Min 5 åring driver mig till vansinne!

Jag har ett barn med adhd-diagnos, hon uppvisade vissa andra symptom på detta än vad du beskriver men det här med att barnet är oflexibelt och inte kan ta en tillsägelse är precis samma som hon var i den åldern. Hon fick så småningom sin diagnos. Och jag kan säga att det är MYCKET som jag tidigare tog för självklart som jag har fått omvärdera i grunden. Jag tror det är vanligt att man som förälder tänker att när barnet väl hamnar på bup och får en diagnos så får man också en lösning, men så är det inte. Alla lösningar man får (med undantag av medicin) landar faktiskt hos en själv som förälder att utföra. Om du känner att ditt barn är lite annorlunda och funkar på ett annat sätt är det vad du får utgå från, så även utan en diagnos så kan du göra förändringar redan nu. Detta är vad jag lärt mig: 

Håll lugnet. Utbrott hjälper inte. Utskällningar hjälper inte. Ilska, tjat och förmaningar hjälper inte. 

Curla. Gör livet så enkelt som möjligt för ditt barn. Förbered så att saker flyter på. Tex: Blir han stressad när han ska ta på sig skorna i hallen så möblera så att han har en bra plats att sitta på, lägg fram skorna, låt honom ta på i lugn och ro, ha tid så du inte behöver stressa honom (det hjälper ju inte ändå). 

Bra med principer och rutiner men det ska vara utifrån barnets behov. Var följsam. Försök undvika konflikter. Tänk på att VARJE konflikt ger mer stress och mer stress gör barnets beteende sämre. 

Ett bra råd jag fick till mig från bup är detta: Barn med diagnos är ofta oflexibla. För att hjälpa dem med detta måste föräldern visa vägen genom att själv vara flexibel. Ge inte massa konsekvenser och straff. Gå på det som funkar. Gillar han sina hemmadagar så kör på dem! Gör hans liv enkelt och hjälp honom finna ro. 

Slutligen lite boktips:

läs på om adhd och autism, finns massor av sidor riktade till föräldrar. 

Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (funkar för massor av föräldrar, handlar inte om diagnoser)  

Explosiva barn av Ross Greene

Barn som bråkar av Bo Hejlskov och Tina Wiman

Som sagt: utgå från det du ser och vet om ditt barn och försök släppa vad andra anser, hur du själv blev uppfostrad osv. Det är inte alls säkert att ditt barn har en diagnos men ni HAR problem i ert familjeliv. Och du vet ju redan att det inte är pga att ditt barn är en ouppfostrad snorunge som aldrig fått lära sig gränser. Så försök att tänka nytt och testa något annat. 

Jag kan säga att mitt barn idag är en ytterst välfungerande, empatisk och klok tonåring. Detta trots att jag knöt hennes skor tills hon var 8, serverade henne frukost på sängen och packade Varenda skolväska och gympapåse åt henne tills hon började 8:an. :) När hon klarade allt själv utan att stressa sönder och bryta ihop så började hon helt självmant göra allt. Idag är det hon som gärna kommer med en kopp kaffe till mig, frågar om hon ska handla på vägen hem och håller sitt rum i perfekt ordning. Alla barn kommer inte i samma form, med empati kommer man långt. 

Ditt barn låter "aktivitetsbakis" efter en dag på förskolan. Det blir helt enkelt för mycket intryck, därav att det även blir jobbigt när ni är iväg på saker och ting med ditt äldre barn. Finns det möjlighet för honom att gå undan på förskolan och vila lite där efter lunch tex? Prata med personalen och se om det går att lösa, att han kanske får sätta sig i ett lugnt rum med en bok eller vila med de yngre barnen. 

Jag har tvillingar på snart 9 år och båda två kan ha massvis med ljud för sig utan att de tänker på det, så för mig är den biten helt normal (om än ibland sjukt jobbig). Att du tycker att det är extra jobbigt, både med alla frågor och alla ljud, tror jag har just med bristen på avlastning att göra. Att du aldrig liksom får vara i fred från allt, att det bara är du som får alla frågor. 

Vad gäller frågor du vet att han egentligen har svaret på, vänd frågan tillbaks till honom. Vad gäller frågor du inte har svaret på, fråga vad han tror. 

5-6-åringar kan vara en böld i arslet. De får det första hormonpåslaget i 6-års åldern (därav att det kallas lilla tonåren) och de kan bli överjävliga helt enkelt. För vissa kommer det tidigare, och kanske är det så med din son. De är som små terriers som varje dag vaknar och tänker "undrar om gränsen finns kvar idag som fanns där igår". Det spelar ingen roll hur konsekvent du är, gränserna ska testas ändå. Det enda man får tänka är "om jag håller fast vid gränsen så kommer det bli bra i slutändan". Sen, med barn, får man även välja sina strider och fundera över om just den gränsen är livsviktig att man håller fast vid, är det värt konflikten. 

Se om det finns något liknande detta i din kommun som du kan gå:

www.allabarnicentrum.se/abc-traeffar/

Ett boktips kan även vara "Vad alla föräldrar borde få veta"

www.adlibris.com/se/bok/vad-alla-foraldrar-borde-fa-veta-9789127823464 som är skriven av de som skapat ABC. 

Lycka till! Det kommer att bli bra! 

Jag tänker att du definitivt har ett barn som tar mer energi än många andra men att du också behöver testa vad som fungerar och inte.

Frågor som man "vet" är antingen att man har en aktiv inre dialog som man inte kan hålla tyst, eller att man har svårt att automatisera och faktiskt inte riktigt förstår att det ständigt är samma svar.... Det kan också vara att man har tråkigt, fast man samtidigt har behov av att saker ska vara lika!

Jag tänker att det är bra att utreda din son, eftersom du uppenbarligen är ganska frustrerad över hur han fungerar. Du verkar ju också som att du tolkar mycket som en personlig kränkning och uppenbarligen så har du svårt att förstå att hans beteenden fyller syften, eller är tryggande, utan tolkar dem som att han vill jäklas.

Oavsett hur han gör eller inte, så är det ju du som vuxen som får försöka hitta sätt att få det att fungera. Och man behöver absolut inte göra det helt ensam. Det är fullständigt rimligt att prata med förskolan om att han är känslig för intryck och helt slut och fråga dem om de har några idéer för att han ska få en bättre dag. 
Precis som att du själv kan se om det fungerar att göra annorlunda hemma i vissa situationer....

Människor som är känsliga för intryck vill kanske ha mörkläggningsgardiner. Textiler som dämpar färg, välstädat, en rutin att gå efter. Brusreduserande hörlurar.

Folk som ständigt vill vara roande av samma sak använder man med fördel teknik för. En halvtimme/timme tv-serie, eller spel. Obs reglera, så att det inte ständigt blir lösningen. Ha ett maxtak 

Folk som inte fattar "pikar" eller beter sig märkligt och man bor ihop med behöver man vara tydlig mot. Man behöver berätta att man nu själv behöver 5 tysta minuter och att man senare är redo att svara på frågan, eller prata.

Läs om Komet. Det är en föräldrakurs för föräldrar till barn både med och utan diagnoser. På Bup

Du kan ju plocka idéer därifrån. 

men det mest grundläggande man jobbar med är att få en gemensam stund. Att vända trenden så att säga. Att ha 15 min tillsammans varje dag på barnets villkor. Bara hemma där man är med barnet, fokuserad och engagerad. 

när kan fått in den rutinen kan man börja jobba med andra delar. 

Jag vill börja med att säga att jag också har en femåring och jag känner igen väldigt mycket av det du beskriver.
När jag bara läst ts kom jag att tänka på en lite komisk grej, och det är horoskopet. Våra 5-åringar är högst antagligen tuppar, i det kinesiska horoskopet. Med variationer beroende på vilken västerlänsk kombination det blir, mitt barn är tex. tupp/lejon. Och då finns det en väldigt målande beskrivning på sidan www.monika.nu/horoskop/tupp/nyckel_tupp.asp , och det framkommer att dessa personer har ett särskilt behov av uppmärksamhet och kan upplevas som en plåga för sina närmaste, ibland.
Visst ska horoskop tas med en nypa salt, men det kan vara en kul grej att läsa, och jag har märkt att just kinesiska horoskopet i öst/väst beskrivningen verkar stämma på många jag känner! :)
Om inte annat så kan det vara skoj och ge lite nya tankar. 
Sen när jag läste svaren du fått här så kan jag känna att min input i tråden blir lite futtig och kan låta oseriös (för någon som tex. förkastar horoskop som företeelse), du har fått så många och fina svar! Dessa kan även jag ta till mig.
Hoppas du skulle lyckas få ordnat med lite mer avlastning så att ni får må så bra som möjligt i er familj.
Jag tycker ändå att det verkar som att du är en fantastisk mamma som verkligen gör ett jättefint jobb med din femåring. Jag kan erkänna att jag inte heller alltid haft det tålamod eller gett den uppmärksamhet mitt barn skulle behövt, men så har även jag flera barn som också kräver sitt. (Samt en man med i bilden, som ibland kan avlasta men däremellan kan belasta mig med sin egen problematik, men det är en annan historia och blir ot....) 
Styrkekramar till dig! 

Detta inlägg är jättebra, läs det noga! Jag har också ett barn med npf och jag har fått curla jättemycket och vara flexibel. Även om ditt barn inte får den diagnosen kan han ha begränsade svårigheter inom det spektrumet som gör att han beter sig som han gör.

Du skriver att du är konsekvent av princip. Det tror jag är bra när det gäller sådant som godis och riktigt onyttig mat, men många konflikter med barn med npf handlar om sådant som barnen faktiskt inte klarar av, även om det är jätteenkelt för de flesta andra barn.

Du ger inte så mycket exempel där du skriver om din konsekvens, men här är några exempel på sådant som vi behövde anpassa.

T ex kan vissa konsistenser vara mycket obehagliga för barnet, och det kan upplevas som jätteobehagligt att blanda mat. Under en period åt vårt barn bara ett fåtal maträtter. Det är förstås viktigt att se till att barnet år i sig bra näring, men inte att t ex växla mellan olika kötträtter om barnet bara vill äta köttbullar.

Om barnet vill ha hjälp med att klä på sig, gå på toa, äta. Hjälp barnet, i synnerhet  efter en dag med mycket intryck. Då kanske barnet är helt utmattat, och det är helt omöjligt att göra även en del som barnet klarar när han är pigg.

Förbered, förbered, förbered. Berätta vad som ska hända. Utgå från samma rutiner varje dag om det hjälper barnet (mycket mer än för "normalbarnet), men var flexible och ändra om det funkar bättre. Det kan hjälpa att ha ett schema med bilder över vad som ska göras på morgonen (klä på sig, frukost, borsta tänder, ytterkläder o s v).

Öva på sådant som barnet inte klarar, men inte för många saker i taget, och acceptera att barnet kanske inte klarar lika mycket som sina jämnåriga. Håll nivån så att han har stor möjlighet att lyckas varje gång.

Se till att ha gått om tid vid aktiviteter utanför hemmet, så att han kan få fortsätta gunga en extra kvart på lekplatsen om han skulle vilja.

Om du är ensam och jobbar deltid kanske du inte har så stora ekonomiska marginaler, men att hitta en barnvakt som mot betalning kan avlasta dig regelbundet och kanske korta tiden på förskolan ytterligare skulle kunna underlätta.

Hur menar du då?

Hm jag får en känsla av att du är rätt sträng men det kan samtidigt vara svårt att beskriver saker i text då vi alla tolkar saker olika.
Jag tycker inte det är något problem att man får hoppa i sängen ibland men ibland inte. Eller att ibland får man äta något innan middagen men annars inte. Det kan ju vara så att det är väldigt länge sedan man åt eller att lunchen inte blev nån hit och man åt dåligt. Då är det rimligt att frångå principen att inte få äta innan middagen. Jag ser som sagt inte något problem med att jag som förälder är flexibel och ibland frångår mina egna principer. Men jag måste förstås förklara varför för barnet. Hela tiden måste man förklara varför och vilka konsekvenserna kan bli.
Att du som förälder har krav på ditt barn för att du tycker att han borde kunna/ har kunnat tidigare är ju bara konstigt. Just NU kan han uppenbarligen inte göra just den grejen och vem är du att bestämma huruvida han kan eller ej? Att kunna något handlar ju naturligtvis inte bara om den fysiska kunskapen utan är till minst lika stor del mental. Det kan finnas många aspekter kopplade till barnets mentala utveckling/trygghet som gör att barnet helt plötsligt inte KAN göra något helt plötsligt. Fundera över varför det är så viktigt för dig.
Att en femåring frågar tills man får hål i huvudet är helt normalt. Ta inte ifrån honom nyfikenheten på livet. Även detta är en viktig del av barnets utveckling som många gånger är kopplat till trygghet och en process i att försöka sortera världen och alla intryck som barnet blir utsatt för och som många gånger är helt nya eller tom lite läskiga för ett barn.

Jag tror att det skribenten ifråga menade är att välja sina strider. Ibland får man stanna upp som förälder och fundera på om man fattat rätt beslut och om konsekvensen är värd det. Barn lär sig MYCKET av att man ibland backar, kanske lyssnar på deras argument eller säger ok jag visste inte det var så viktigt för dig men jag hör att det är det. Så ja, du får ta en glass (eller vad det nu kan vara). Det betyder inte ett liv utan regler utan att se till att ert liv tillsammans inte kantas av ständiga utbrott från hans sida och skäll från din. 

Det du beskriver är ju situationer där det faktiskt INTE hjälper att hålla en strikt linje till varje pris. Och även om det är lätt att tänka att då kommer han lära sig att det lönar sig att skrika så kan det också bli tvärtom. Barn kan också lära sig att de inte behöver skrika, ibland blir de ändå lyssnade på och får chansen att argumentera för sitt case. Och det får man tillbaka tusenfalt. 

Så välj några regler som är viktiga för dig och håll fast i dem, men fundera också på vilka situationer som spårar ur och vilka regler man kan skippa i de situationerna. Viktigt att det inte bara blir att man ger med sig och sen är irriterad över det utan att man även där tar kommandot. Säger att ok, jag kanske var för hård nu. Jag hör dig. Du får göra det du vill, ha det så roligt. inte i alla situationer alltid alltså, men ibland. 

Det viktigaste i er situation nu är att förbättra er dynamik så ni inte fastnar i skrik och skäll. Det tär på er båda. 

Sen kan jag säga att min erfarenhet är att diagnoser utreds väldigt noga och man får inte en diagnos bara för att föräldern vill det. Det är väldigt tydliga kliniska utredningar med vissa kriterier som ska uppfyllas. Det baseras på internationell forskning med flera decennier på nacken. Så jag tycker inte du ska oroa dig för att man kastar på barnet en diagnos och sen säger att han inte ska ha några krav. Så är det absolut inte. även om det ofta framställs så. Barn med t ex adhd har ett verkligt funktionshinder och det innebär svårigheter i väldigt många delar av livet, samt aktiverar hjärnfunktioner som för ett normalfungerande barn är automatiska. Detta gör att barnet med adhd ständigt behöver koppla på tänkandet, för varje grej han utför. Det leder till trötthet och stress, som ofta visar sig genom utbrott, trots Och ilska. Viktigt att ha koll på detta så man inte börjar från fel ände så att säga. FÖRST förenklar man livet. DÅ kan man börja jobba med självständighet och utveckling. Inte först krav och sen hänsyn till funktionshinder om det finns med. 

5 gånger mer kärlek av Forster nämner jag igen! Gör stora skillnader i familjedynamik nästan omgående och det tycker jag alla som läst den säger också  :) 

 

Detta år är nog det första när mina barn inte har blivit just aktivitetsbakis av att ha mycket att göra hela tiden. De fyller som sagt 9 år i höst. Det har självklart blivit bättre och bättre med åren men i din sons ålder så fick man helt enkelt begränsa sig i vad man hittade på. Och sen har de alltid varit enormt påverkade om de inte fått tillräckligt med sömn på natten. Många tycker att vi lägger barnen otroligt tidigt, de lägger sig vid 19.30 numera men då de går upp kl 6 på vardagarna och har ett stort sömnbehov så är det helt enkelt så det måste bli. Får de inte sin sömn så blir de otroligt jobbiga att ha att göra med. 

De som har skrivit "Vad alla föräldrar borde få veta" har ett Instagramkonto med samma namn och där sökte de tips på hur man la upp sommaren och ledigheter. En förälder där hade en taktik som nog skulle passa dig och din son. En dag med aktivitet följdes av två dagar när man inte gjorde något speciellt alls. 

Ställa frågor är i mina ögon fullt normalt. Min 6åring har en sån period nu när han frågar om saker han verkligen vet. Efter lite luskande kom det fram det jag misstänkte: han vill påbörja en dialog men har egentligen inget att säga. Uppmärksamhet, mao. Jag har börjat kontra med "du vet att 1*1 är 1. Vilken dinosaurie är din favorit?" eller liknande. 
(Även min fyraåring ställer frågor i liknande situationer men hon är mer i den mer meningslösa varför-åldern, dvs det är inte heller "äkta" funderingar eller hur jag ska beskriva). 
Även vissa andra av dina punkter får mig att fundera över uppmärksamhet. 

Tröttheten låter ju svår, att det alltid är så. Vad säger förskolan? Ger de möjligheter att gå undan? På vår finns tex både hörselkåpor, lugn och ro tält, möjligheter att välja aktivitet osv. Kanske är han väldigt introvert? Låter ju klokt att stanna hemmavid åtminstone halva helgen då för återhämtning, men lite utevistelse i närområdet tänker jag ingår där. 

Du skriver att du gärna ger honom ledigt om du kan jobba hemma minst en vecka, men kanske värt även med en enstaka ledig dag mitt i veckan (om/när möjlighet finns, du verkar ju redan anpassa tiderna mycket). 

I övrigt tycker jag också att det jag läst (hittills) låter hyfsat normalt. 

Vad gäller att ge efter för skrik eller inte, tänker jag att det beror på vilken typ av skrik det är. Om det handlar om sådant som att vilja äta godis till frukost håller jag helt med, däremot om det det är skrik p g a att barnet inte klarar av vissa krav för att han är jättetrött tror jag tvärtom att det kan vara helt nödvändigt att lyssna på det barnet säger genom att skrika.

En annan sak: Låter som att du verkligen skulle behöva mer avlastning än du får just nu. Har du funderat på att ansöka om kontaktfamilj eller liknande?

Ang regler att hoppa i sängen odyl: även om de vet och reglerna alltid varit desamma, så är inte impulskontrollen särskilt stark. 

Ang boktips: med känsla för barns självkänsla av Petra Krantz. Jag tycker den väcker många bra funderingar om varför barn gör saker vilket jag också tycker gör att det blir lättare att hantera. 

Men varför har det betydelse HUR han startar en konversation? Varför kan han inte starta en konversation med en fråga? Det gör jag ibland. Gör inte du?
Detta är ju ett exempel på att välja sina strider eftersom varje tillsägelse som du ger din son tar han som kritik. Om det blir för mycket tillsägelser och negativitet så påverkar det hans självkänsla. Det är inget konstigt utan hur vi fungerar som människor. Och jag tycker faktiskt inte du har någon rätt att försöka detaljstyra en annan människa så till den grad att du bestämmer HUR han pratar.

"Jämt repetera mig"? Jag har gett dig två svar i denna tråden! Men tycker du det är repetetivt, så visst. Du verkar inte ha stort tålamod.
Jag trodde du skrev för att du ville ha åsikter, men du vill ha medhåll förstår jag. Och det du ger exempel på här, på hur det låter när ditt barn hela tiden frågar, har du inte riktigt gett exempel på innan. Om du nu redan vet att det inte är normalt, vad är det då du vill?

Mitt barn med npf har periodvis hållit på ungefär sådär. Dels har det varit ett sätt att få igång en konversation när hen inte vetat vad hen ska säga, dels tror jag det kan vara en "släng av" Tourettes (säger inte att ditt barn har något av det (det kan inte jag avgöra, bara att jag känner igen beteendet). Har inte funkat alls att "uppfostra bort", utan det jag försökt göra är att leda över till en mer konstruktiv konversation. t ex "ja, du äter en banan, är det gott?" och sedan vidare inpå något som jag vet hen tycker om att prata om.

Tror att det kan vara rent kontraproduktivt att ständigt markera mot din son om hen ställer jobbiga frågor. Hen kanske faktiskt inte kan stoppa sig / hitta ett annat sätt att prata med dig, och om du då hela tiden säger ifrån / blir irriterad tror jag att det kan riskera att göra det hela ännu jobbigare (och jo, jag vet alltså att det kan vara rejält påfrestande, under en period gjorde vårt barn dessutom konstiga läten samtidigt som hen gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i vardagsrummet).

Ja du känner ju ditt barn bäst, jag kan förstås vara helt fel ute med en del av mina tankar. Jag vet bara från mitt barn att utbrott kan orsakas av att hen t ex fått för mycket intryck, och väldigt sällan är en väg för att få en fördel (vilket mina barn utan npf ibland försöker använda sig av). Ditt barn har ju inte fått någon diagnos än, men jag känner igen en hel del från mitt barn med npf (autism), och jag vet att det är jättevanligt att reaktioner hos barn med autism misstolkas av omgivningen.

Förstås helt upp till dig med kontaktfamilj. Om du känner att du orkar med dig själv och ditt barn, och räknar med att det som "driver dig till vansinne" nu snart kommer att gå över, då är det förstås onödigt. Generellt tycker jag dock det är tråkigt att så många är rädda för att söka hjälp. Jag har flera vänner som är jättebra föräldrar (bättre än genomsnittet skulle jag säga) som sökt hjälp på olika sätt, bl a en ensamstående mamma. Det gör dig inte på något sätt till en sämre mamma, tvärtom - som föräldrar behöver vi tänka att det bästa att göra är det som är bäst för barnet, och ibland är det bästa för barnet att söka hjälp och avlastning. Om du skulle ändra dig kan du börja med att ringa och höra dig för anonymt. Om inte, kan du på avlastning på annat sätt? Jag hade verkligen behövt det om jag varit i din situation.