maskrosbarn.)

    Jag hade liknande uppväxt som dig. Mina föräldrar slogs och söp, försökte tända eld på varandra, slogs med knivar. Fick oss små barn att medverka vid fällor och utelåsningar. 

    Jag har exakt samma känslor som dig i mitt föräldraskap, "de ska skyddas, älskas och alltid är jag tillgänglig" på bekostnad av min egna knackliga självkänsla som bara urholkas till noll. Nu är man totalt uttömd på energi och glädle, man har aldrig ens tid att känna efter.
    Man lever med ett ständigt dåligt samvete och rädsla över att traumatisera sina barn bara an säger "nej" eller blir "arg". Jag blir också arg på barnens far när jag tycker ha är för hård... Allt för ofta händer det att han vill uppfostra och jag blir arg på honom... (han kommer från en välanoassad familj och är en sååå fin människa)..

    ????

  • Anonym (?)

    Tack snälla ni för att ni delar med er ur barnets synvinkel.

    Pappan har extremt narcissistiska drag och skaffat ännu en ny relation, denna gången har hon vuxna barn och det märks för då är det inte lika aktuellt att träffa barnet. Corona är bra att skylla på då, innan dess var det magsjuka..
    Det har alltid varit såhär i alla år men det är nu barnet är medveten och tar på sig skulden. Det är hemskt att se på och jag påminner om och om igen att det inte är hans fel eller pga honom utan pappan.

    Deras relation är lite skev pga detta och att pappa ena gången kan vara superrolig, cool och skämmer bort, nästa gång eller timme vara fly förbannad och brus upp. Det tycker sonen är väldigt obehagligt såklart..

  • Anonym (?)

    ännu en dag utan svar för sonen och han är ledsen och besviken. Vet inte vad jag ska säga :( jag vill bara kompromissa och rädda upp det men han kommer bli sviken så många gånger av den andra föräldern.. vad säger jag?

    Jag har bett den andra föräldern höra av sig till sonen vilket han sa att han skulle göra men inte gjort 

  • Anonym (Mamma)

    Var ärlig!

    Pappa är tyvärr sjuk igen. Jag har provat att ringa pappa men får tyvärr inget svar.

    Och visa så klart massor med förståelse att barnet blir ledset. Försök avleda med någon aktivitet tillsammans. Ställ in dig på att du är "ensam" förälder, sluta räkna med pappan öht. Och sluta jaga honom. Istället borde du kontakta Familjerätten för samarbetssamtal och fråga gärna dem hur mycket du egentligen måste anstränga dig när pappan uppenbarligen inte vill träffa sitt barn, Hur ofta är det egentligen tänkt i nuläget? Meddela honom att du vill ha bekräftelse minst X dagar i förväg. Hör han inte av sig så planera in något eget med sonen. Ni kan inte bygga ert liv kring att han kanske dyker upp, och sen aldrig gör det.

    Om jag vore du skulle jag ansöka om enskild vårdnad dessutom.

  • Anonym (?)
    Anonym (Mamma) skrev 2022-08-07 19:21:19 följande:

    Var ärlig!

    Pappa är tyvärr sjuk igen. Jag har provat att ringa pappa men får tyvärr inget svar.

    Och visa så klart massor med förståelse att barnet blir ledset. Försök avleda med någon aktivitet tillsammans. Ställ in dig på att du är "ensam" förälder, sluta räkna med pappan öht. Och sluta jaga honom. Istället borde du kontakta Familjerätten för samarbetssamtal och fråga gärna dem hur mycket du egentligen måste anstränga dig när pappan uppenbarligen inte vill träffa sitt barn, Hur ofta är det egentligen tänkt i nuläget? Meddela honom att du vill ha bekräftelse minst X dagar i förväg. Hör han inte av sig så planera in något eget med sonen. Ni kan inte bygga ert liv kring att han kanske dyker upp, och sen aldrig gör det.

    Om jag vore du skulle jag ansöka om enskild vårdnad dessutom.


    Det har varit såhär i alla år, vi har en dom Sen 2017 när jag sökte enskild vårdnad, vi fick fortsatt gemensam men sonen ska vara där varannan helg, det är inte många gånger det varit varannan helg utan väldigt flexibelt och jag har inte velat tjafsa eller säga nej till att sonen ska vara hemma. Han är alltid välkommen hem. 

    Jag försöker att inte räkna med pappan och vi har kommit överens om att sonen inte ska få veta att han ska dit förrän dagen innan eftersom det blir besvikelse. Men den här gången sa pappan det ändå och sen telefonsamtalen han ignorerar

  • Anonym (Mamma)
    Anonym (?) skrev 2022-08-07 19:33:27 följande:

    Det har varit såhär i alla år, vi har en dom Sen 2017 när jag sökte enskild vårdnad, vi fick fortsatt gemensam men sonen ska vara där varannan helg, det är inte många gånger det varit varannan helg utan väldigt flexibelt och jag har inte velat tjafsa eller säga nej till att sonen ska vara hemma. Han är alltid välkommen hem. 

    Jag försöker att inte räkna med pappan och vi har kommit överens om att sonen inte ska få veta att han ska dit förrän dagen innan eftersom det blir besvikelse. Men den här gången sa pappan det ändå och sen telefonsamtalen han ignorerar


    Usch vad jag blir ledsen för er skull! Du kan dock ansöka om enskild vårdnad fler gånger, nu har det ju gått fem år och han verkar knappt vara en del av pojkens liv. Men var aldrig flexibel med att stå på pass när det är din egen helg, håll dig till överenskommelsen så gott det går. Dvs att pappan inte ska tro att han kan beställa umgänge när han känner för det utan det är hans helger som gäller då.

    Så om jag förstår rätt hade han bekräftat umgänget och sen dök han inte upp och vägrar svara i telefonen. Tyvärr kan man inte göra mycket annat än att anteckna hur han beter sig och ta med till Familjerätten och sedan tingsrätten. Tids nog lär pojken bli så besviken på pappan att han inte vill umgås mer och då behöver han inte, men just nu är det ju hemskt för honom. Så ledsamt att en liten pojke ska behöva få hjärtat krossat på det sättet om och om igen :(
  • Anonym (?)
    Anonym (Mamma) skrev 2022-08-07 20:29:09 följande:
    Usch vad jag blir ledsen för er skull! Du kan dock ansöka om enskild vårdnad fler gånger, nu har det ju gått fem år och han verkar knappt vara en del av pojkens liv. Men var aldrig flexibel med att stå på pass när det är din egen helg, håll dig till överenskommelsen så gott det går. Dvs att pappan inte ska tro att han kan beställa umgänge när han känner för det utan det är hans helger som gäller då.

    Så om jag förstår rätt hade han bekräftat umgänget och sen dök han inte upp och vägrar svara i telefonen. Tyvärr kan man inte göra mycket annat än att anteckna hur han beter sig och ta med till Familjerätten och sedan tingsrätten. Tids nog lär pojken bli så besviken på pappan att han inte vill umgås mer och då behöver han inte, men just nu är det ju hemskt för honom. Så ledsamt att en liten pojke ska behöva få hjärtat krossat på det sättet om och om igen :(

    Jo han brukar höra av sig med diverse bortförklaringar. Ännu en gång skylde han på corona men inte hört talas om någon annan som haft det sju gånger? han ljuger om det mesta? 
    Sonen har en storebror på pappas sida som har haft samma typ av uppväxt och nu har vi börjat få kontakt och kan höra hans syn på det. Det känns skönt iaf. 


    En eventuell vårdnadstvist hade blivit smutsig och aggressiv + att han kommer ljuga sig och manipulera där så som han gjorde sist. Så det är inte lönt tyvärr. 
    Pappan bor 20 mil bort så det är en distans?

Svar på tråden Vad gör jag?